Så står vi då inför det ljusa halvåret…Och så gärna, så gärna som vi vill ha det ljust omkring oss.
Jag hör till dem som har onödigt lätt för att sätta upp en stadig vägg mot det som känns mörkt och dystert inom mig. Med åren har ju den där väggen tunnats ut en aning. Man blir ju mer och mer medveten om det som finns där bakom ju mer man knyter kontakt med det. Inte så att allt mörker plötsligt väller upp som lava ur underjorden utan det lever ett parallellt liv vid sidan av, och om medvetandet blir varse det "hemska" lite droppvis så där, blir hela tillvaron lite lagom jämngrå, kanske. Eller som i mitt fall…lite ljusbeige, då…..Det mörka sinnet har hos mig alltid haft en besynnerlig förmåga att blekna bort. Vet inte riktigt hur jag bär mig åt. Och vet inte riktigt om det är något att skratta eller gråta åt.
Det är kanske det som kallas "att mogna" eller "att bli vuxen", när det där ljusa och mörka ingår i en perfekt balanserad jämngrå nyans ?
Det är ju lugnare så….och i längden….faktiskt roligare också ! Skulle jag tro ? Har inte riktigt provat på motsatsen…..
Och det är jag både glad och tacksam för ….
Time in Stockholm 
Tid 
Hejsan! Den där jämngrå nyansen har inte jag sätt till än. Det där med mera balans i mellan mörker och ljus är nog en läggningsfråga. Vissa människor är födda med ett jämnt humör, andra är mera upp och ned. Det har nog inget med mognad att göra, eller oxå är det så att jag är mera omogen en andra. Man får vara som man är och det är bra om man känner sig själv. En sak vet jag att det om jag tycker att allting är mörkt så behöver det bara hända att någon ringer eller någon annan omväxling händer, så ser jag ljusare på tillvaron. Det är nog detsamma med dig.
Kramis
GillaGilla
man skall nog vara ganska så tacksam över att ha lätt att finna balansen mellan ljus och mörker.
Tror att jag själv är ganska lik dig i det avseendet.Att gräva ner sig i oändliga grubblerier över det tunga och mörka är inget jag längtar efter. Men, som du säger, ibland poppar det upp ändå. I sv\’mitt fall nog mer sällan nu än förr dock.Vissa hemskheter ligger förstås alltid på lur och hugger en i fötterna men oftast går även de att frötränga.
Å andra sidan, kan ju undra ibland fall om det kanske skulle ha blivit "mer" fall svängarna mellan glädje och sorg liksom var "vidare"?Inte kanske sorg, men det mörka grubblande och det lyckligt inspirerande.Kanske hudlösare och närmare själva livet?Vet inte, grubblar inte så mycket på det heller.
Bara lite, ibland.
Äh, nu skall jag gå och köpa mjölk!
=)
GillaGilla
Jag kan tycka att mörkret är behagfullt (mitt namn till trots), rätten att få vara själv med sig själv … att låta sig omslutas av sina mörka erfarenheter … gör en så himla tacksam för varje sekund i lyset. Då menar jag lyset som livet självt. Tror inte man kan komma i kontakt med sin inre harmoni och lycka förrän man lyckats se det mörka i ögonen. För en intensiv människa som mig är dessa mörka rum vilopauser, reflektioner och andrum … ett stiltje uppstår. Tror att utan den förmågan och respekten för densamma hade jag nog brunnit upp :-DHa en lysande mellandagslandning!Anna-Lys
GillaGilla
Det mörka bleknar nog bort när man tar fram det i ljuset. Det är nog så du gör. Klokt.
GillaGilla
Hej. Råkade hamna här och fick mig en stunds
vacker musik så att jag kom ner i varv – det
tackar jag för. Känner igen de som kommenterat hos
dig, men tror inte jag hälsat på här förut.
Ha det…
GillaGilla
…Hmmm..jag tror (eller kanske vet)..att det måste finnas både ljus och mörker…annars skulle allt stagnera…ändå tror jag att de flesta inte "drabbas" så hårt…som endel andra människor gör…vi här uppe i norr är (oftast) förskonade av katastrofer..och mänkligt lidande ( det finns ändå skeenden som kan drabba var och en hårt..det är inte det jag menar)…ofta ser vi bara utifrån vår egen horisont…men det är i "mötet" med andra människors lidande..som vi kanske förstår vidden och olikheterna….att bli förföljd..torterad…och se sin familj "förintas"…kan vi kanske se propotionerna av hur olika lidanden kan se ut…men..jag tror ändå (kanske enfaldigt) att det alltid finns ett ljus i tunneln…bara vi "ser" det…ibland kan vi behöva hjälp…och ibland finner vi kraften hos oss själva…Hoppas nu att ditt nyår blir ljust och inte mörkt…och att du gör det nya året just till Ditt! *kram*
GillaGilla
Så fantastiskt fin sång. Förlåt en okunnig men vad heter melodin och sångerskan? Jag måste ha missat mycket i dina radioutsändningar. Det var väl därför att jag till en början inte kom in och kunde höra någon musik. Tror att jag på senaste tiden missat en del evenemang men det är så jobbigt att alltid ge sig ut ensam och så är man lite rädd för mörkret.
Om vi inte hörs så vill jag önska dig ett gott slut och ETT GOTT NYTT ÅR! som man säger. Hoppas att det kommande blir riktigt bra för oss.
Stora kramen från bigga
GillaGilla
Gott Nytt År!
Mörkvitt, som Bengt Grive sa i färgradion. 😉
GillaGilla
Det låter väldigt positivt tycker jag, att det mörka bleknar bort för dig. Livet är kanske blekt att leva utan att det kryddas av mörker då och då, men leva jämngrått vill man ju inte göra heller. Jag är en sån där person som det alltid är antingen vitt eller svart för, jublande lyckligt, glatt, allt roligt, sprudlande, och så längst ner i djupa dalarna, upp och ner, hela tiden, med lite olika längd på svängningstiderna, så att man aldrig vet hur det ska bli… Det har varit mer djupa dalar än höga höjder på det sistone, men några ljusglimtar har jag också fått. Min läkare ville att jag skulle testa antideppmedicin för att kunna komma vidare men jag är så rädd för att planas ut, jag vill visserligen bli av med de djupaste dalarna men vet att det tar bort de högsta höjderna också, och så blir jag jämngrå och lagom och det vill jag inte för det är inte jag. Samtidigt vill jag ju bli bättre… svårt det där…
GillaGilla