Pappa lärde mig äta hela kärnhuset. Han skar bit för bit och pratade om hur goda kärnorna var. Nästan som små mandlar. Särskilt på de svenska nyskördade äpplena. Jag var nästan aldrig sjuk när jag var liten. Det var inte så många som var på den tiden. Min pappa hade sin tandläkarpraktik i våningen hemma och kunde gå in och titta till mig när jag för ovanlighetens skull var sjuk. Sen dess har jag alltid ätit hela äpplet med nöje och bara lämnat det lilla skaftet kvar. En gång träffade jag en människa som till och med åt upp skaftet.
Min pappa hade migrän i min barndom men det var inte tal om att ringa och sjukskriva sig. Inte så lätt att få tag på patienterna på den tiden, med kort varsel. Så han låg i ett mörkt rum ända tills patienterna kom och sen klev han in och gjorde sitt jobb för att sen gå in och lägga sig fortast möjligt. Klart att det var bra att slippa resan till jobbet. Men ändå…
Minns en gång när jag och en kompis var en sväng utanför skolan på frukostrasten och hon plötsligt kände på min panna och så skrek hon till:-"Du är ju alldeles kokhet. Gå hem !" Vi var ganska nära hemmet och jag tror att hon följde med mig hem, men sen minns jag inget mer. Vaknade upp ett dygn senare och då satt hela familjen runt min säng och tittade bekymrat på mig. Jo, jag levde ju, men hade haft väldigt hög feber och jag minns inte om det var influensa först men jag fick i alla fall halv lunginflammation sen och var hemma flera veckor.
Min kompis hörde inte av mig på ett tag. Jag var väl för sjuk för att ringa. Men en dag kom mina föräldrar svartklädda till skolan för att hämta lite läxböcker till mig. Kompisen blev livrädd och trodde att jag hade dött, men det var min farmor som nyligen hade dött och föräldrarna kom väl till skolan i samband med begravningen. Det visste ju inte hon, stackarn och hon vågade ju inte fråga, medan de var kvar. Fast fröken berättade för henne sen.
Har berättat det där för mina föräldrar efteråt men det var antagligen en tuff period för dem för de minnns inte att jag var så sjuk. Pappa som annars skrev in allt i sin kalender, väder och vind och dyl, hade missat den detaljen.
För mig var det självklart något stort, men jämfört med ett dödsfall, så…
En annan gång på landet, minns jag att jag mådde så fruktansvärt illa att jag trodde att jag skulle kräkas, men när mamma och pappa frågade hur jag mådde sa jag inte som det var. Undrar fortfarande varför. Sa att det var som vanligt, för att i nästa ögonblick rusa nerför trappen från övervåningen och ut på förstutrappen för att kräkas.
"Men, varför sa du inget ?", frågade mina föräldrar.
Från ett normalläge till akut sjukdomstillstånd, utan att någon fattade någonting. Framförallt inte jag själv.
Det är som om det råder ett glapp mellan förnuft och känsla. Huvudet förstår inte signalerna från kroppen förrän det är försent. Hur ska då andra förstå…?
Det där med att känna efter, tror jag att jag ska träna på…
Inte bara känna fysiska smärtor, utan också känna hur
känslolivet har det.
Det är väldigt nytt det där….att ha ett känsloliv är väl en sak, men att ta det på allvar och sticka ut inte bara näsan utan även hakan.
Jag har ju ett litet överbett kvar sen jag var liten och sög på tummern, men jag ska träna på det !
Och vad har allt det här med äppelskrutt att göra ?
Tja..att våga känna på något och smaka på något som man inte hade vågat sig på tidigare…?
Eller så var tillfället rätt så unikt för mig, detta att få ha min pappas tid så för mig själv (yngst i en syskonskara på 5 barn), att vara sjuk hemma och bli omhändertagen, och på detta lite annorlunda vis….
Jag har aldrig tvivlat på att jag var ett älskat barn men jag var nog inte så bortskämd som man skulle kunna tro …Det tror man ju gärna om de yngsta. Men det är ju väldigt sällan som man får den odelade uppmärksamheten i en stor syskonskara. Och tror sig kanske inte ha rätt till den, heller.
Så jag ska nog träna på det också….tro att jag har rätt till egen tid och plats.
Här på bloggen kan jag ju börja med att inte be om ursäkt för den tid och plats jag tar från andras uppmärksamhet….
En god start är en bra början.
Inte säga "tack och förlåt", innan jag ens har börjat, och inte efteråt heller…..fast det är svårt att låta bli.
(Vi har en god vän/släkting som brukar öppna med den hälsningsfrasen när hon kommer som gäst. Fast på skämt, förstås, men det har blivit ett talesätt.)
Takterna sitter väl i, men det gäller att skaffa sig nya vanor innan man kan förkasta de gamla.
Jag skulle kunna berätta en del om min pappa också….apropå fiolerna på väggen här hemma, t.ex, men det skulle ta för mycket plats…Han förtjänar en egen tid och plats.
Och jag med.
(Och för att det är en av pappas favoritlåtar, spelar jag Eleanor Rigby !)
Och apropå gårdagens lilla "ursäkt" om att jag gjorde en "Aniara light", tyckte en av mina kommentatorer (Eva) att jag skulle ha gjort det fullt ut, snarare ! Men det blev för kallt…här ser man t.o.m. en som har lämnat sin mugg och gått.
Någon som kände efter, förmodligen….Hade jag bara kommit på den lysande idén själv hade jag väl pälsat på mig filtar och försett mig med kaffe och fotograf, som jag hade tvingat ut i snöyran, utan att känna efter det minsta huruvida det var för kallt eller inte….. eller om jag ville ha kaffe överhuvudtaget. Fast jag kom inte på idén, som tur var.
Men håll med om att det hade blivit rätt kul ?
,
Time in Stockholm 
Tid 
Vid det här laget så vet du nog att jag är "fullt frisk" men en smula galen ;-)Jodå jag brukade i min ungdom också käka hela äpplet,förutom skaftet då.När vi ändå är inne i den svängen så kan jag så här på tu man hand för dig avslöja attjag med förkärlek äter min blodpudding kall.Det du!Jag har aldrig brytt mig om vad människor tänker och tycker om mig.Vare sig i bloggen eller utanför den.Jag är den jag är och stolt över det.Att ta plats i sin egen blogg eller hos andra via kommentarer är inget negativt.Har man något som man vill dela med sig av skall man göra det,utan att behöva be om ursäkt för sin egen existens.Det är alltid roligt att surfa runt och se,vad skriver han,hon om idag då?Även om vi inte löser de stora världsliga problemen så är det ett sätt att umgås.Kanske knyta nya kontakter,en del blir vänner för livet.Jag har till och med hört talas om att man kan möta den stora kärleken.Skriv av hjärtat skriv!Trevlig helg /tg
GillaGilla
Undras om de där kärnorna höll dig i övrigt helt kärnfrisk.Snyggt paketerad bloggpost som öppnas med symbolen för Kun-Skapande dvs äpplet. En fruktsam väg att gå in i sitt inre. hälsa på sig själv, då som nu … angenämt, men också stundtals hurtfull (film-)rulle. Att vara själv med sig själv, är något otroligt viktigt … utan att bemötas med repliker som "Är du sur, eller?" Dessa självstunder av begrundan tar tid, en tid som allt för få prioriterar. Tänk … det finns mängder av människor som vandrar omkring på jorden helt ovetande om sitt eget inre kärnsjälv. Inte ofta har dessa mängder av tid att tycka, tänka och babbla om andras varande och vetande. Är det inte lite … hmmm …. märk-ligt?Å andra sidan …. är vi fostrade till att i första hand bry oss om hur andra har det …. det omvända kallas då egocentriskt beteende …. här kommer jag snubblande närma det mest förhatliga ordet "lagom" …. HEUREKA! tssssst … tänkte jag inte på!Givetvis är det så att vi talar bakomvänt … "lagom" ska egentligen vara "Om Lag" … lagen om allts …..Jag har inte jobbat på SJ … men säger ändå: VAR GOD TAG PLATS!Nice weekend! 😉
GillaGilla
Hej. I motsats till vad jag brukar ska jag skriva en kort kommentar. Jo jag minns oxå sjukdagar som barn. Nu vill jag önska dig ett fint veckoslut.
GillaGilla
Att konstatera hur man känner är ju knappast ett tillkortakommande. Möjligen måste man därefter ta det lite lugnt vid beslutsfattanden…Vara överens med sig själv om inte annat. kram
GillaGilla
Har med stort nöje läst din blog. Nu längtar jag faktiskt till B-löt.
Jag behövde aldrig äta upp när jag var liten. Inte ens äpplena.
Så blev jag som jag blev också. En slarva,,,
GillaGilla
Mmmm…tankar..om den tid som passerat..men kommer tillbaka..till en någon gång under livet…allt som påverkat en..skeenden, möten…och de möten som aldrig blev av…matar mina bägge hästar med äpplen utan att pilla bort kärnorna..(och de är fullt friska..:-)..fast damen som "lärde upp mig" att hantera hästar alltid sa – Skär ut kärnorna..så de inte får dem i halsen (men hur gör vildhästarna då?)…minns även när jag var liten och sjuk….det var de ända gångerna man blev ompysslad..och fick något litet extra…idag…\’rjag vädldigt sällan sjuk…men om jag är det..vill jag gärna bli ite extra ompysslad…hoppas nu att du inte skrivit raderna för att du just är – sjuk nu?!…önskar dig en fortsatt vilsam helg..*kram*
GillaGilla
Hängde inte med riktigt på rubriken först, hakan… såg sen namnet på den förra, där stacks näsan ut, nu hakan, vad blir det härnäst?
Vad lustigt, min pappa äter också äpple sådär, skär dem i bitar med en liten fruktkniv (de hade ett litet ställ med fruktknivar jämte fruktskålen… jag har aldrig använt fruktkniv… men äter gärna hela äpplet, kärnorna också, det är lite mandelsmak över dem faktiskt, men kärnhuset är lite vasst, ibland har jag sparat och sått kärnorna, just äpple brukar inte gå så bra, men apelsin har vi haft fina egna träd ibland. Kom bort från ämnet som vanligt…
Jag tror inte jag var mycket sjuk när jag var liten heller, jag tror ingen var det \’förr\’ folk är sjukare nu, dels \’går\’ det mer sjukdomar, dels känner folk efter för mycket många gånger. Fast när jag går till tandläkaren hoppas jag nog att hon inte har migrän… jag vet hur kass jag blir när jag får det, tanken på att laga tänder med sån huvudvärk…
Det där med att känna efter, vad insidan vill säga, är jag uppenbarligen inte så bra på… hade väl inte gått i väggen om jag hade lyssnat lite mer på mig själv.
Jag kanske borde be om ursäkt för att jag jämt skriver så långt, både i min och andras bloggar… men eftersom det är det skrivna ordet så är ju folk inte tvungna att läsa, de kan bara låta bli och jag behöver inte ens märka det! Bloggande är bra för såna som mig…
Svarta hingsten var det också ja! Jag älskade dem när jag var liten, lånade dem på biblan, så jag har dem inte, även om jag har väldigt mycket andra böcker… Min favorit, minns inte vad den hette, var den där de hittade Svarta hingstens pappa, Satan, det var lite mystiskt (hette den inte Svarta hingsten-mysteriet kanske) de hade hästen i ett underjordiskt stall som han killen som var huvudperson hittade av en slump… Jag tror det var den där blandningen av hästar och äventyr som tilltalade mig i de böckerna.
GillaGilla
Att äta upp skrotten är bra, fick jag lära mig, den rensar magen.
Att lyssna till sig själv och att ta det på allvar är något som de flesta borde öva upp. Världen skulle bli en bättre plats med människor som vågar känna efter. Du är nog ovanligt bra på det ändå, de flesta vågar förmodligen inte ens tänka tanken.
GillaGilla
Oj vilka härliga berättelser. Jag kommer tillbaka och läser färdigt lite senare. Ha en bra söndag här på ostkusten har äntligen plusgraderna kommit så nu ska jag ta en promenad. Kram från en Anka
GillaGilla
Säger som barnen …….vart ä millroll?….. kanske har hon skollov. Har lagt ut en ny låt med barnbarn som jag tycker är riktigt bra.
Önskar dig en fin vecka och är det sportlov så dessdå bättre.
GillaGilla
Kärnhus och heta pannor, stackars din kompis som såg dina svartklädda föräldrar i skolan och inte vågade fråga!
Förunderligt hur det på något sätt är de små detaljerna som på nått sätt förankrar och ger stadga åt hela det virrvarr som väver ihop och blir till det sk Livet.Eller hur jag nu skall beskriva hur jag menar.
Kanske är det inte de stora skeendena som är de viktiga i slutändan utan just de där små nära ögonblicken?Eller så är de bara så att hjärnan fäster sig vi det lilla för att kunna bearbeta det stora?Nu vart det ännu flummigare och så slutar jag.
Kul att du på allvar satt igång att använda nya fina kameran nu!
GillaGilla
Jag åt också upp hela kärnhusen när jag var liten. Och… jag blir väldigt sällan sjuk, faktiskt.
Välskriven och underhållande blogg!
Önskar dig en fin vecka!
/Robban
GillaGilla
Idag har jag varken lust eller äpplemustatt kommentatortänka … har insettatt jag kan lika gärna säga det jagtycker rätt ut i tomma luften.Anna-Lysagent med rätt att vara purken 😉
GillaGilla
Väntar med spänning på nästa bloggpost. Vilka kroppsdelar skall komma ut härnäst?
GillaGilla