När man riktigt har tagit sats för att förändra något i sitt liv kostar det ju på. Först måste man lida rejält av det som faktiskt är för tillfället, för att överhuvudtaget se att det finns en anledning till förändring. Sen kostar det på att tala om hur man har det och hur man inte vill ha det och sedan är bara resten av resan kvar. Själva påfrestningen som det innebär att lyckas förändra det dåliga. Eller se till att få hjälp med det. Har aldrig lyckats gå ner i spagat men inser att man kan befinna sig i ett sådant läge inför en förändringsprocess. "Jag anar hur jag bar mig åt för att komma ner, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma upp igen utan större skador eller sträckningar".
Inte heller kan processen påskyndas för då kan ju något gå förlorat på vägen. Inte kan man backa in i det vanliga spåret igen. Man är fast tills något förlösande sker och man vet inte när det ska ske eller hur. Bara att. Ett förlamande stillestånd i detta uttänjda skick. I väntan på vadå ? Har alltid undrat vad det ska leda till. Brukar inte alla häftiga danser eller akrobatkonster sluta med att man går ner i spagat ? Sen får man aldrig se resten……Som fullfjädrad dansare, hur tar man sig egentligen upp ur detta läge på ett galant vis ? Man kanske inte gör det helt enkelt. Bara ser till att "gilla läget".
Det är väl inget att eftersträva, detta spagat-tillstånd. Fast det var ju alltid, när jag var liten, ett mått på något…ja vad ?
"Kan du gå ner i spagat ?", brukade unga tjejer fråga varann. Undrar varför. Är det det ultimata läget ? Har killar någonsin frågat varann det ? Nej. Tror inte det. Markerar det inte att man befinner sig i något slags underläge ?
Jag har aldrig lyckats och alltid känt mig aningen misslyckad för det. Åtminsone lite missmodig. Men varför skulle det vara så stor bedrift ? Nej jag är glad för att jag inte går ner i spagat. Särskilt inte nu !
Speciellt som jag är relativt otränad för tillfället.
Har nog bara gått ner i någon slags halvspagat, eller "spaghetti", kanske ? "Halv Nelson i pik", eller vad ska vi kalla det för ?
Men frågan är fortfarande ? Hur tar jag mig ur ?
Är på väg, känner jag, med hjälp av diverse hållbara, hållfasta handtag på vägen (Tack !) men den sista kraftansträngningen får jag allt göra själv !
HUVA !
Jag ska tänka på Anja Pärson. Kan hon så kan väl jag !
(Jag har i alla fall nästan lika kraftiga lår som hon…frågan är vad som finns inuti ?)
Time in Stockholm 
Tid 
Spagat är något som jag aldrig kunnat också har jag varit dålig på att hoppa bock. Däremot att rulla med höfterna (magdans) har jag nog alltid varit suverän på.
Ha en fin helg
GillaGilla
Spagat är intressant.
När jag var tonåring hade jag en kompis som hade ett starkt intresse av att lära sig kickboxning. Han läste en massa om det och började också träna. På äkta tonårsmanér använda han sina nyfunna sparkkunskaper för att imponera på sina killkompisar. (Dock utan att gå till våldsamheter, bara genom att stå att sparka i luften i tid och otid).
I samband med träningen av den, i mitt tycke, fullständigt ointressanta sporten startade vännen också att stretcha varje kväll innan han gick i säng. Efter en kort tid blev han riktigt vig och kunde gå ner i spagat! Eftersom han var ledaren i tonårsgänget ville många andra också följa hans exempel, men vad jag minns klarade ingen av att uppnå samma skicklighet som han. Han tog dock med sig sina skickligheter ut på dansgolvet. Hans kickboxning hade plötsligt givit en utmärkt färdighet att använda i tävlingen om dägeras gunst. Alltså hoppade han ner i spagat i tid och otid på dansgolvet där i Societen i Varberg. När jag läser ditt inlägg slår det mig att jag bara minns honom i spagat på golvet, men att jag inte har någon minnesbild av honom när han tar sig upp igen. Fast jag minns varför han tillsist slutade med sina spagathopp: där han dunkade i golvet hoppade nålen till DJ:s skivspelare och därmed förändrades musikens rytm på ett otillbörligt sätt. Jakten på amorösa eskapader fick ta nya sätt. Men också den nya tiden var hans.
Kanske borde jag skrivit dethär på min egen blogg, men nu blev det shär. Glada vinterhälsningar med hopp om att det står bra till!
Hasse
GillaGilla
Holy Macaroni :-/Spaggeti dansen var jag inge vidare på som liten, säkert bättre nu :-)men nu var det varken det eller mina Salsa-lextioner som var på tapeten, ja det var inte ens på väggen … utan golvad … Absolut Golvad!Hur tar man sig upp? … undrar du … jag fundelerar: svar kan jag aldrig ge.Men, väcka nya frågor med beske(d)Vad är du vill upp till? mattfransen? stolssitsen? takkronan?Det är ju inte målet … utan resan … som di lärde säger.Såååå …. hur ska resan ske? Ålning medelst hasning?Kryp medelst knäskål?Ja ja vad än det tålUppad och framåt bär det :-D(( kram medelst armar ))
GillaGilla
Ja du, att gå ner i spagat var väl en dröm när man var yngre. Hade jag helt glömt bort ju. Konstigt hur man lyckas förtränga sån där man inte klarat. Funderade förstås aldrig på hur man skulle ta sig upp igen, trodde nog att det skulle gå automatiskt bara man väl lyckades ta sig ner.Å andra sidan hade jag gärna velat kunna hjula också och det lyckades jag aldrig heller med.Var nog överhuvudtaget aldrig någon stjärna vad göllde akrobatiska övningar, även om jag hyfsat kunde slå en lååååång boll med slagträ.Och sparka en boll dit den skulle.
Oftast.Mentala spagatövningar är väl en helt annan femma. Hur man kommer ur dem, hm, förmodligen genom viljekraft och stöttning och förhoppningsvis lite flexibilitet från de andra i gymnastiktruppen.Kanske måste man rent av ändra hela akten lite så att alla får utrymme att göra lite mer av vad de är bäst på.
Annars, om du mer komkret vill se hur man tar sig upp ur spagat, so rekommenderar jag en liten titt och lyssning på killen som var het i slutet på 80-talet, Terence Trent D\’Arby.Han gick ner i spagat lite "bara så där" och upp igen.Lite tålamod får du dock ha, själva spagatövningen kommer först i slutet på videon.
Söt är han dock och rösten gillade jag, så du kan nog ta dig genom låten.
=)
GillaGilla
Usch ännu mer påminnelser om mina tillkortakommanden på gymnastiklektionerna…. fixade varken spagat, hjulning, kullerbyttor, hoppning över bockar, eller bollar och klubbor och eländen, jag var helt enkelt skitdålig på allt vad gymnastik hette.
Fast mental spagat ja… förmodar att man hamnar i det när man gått i väggen, förstår att man tagit i för hårt, jobbat för mycket och vilat för lite och så sitter man där helt plötsligt och har ett ben åt vart håll och kommer ingen vart… och vet inte hur…
Jag hade ett par klasskamrater, tre tjejer som var riktiga pain in the ass, dumma som spån, la an på alla killar och kunde så klart gå ner i spagat allihop, en av dem var dessutom med i sm-truppen i gymnastik i högstadiet i den åldersklassen (fast hon kunde knappt stava till häst och lägga ihop två och två, det tröstade jag mig med). De gick ner i spagat när de gjorde sina uppvisningar som vi andra klumpiga idioter skulle applådera och de liksom rullade runt efter att de gått ner i spagat på något sätt, de kom upp på fötter som efter en kullerbytta på något sätt.
Kanske ska jag se min utbrändhet som en kullerbytta som jag ska ta mig upp från… det är ju bara frågan då hur man gör det, rent mentalt…. för jag vet ju hur man kliver upp från golvet…
GillaGilla
Nä spagat har jag aldrig lyckats med. Så mycket bloggtexter du har hunnit med. Vad har jag gjort? Men nu har jag läst ikapp.
Jag är hemma och väntar på leverans av ny kylfrys. Bra att dom dröjer så att jag hinner kommentera också.
GillaGilla
nu vet jag att det var flera månader, kanske år sedan du skrev detta, men jag svarar ändå. när man ska upp tar ja tag på golvet med händerna brevid höfterna, och lyfter upp mig en bit (eller stödjer mig på armarna när jag flyttar benet), sen böjer jag det främre benet och sätter fotsulan på golet och trycker mig upp så. man tänker inte så mycket på det utan man går bara upp, så gör jag iaf.
GillaGilla
Tack Gunnar – ännu senare! 😉
GillaGilla