Att förhålla sig till utgångsläget. Inte gilla det, för då blir ju allt som vanligt. Inte heller ogilla det, för det kommer inget konstruktivt ur det….eller…. Jo det konstruktiva (?), att veta hur det inte ska vara. Men hur ska det då vara ?
Hur ska jag kunna fokusera på min uppgift, som Anja, om jag inte vet vad jag ska fokusera på ?
Jag talar i tungor, märker jag och det är väl också typiskt att man gör det när man förlorat greppet en aning.
Anja kastar sig utför varje stup med mod och styrka och med ett enda mål i sikte; att komma först i mål.
Så enkelt kan det ju inte vara för oss andra vanliga, veliga, dödliga. Inte IRL, i alla fall, i våra ibland rätt komplicerade jobb vi har, där mycket ska uträttas samtidigt och med både långsiktiga och kortsiktiga mål för ögonen. Som i mitt fall, då, i skolans värld.
Där det inte bara handlar om mitt mål utan om 20-30 barns individuella mål. Alla ska få möjlighet att utvecklas i sin takt så att all kunskap vi lyckas förmedla sjunker in på rätt sätt och i lagom doser.
För en del barn handlar det om tävling hur man än bär sig åt.
"Hur långt har du hunnit matteboken ?"
En sån fråga borde vi ju egentligen förbjuda. Det har ju ingenting med kunskapsinhämtning att göra. Har ingenting med förmågan att tänka logiskt eller att förstå sammanhang, att göra. En del barn som "ligger först" i matteboken kan ibland ha jättesvårt att räkna ut eller förstå enkla problem, som "Kalle hade en kola och Eva hade tre. Hur många hade de tillsammans ?" Andra förstår problemet lätt fast de kanske räknar långsamt för övrigt. Jobbar inte i dessa förhatliga matteböcker med sida upp och sida ner med plus- och minustal (läromdel är ju jättebra främst som hjälpmedel). Men det är oftast den talangen som premieras i skolan. Att komma först. Vara mest uthållig med att utföra de oinspirerande uppgifter som skolan kan tillhandahålla. Varför är uppgifterna så oinspirerande ? Vilka lärare har tid och ork att varje dag utveckla nya och kreativa läromedel och motiverande uppgifter som gör att alla barn studsande av lycka kastar sig över varje dags kunskapsinhämtning. Lärare som anses ha för lite att göra måste alltid ingå i skolutvecklingsgrupper där nya dokument om hur inlärning ska ske. Det ska skrivas nya dokument och nya kriterier för hur det ska sättas betyg eller hur utvecklingssamtal ska utföras. Det är viktiga dokument men allt tar tid från lärarens huvudsakliga uppdrag i skolan. Eftersom riktlinjerna ändras ganska ofta står läraren kvar i sin gamla fålla med sina gamla läromedel och metodik, för att tid till eftertanke och utvärdering av arbetet alltid måste skyndas förbi. Lärare har ju alltid så mycket nytt att ta ställning till….Och den sociala träningen måste premieras i tidiga skolår. Dessvärre har inte alla fått det med sig hemifrån.
Det där lilla extra som man vill göra för barnens inlärnings skull kommer ibland i både andra och tredje hand.
Nej ,det är klart. Allt kan ju inte vara roligt. Men om någonting ska vara det så är det ju att inhämta kunskap. I alla fall om man ska gå i skolan i minst nio år av sitt liv, kan man väl få ha roligt nån gång under den tiden. Roligt för att man har lärt sig något spännande och intressant, och inte för att man kom först i matteboken varje år.
Och tävlingar ?
Ja, "men med förnuft"….tävlingar som går ut på att vissa ska känna sig som ständiga förlorare, betackar jag mig för.
Och tyvärr, tror jag att det är den typen av tävling som hela skolväsendet bygger och har byggt på. Och nu kommer betygen också….och möjlighet att flytta mobbare och bråkstakar….ja, om man ska flytta någon så är det väl inte den mobbade då….men å andra sidan…vart ska mobbarna flyttas ? Och vilka resurser får man på den skolan dit mobbaren flyttas för att ta hand om problemet ? Eller är problemet ur världen då, när man flyttat på det…?
Jag tycker det verkar som om politiker som är satta att bestämma över skolans värld aldrig har satt sin fot i skolans värld. Men det måste de ju har gjort, för de kan ju i alla fall läsa….förhoppningsvis.
Tävlingar som premierar leklynne och kreativitet och där inte hela ens självkänsla och / eller självförtroende, behöver rasa för att man kommer tvåa, är ju helt OK !? (Om man vinner förstås ;-))
Ha det, mina vänner…och må bästa kvinna kasta sig på magen i segergest efter dagens störtlopp !
Själv ska jag knalla iväg och se om jag inte kan kommentera hos någon bloggare som nr 1 någonstans, i min egen lilla tävling med mig själv. Inte vet jag vad jag vinner, utom tillfredsställelsen att äntligen komma först i någon "sport", utan att egentligen anstränga mig! Och tänk vad glada de andra blir om de för en gångs skull kommer före mig ! Så det gynnar inte bara mig, utan även mina medmänniskor, detta enkla nöje.
Time in Stockholm 
Tid 
Sneglar åt sidorna, börjer mig ner med huvudet mellan bena … nä ser ingen … är jag kanske först att kommentera här :-p
GillaGilla
:-DSkit … blev yr av att stå så där och se på världen uppochner och baklänges ….Men, ibland är det också nyttigt att skaka om i hjärnbutiken … och håll med om att perspektivet är kul (läromästare = Pippi Långstrump).Du om någon vet ju att det skiljer sig åt när ett barn säger "Hur långt har du kommit i matteboken?" … och när en vuxen säger detsamma. Jag vill mena att en 8-åring med denna fråga inte mäter vem som kommit längst, utan menar att förhöra sig om den Andres "förståelse", en existentiell och intersubjektiv frågeställning … fast på barns vis. I samma andetag vill jag mena att det är vi vuxna som lägger in "vuxentolkning" i deras blygsamt fattiga ordföråd. Problemet är att vi tror att det de säger beskriver samma så som vi vuxna förstår det … således bemöter vi deras frågeställning utifrån ett "tävlingsinriktat tänkande". De lär sig därmed att tänka så … som vi tror att de tänkte … fast det var våra egna vuxenvärderingar vi tvingande in i halsen på dem. Som du vet är detta ett ypperligt exempel på vad som inom Educational Science kallas "spegling" eller "intersubjektivt relaterande" … och med detta formar vi hur barnet ska tänka OM sig Själv, Andra och de villkor som ska gälla i skolans värld. Åhhh …. så bidde det som det bidde … snipp, snapp, snut …. (( Kram ))
GillaGilla
Varför tror du att barn lider så förskräckligt av att komma tvåa. ÖHT kan man väl inte tänka sig att vara bäst i allt som vuxen heller.
Tycker nog att man kan vara glad om man är halvbra på det mesta. Tror det är en ganska bra erfarenhet att man tidigt lär sig att man inte kan vara bra på allt. Det kan väl vara väldigt roligt att se duktiga personer. Jag tror absolut inte att barn hela tiden går och sneglar på kompisars räkneböcker. Tror att det är bra med morötter och att man stimuleras till att göra sitt bästa. Om det sedan finns något extra ljus i en klass tror jag absolut inte att alla är avundsjuka på den. Istället blir nog den stackarn utnyttjad när det gäller grupparbete och dylikt och får dra det tyngsta lasset och utnyttjas av sådan som är lata.
Den ständiga 2-an på komvux :):) 🙂
GillaGilla
Det finns ju många olika sorters barn i skolornas värld… det måste vara något av det svåraste som finns att ge tjugo olika individer samma chanser… Jag var ett sådant där tråkigt barn som ville ha det du kallar \’tråkigt\’, jag tyckte om matteböcker med långa rader \’tråkiga\’ uppgifter, matte för mattens egen skull älskade jag, det blev så tramsigt när man skulle blanda in kolor, äpplen, flaggstänger och bilars inbördes avstånd till olika städer och sånt, även om jag klarade det med, däremot avskydde jag alla former av grupparbeten och kreativa uppgifter, det annorlunda. Dels för att jag kanske var otrygg, när jag tänker på det nu, och ville ha det \’lite långtråkigt\’ för att känna mig trygg. Dels var jag otäckt blyg och tyckte inte om att ta plats i en grupp, dels litade jag, ofta med rätta, inte på att mina gruppkompisar gjorde något bra jobb och tog därför på mig hela lasset själv för att deras dåliga resultat inte skulle dra ner det jag la ner massa jobb på… jag vet, jag var hemsk, och troligen grundlade jag utbrändheten redan i unga år.
Fast jag upplevde aldrig skolan som fylld med \’tävlingar\’ där det gällde att komma först och vara bäst, även om det gladde mig att ligga först i matteboken… utom i gymnastiken där de duktiga premierades av lärare och kamrater och de dåliga, som jag, helst borde gå och dra något gammalt över sig.
Usch så dyster jag blev nu… Men som sagt, lärarjobbet är inget jag avundas… alla dessa olika barn, med olika grad av strulighet…
Och om Eva har tre kolor och Kalle en så drar jag den enkla slutsatsen att hon antingen snott en för honom eller att han äter upp sina kola mycket fortare än henne… Troligen får han ont i magen.
GillaGilla
*asg* :-)))Här är den:http://www.fejd.se/mp3/eld_mp3/3_drommarnas_gator.mp3(( kram ))
GillaGilla
Vet inte vad som gick fel i vuxen ålder men jag tycker bara jag får ont i huvudet och ser dimmigt när jag försöker mig på inlärning.Kanske har jag inte det rätta handlaget eller så är jag dåligt motiverad,för ivrig att komma fram till slutstationen utan att behöva anstränga mig?
Det blir nog bättre om några år hoppas jag…
Hälsningar från en galen Kråka.
GillaGilla
Håller med dig i allt när det gäller katter 🙂 De mest underbara varelser som finns och ändå är de så härligt självständiga och inget fjäskiga. Det härliga med min katt är att hon svarar mig och det låter så skönt. Betr skolan så minns jag att …………… nej jag tror jag ska skriva en blogg om det. Måste skynda mig.
Kramis
GillaGilla
Ja ha ha …. bidde ingen intressant diskussion här :-(önskar la Familia en God Alla Hjärtan!
GillaGilla
snyggt foto. Jag tycker att jag känner igen den där bron. Vad heter den?
GillaGilla