Det började som en högst privat angelägenhet….
Var ute och for på nätet efter någon gratis hemsida där jag och mina syskon kunde diskutera och administrera vårt gemensamma landställe och hittade spaces. Verkade rätt enkelt att kommentera och lägga in dokument och man kunde bestämma vem eller vilka som skulle få tillträde. Skickade mail till syskonen som naturligtvis hade annat för sig mitt i sommaren.
"Äh, jag bloggar väl lite så länge…..verkar ju kul". Hade också under en tid letat ställen där man kan lägga ut lite musik och sånt…också för närmast anhöriga att kolla på om de har lust. Började skriva…och gjorde bloggen åtkomlig för fler. Skickade mail till några IRL-vänner om tilldragelsen. Nu gällde det att höja sina ambitioner lite. Skriva sånt som kan vara allmängiltigt ifall någon annan vettig människa skulle komma på idén att titta in. Hyste inga som helst förhoppningar om det. Men bara tanken på att få en läsande publik gjorde mig pigg, och gav mig själv ett uppdrag att höja blicken från min egen kaffekopp och vardagspromenaden längs Årstaviken. Det här var alltså mitt i sommaren och jag var utvilad efter att halva mitt sommarlov hade gått. Perfekt ! En liten egenarrangerad skrivarkurs som sommarnöje..jag gav mig själv ämnen och skrev för glatta livet. Kom på att jag ville kolla hur andra gjorde. Kan vara lärorikt också, ju. Fann till min förtjusning många goda skribenter och jag tror att jag kommenterade hos två till att börja med.
Och så *pling*….första kommentatorn dök upp ! Jo, det var ju en av dom jag hade kommenterat hos, men ändå ! Hon skrev inte bara en gång utan kom tillbaka två, tre, fyra gånger…ja, skrev och läste nästan allt jag skrev. Det här kan inte vara sant. Yr av uppmärksamhet från en för mig helt okänd människa, men med en i mitt tycke fantastiskt underhållande och välskriven blogg, fortsatte jag med mitt bloggande…jag var ju ledig….hade massor av tid att göra något med. Så kom också några av mina närmaste IRL-vänner in och skrev. Och läste. Hur kul som helst. Ni som inte bor i Stockholm eller annan större stad, inser kanske inte hur lång tid det kan gå mellan gångerna som man träffar även sina absolut närmsta vänner. Men nu öppnade sig alltså helt nya möjligheter. Och här kunde vi plötsligt få tid och möjlighet att diskutera sånt som vi vanligtvis inte pratade om vid våra vanliga träffar vid middagsborden. Herregud…då blir det ju så mycket kaffebryggande och avdukning och vindrickande så man hinner kanske inte komma fram till det där man har på hjärtat egentligen. Ja….om man då inte fastnar i soffan, eller sover över hos varann på landet, eller så..frukostarna dan efter brukar ju i allmänhet vara bäst.
Här på bloggen behöver man inte hela startsträckan…..
Så här hade jag nog kunnat hålla på rätt länge, eller….?
Kände mig mer än nöjd med det gensvar jag fick….och med det jag skrev själv….och fortsatte också sen jobbet började. Fler nya bekantskaper…..och mer kontakter…fler kommentatorer….mer skrivande….musiken kom in med mediaplayern på bloggen och nya musikintresserade kom in, tack vare det….Så blev det bredband här hemma….och ännu mer tid vid datorn utan att behöva tänka på tiden på det sättet (det strängt ekonomiska sättet)……
Sen infann sig en slags mättnadskänsla…vad gör jag nu med mitt skrivande….ska jag hålla på så här jämt och vara nån slags "hobbytyckare" om ditten och datten ? Och kommentatorerna…de trogna och de nytillkomna, började jag ta för givet….Inte alls denna eufori som jag kände från början när Aniaras ansikte dök upp första gången och jag hade 0-3 kommentatorer i veckan.
I rätt läge och i rättan tid dök Anna-Lys upp och gav mig ett nytt uppdrag. Det var det här med FärgRadion. Hon tyckte att jag skulle dra igång en kvinnomusikvecka på FärgRadion.
Yes ! Nya utmaningar….Och vad den innehöll och utmynnnade i kan ni se själva i listorna här invid…
Men nu inträdde en helt ny fas i min "bloggarverksamhet"……
Plötsligt fick jag pretentioner…förväntningar på min "publik"……och publiken agerade som publik i allmänhet gör….berömmer och bedömer…OCH, ja ! Det var roligt, förstås eftersom det var övervägande och överväldigande mycket beröm. Tack för det ! Och många nya kom….Tack för det också….MEN (OCH nu kom det förhatliga ordet) jag var inte nöjd…Kan ni begripa ? Jo, jag var nöjd med er som kom…men inte nöjd med mig själv….
Det började kännas pretentiöst…fast det hela ju var ganska lekfullt upplagt, trots allt. Men finns det något jag vill undvika så är det att vara pretentiös….ok, om det vore ett jobb jag gjorde, men observera att det här bloggandet är vår fritid. Fritidsaktiviteter måste ju vara lustfyllda i första hand.
Men själva skapandet av mina små färgradioprogram var ju lustfyllt, det var inte det…det var en fantastisk tid när jag gjorde och publicerade de första programmen och fick era svar.
Jag började få pretentioner och förväntade mig väl inte direkt, men inväntade ändå "recensionerna"…inte det vanliga samtalet och diskuterandet i sakfrågor. Jag gjorde själv reklam för FärgRadion och fick hjälp med reklam av andra också….men det blev ju ännu mer av en "föreställning" då. Och här satt jag och skulle liksom inhösta poäng efteråt…nej…och efter mycket om och men har jag insett vad som har hänt med mig…
Missförstå mig rätt nu……jag är så glad att jag har fått så mycket positiv respons men jag kan sakna hur det kändes från början….det opretentiösa skrivandet och musicerandet….utan baktankar om att få en stor applåderande publik…för det är egentligen inte det jag önskar mest…utan bara bollplank och många goda samtal och mycket skratt OCH allvar förstås, när nöden så kräver.
Fast det kanske också är att ha för höga pretentioner ?
PS För att vara tydlig: Det är min egen efter hand förändrade inställning jag vill komma åt och inte er, mina kära läsare. Och ni som till äventyrs råkar tycka att jag är duktig på något…ni behöver inte skämmas för det heller. Ni FÅR skriva det OCKSÅ. Jag är en ganska tillåtande natur, därvidlag….-;) DS.
Time in Stockholm 
Tid 
Anser nog att om man har för stora ambitioner med bloggskrivandet så förlorar det sin charm. För min del känner jag mera att jag vill skriva av mig saker och ting som jag har upplevt eller har hört eller läst. Vidare tycker jag att det är kul att lägga in musik och bilder. Musiken försökte du att lära mig att kunna lägga in men jag var inte mottaglig för din undervisning. Nu är jag ganska nöjd med vad jag kan åstadkomma och – " jag tar bloggandet med ro, och jag har ju framtiden för mig hi hi – Kommentatorerna är ung så många som jag hinner med att ha kontakt med. Däremot är det väldigt många, som läser och det tycker jag är roligt för det tyder ju på att det inte är helt ointressant det jag skriver. Tror också att man ska tänka på att skriva för sig själv och inte alltför mycket eftersträva att få applåder och bekräftelse av andra. Då är man väl inne på proffsverksamhet.
För mig är detta att blogga ett sätt att utrycka vad jag känner och tycker just då, vilket ofta innebär att jag kan skriva av mig och liksom lätta på trycket. Sedan tycker kan man skriva ned upplevelser, som man vill komma ihåg
och även andra kan ha intresse av att läsa. Kanske jag har för låga ambitioner.
Kramis
GillaGilla
Näst sista meningen blev lite fel. Skall vara: Sedan tycker jag att man kan skriva ned upplevelser…………………..
Slarvmaja bigga
GillaGilla
Det började som en skakning på nedre däck… =)
"Skrivandet är ett mysterium, även om ordet står i romantisk släktskap med både talang och musikalitet." …hmm!?! 😉
(Från boken "Jag skriver, alltså är jag" /~Jo Bech-Karlsen)
Svävar vidare… …*Poff*
GillaGilla
Ah, det är konstigt det där – hur det går upp och ner med lusten att skriva och börjar fundera på anledningen till varför man överhuvudtaget gör det och om det är "rätt eller fel". Och hur man plötsligt ibland liksom vill "ha mer" fast man kanske egentligen inte vill det riktigt heller, iallafall kanske inte "mer" som det ofta blir här uppe då mer kan innebära fler artighetsvisiter som egentligen bara kommer till för att folk vill att man skall komma förbi dem själva och läsa och de faktiskt verkar ganska ointresserade av vad man egentligen skrivit och . . .Alltså, tror inte du är särskilt ensam i dina funderingar även om de naturligtvis varierar i innehåll och intensitet för "de funderande".
Kanske är det bara så att även om "man" faktiskt mest av allt skriver och fixar till saker här uppe – som du med dina alleles speciellt fantastiska små musikkreationer (man fick ju säga att du var duktig . .. 😉 . . .) så har vi svårt att frigöra oss från den sociala fostran som trots allt inpräglat i oss en önskan om att få det bekräftat utifrån när vi gjort nått vi själva tycker att vi faktiskt varit ganska duktiga på nått.Vi är trots allt sociala varelser ju.
Jag tror, fungerar väl lite så själv, att många av oss får såna där funderarperioder ibland och sen glömmer vi (oftast) bort det igen och så fortsätter vi att skriva och greja för att man helt enkelt tycker att det ä så kul att det inte går att låta bli.
Eller ibland kanske rent av för att vi har så mycket inom oss som "vill ut" och inte alltid gör det i det "vanliga livet"?
Vet inte om det här var ett resonemang som överhuvudtaget sa nått vettigt eller mest flummade på.Men kanske kan du i vart fall använda det att studsa bollen lite på?;-)
GillaGilla
MillRoll,Jag kunde inte uttryckt det bättre själv … är det inte snarare djupet vi söker, än mängden. Kraven på artighetsvisiter tar bort engagemanget. Jag går inte in till någon om jag ej anser mig ha tid att fördjupa mig i bloggens innehåll. Detta gör givetvis att jag aldrig hinner ikapp de krav jag ställer på mig själv. Det känns fördjävligt när man får kommentarer rätt ut i det blå, eller blir bjuden på kaffe i bloggen. När man faktiskt har arbetat hårt med sitt innehåll.Du har ovanpå detta bedrivit en Färgradio, ett arbete som krävt både engagemang, planering, organisation och övertalning. Jag har inte varit här tillräckligt för Dig! Livet är så mycket mer än bloggande MillRoll, jag förstår! Jag är glad och tacksam över din bekantskap … du har alltid absolut alltid tillfört mina bloggar och mig kvalitet och djup. Nu har vi även setts i verkligheten, min förhoppning är att det inte var en engångsföreteelse! Du har ett så fantastiskt spännande och engagerande IRL, så att du hinner så mycket här är mig en gåta. Har i mina tankar varit orolig för att du ska bränna ut dig online … ta dig TID … du är aldrig glömd … och alltid älskad för den du är! Var du än befinner Dig! DU ÄR DJ**LIGT DUKTIG … and You Know It!(du vet att jag sällan tar till kraftuttryck)*Love*< Anna-Lys >
GillaGilla
Hello!Millroll, jag trodde ett tag att du skrev om mina känslor. Jag kan identifiera mej mycket väl här. Kraven kommer inte från våra besökare utan precis som du säger från oss själva, mina krav på mej själv har ökat i och med att jag ser hur mycket jag har utvecklats i mitt skrivande och diktande, När kommentarerna började komma…Åh…vilken häftig känsla. En bekräftelse jag fick på mina skriverier. Jag kände spontant att just du är så oerhört viktig för mej, för när du kommit in känns det alltid att jag har berört och att det jag skrivit om är viktigt. Jag har kännt mej stolt dom gånger du kommenterat hos mej. Det här har jag varit usel att tala om men så är det. Du har oxå en förmåga att få till balans i min kommentarlåda det vill jag tacka dej för.Så Millroll om du har planer på att lägga ner eller göra uppehåll hoppas jag ändå att du besöker i allafall när tid finnes.***Kramar i massor FANCY***
GillaGilla
Bästa Millroll, för en gångs skull så loggade jag in på Msn, bara för att kunna svara ( avskyr detta vara inloggad för att kunna ge svar), använder ju inte msn längre, läser men svarar aldrig. Så till att börja med vill man ha respons på sina inlägg från många så är man på fel ställe när det gäller space.Jag kommer så väl ihåg hur detta startade med \’färgradion\’, jag vann första pris i första sändningen. Då Anna-Lys, hade en tävling om en försvunnen spättekaka. Jag tror att det var i slutskedet av spacesåpan, dvs. en klick människor som roade sig med allehanda påhitt. Som i alla såpor blir det intriger och till slut så skingras klicken av människor som hade roligt. Det som en gång var kan aldrig bli detsamma.Människor är så olika, vad vi söker, vad vi är och vilka mål vi har med vårt bloggande. Personligen så hänger jag mig aldrig fast vid några \’gäng\’, jag är min egen och jag bloggar utifrån vad JAG vill. Jag bryr mig inte om gängbildningar, jag står för mina åsikter oavsett vem och vad det är emot.För mig blev space världen allt för mycket lekstuga, människor levde sig in i sina \’fantasipersoner\’ som om de vore IRL. Man skilde inte på sak och person, det som störde mig mest var ändå att jag hela tiden skulle känna ett tvång att besöka mina bloggvänner efter varje kommentar de gav och åtminstone en gång i veckan för att önska god helg.Jag behöver inga bloggvänner som jagar mig och skapar en tvångskänsla, jag vill blogga och besöka mina \’vänner\’ utifrån mina egna behov. Tyvärr förstod inte de sk. bloggvännerna det, det tärde på mig psykiskt att ständigt kännna detta, \’du gillar inte mig\’ varför besöker du inte mig osv.Jag valde helt enkelt att sluta blogga på Msn, jag bloggar inte för andraj ag bloggar för att JAG tycker det är roligt oavsett om jag får respons eller inte.Jag flyttade till Aftonbladet förra våren, det var bra från början, men sen kom klicken av inbördes beundran och samma lekstuge fasoner och intriger uppstod. Nu har jag fått nog där också. Jag är självständig, jag bloggar för MIN skull inte för andras. Jag värderar kommentarer med substans mer än \’strö ord\’ som tyder på svarar men har ej läst.Jag värderar mig själv mer än andra, dvs. jag bloggar för min skull inte för andras. Så nu har jag flyttat till en ny portal där jag trivs. Jag är fristående och tillhör inget gäng. Jag presterar inte mer än jag själv vill och det jag skriver skriver jag för att få släppa på mitt eget tryck inte för andras skull.Du har som de flesta andra utvecklats enormt med tiden och jag skulle råda dig till att tänka efter, för vem bloggar du? är det ett inre tvång eller yttre? Något du gör spontant av egen vilja? … Byt portal, för att bryta en negativ trend. Dina sanna vänner som uppskattar dig för den du är och det du skriver följer dig vart än du tar vägen. Man är aldrig mer än ett länk klick bort.Tänk på dig själv och inte andra ( fast jag gillar färgradion)
GillaGilla
Du gjorde lite vad jag funderade på att göra, en liten återblick på bloggarlivet, mitt är ju nästan exakt ett år gammalt (och en månad). Fast jag är inte så där analytisk som du, eller så djup, jag är nog i grund och botten rätt ytlig, usch vad hemskt det lät, okomplicerad är kanske är ett bättre ord?
Jag känner igen mig så väl på det där med kommentarer, jag minns så väl första gången jag fick en kommentar. Vilken lycka! Och visst saknar jag den känslan, lite på samma sätt som man saknar den känslan man hade som liten när det var julafton, den förväntan och ogrumlade glädjen som hur man än försöker inte går att återskapa i vuxen ålder. Nu har det ju nästan blivit att jag ibland (dåliga dagar) förväntar mig kommentarer och känner mig tjurig när de inte kommer, något jag ska försöka arbeta bort.
Jag har också efter lite kritiskt läsande av min egen blogg lagt märke till att jag faktiskt ibland skriver mer för skrivandet skull, och för andra, för att de ska ha något att läsa när de kommer, än för min egen skull. Min blogg blir rolig (om man får säga det själv) när jag skriver vad som faller mig in och har roligt själv än när jag bara torrt och trist rapar upp vad jag har gjort och sagt och tyckt och tänkt och ätit den dagen…
Jag tycker i alla fall mycket om din blogg och hoppas att du fortsätter. Jag har inte riktigt samma musiksmak som du men tycker att färgradion är helt fantastisk, jag förstår att det måste ligga massor av jobb och skicklighet bakom den!
Jag har sett din adress i min statistik massor av gånger senaste tiden och antar att du kanske har problem med min blogg fortfarande? Det är synd för jag har inte den blekaste aning om vad man kan göra för att det ska fungera… För samtidigt finns det ju andra som det fortfarande funkar bra för.
GillaGilla
Jag är dum nog att tro att jag ska kunna omvända díg. Vi får se i slutet av den här perioden hi hi. Betr skrivandet så är det nog så tyvärr att jag har nått min höjdpunkt och jag blir nog bara sämre. Huvudsaken är att jag själv kommer på när det är dags att sluta så jag inte blir en plåga för er andra.:)
Kram på dig
GillaGilla
Mmmm..min kära Miroll….detta med bloggandet..har blivit nästan som någon slags "drog"…ett sätt att få skapa ett eget utrymme..att få möjlighet..att "spränga" lite nya vägar…trampa upp nya stigar..att få skapa…både med färg och någonslags form..och att sen få respons på det man uttrycker…ja..och få lite "mothugg" (ifrån vissa *ler*)..och få nya tankar att utvecklas….se saker och ting ur olika perspektiv…och sen se hur andra gör…och se vad man kan utveckla…Jag är grymt imponerad av dig och ditt skapande..det har gett mig mycket..nytt..och bl.a. detta med färgradion..var sååå häfftigt…så kul…jag tycker Du har gett mig/oss…mycket att vara stolta över…hoppas att Du kommer att fortsätta…och finnas här…men att Du också hittar nya vägar att "spränga"…kanske jag endag…kontaktar dig..som någonslags "mentor"/vägledare för en skrivarcirkel…skulle det passa damen?…många många kramar till dig…//Avalon
GillaGilla
Naturlig reaktion som jag tror att alla bloggare gå igenom förr eller senare … eller kanske till och med alla människor. /Bj.
GillaGilla