På egna ben

 
Jo, men visst är det så att ingen vuxen, och inget litet barn heller för den delen, vill bli daltad med.
 
Alla vill självklart stå på egna ben och gör ju det också. Även de som inte kan stå på egna ben, bokstavligt talat, vill ju kunna det, och som tur är har det gjorts möjligt i många avseenden i vårt samhälle. Även sjuka och arbetslösa vill stå på egna ben och vill inte bli förklenade och daltade med, fast det är ju just det som har hänt. Man talar om de sjuka och "svaga" i samhället som behöver stöd och hjälp. Att arbetslösa lever i "utanförskap".
Vad som behövs, är ju möjligheten för alla att kunna stå på egna ben, bildligt talat. Inte först bli benämnda som paria i samhället för att sen bli misstänkliggjorda och slutligen daltade med.
Och det var i det fallet jag menade att de allra flesta av oss redan har förutsättningarna. Vi som har två ben behöver liksom inte ett tredje. Vi som kan gå behöver inte en rullstol också, bara för att det vore orättvist om inte alla fick lika. Vi som är snabba och fysiskt starka och har tillräckligt nära (halvtimmes cykelväg) behöver kanske inte ta bilen till jobbet utan kan cykla istället. Vad ska vi annars med vår styrka till ?
Eller cykel ? 😉
Och är det inte en vinst nog att slippa ha värk, eller att vara två i en familj som kan hämta barn på dagis, laga mat, städa och betala räkningarna. Det är förstås ingen barnlek för någon att få vardagens bestyr att funka, men det måste ju vara dubbelt så tungt att bära hem matkassar för en ensamstående än för ett par, så egentligen borde det var förbehållet ensamstående (märk väl att jag inte gör någon könsbestämning här ;-)) med barn, att ta bilen (om de har råd med en sån ) till jobbet, eller till stormarknaden vid behov. Eller sjukskrivna med särskilda belastningsskador. Som det ser ut nu är det ju snarare tvärtom, eller ?
 
Det kallar jag orättvist….särskilt som exempelvis just dessa grupper benämns som de svaga i samhället. Jag hör sällan någon av dessa klaga över sina besvär medan jag hör dem som redan har så de klarar sig själva, klaga på att människor utnyttjar samhället. Klaga på att det daltas med sjukskrivna och med dem som har fått andra "förmåner" i samhället fast de egentligen bara har fått möjlighet att klara sig själva i stället för att behöva ligga andra till last, släkt och vänner, exempelvis. För jag tror att det är det alla vill kunna.
 
Sällan hör jag  människor klaga på att de inte får jobba inom vården eller skolan….att de aldrig får göra tunga lyft i jobbet eller behöver arbeta i bullrig miljöer, eller jobba i ett kör utan lunchrast, så att de knappt hinner gå på toa.
 
Det är så många människo som går till jobbet varje dag för att de inte skulle ha råd att stanna hemma för en förkylning, men också för att deras moral och pliktkänsla säger dem att de inte kan lämna kolleger i sticket. Det är egentligen det tyngsta argumentet för människor att gå till jobbet, åtminstone om de jobbar med andra människor inom vården och skolan.  Så eftersom jag egentligen bara har arbetat inom dessa yrken känner jag inte igen det som Bigga säger i en kommentar till min förra post, att så många människor ringer sig sjuka för att de är lata eller inte känner för att gå till jobbet. Allrahelst inte sen karensdagens införande. Och dessutom…det vore faktiskt bättre att människor som var förkylda stannade hemma istället för att gå till jobbet och hosta och snörvla, så alla andra också blir sjuka.
 
Nej, det är inte dom som retar upp mig så pass…Inte dom som måste vara dubbelt så starka för att klara det som andra har gratis. Det är de som har en uppsjö med pengar men ändå vill ha sänkta skatter, de som hälsan och inte behöver jäkta till dagis och skola före jobbet, men ändå tar bilen en kvarts bilresa hemifrån, det är de som dessutom har mage att gnälla på att det "daltas" med sjukskrivna och andra bidragstagare.
 
Och jag håller med er som inte gillar ordet dalta för det tror jag inte dom heller gör som behöver den hjälp de kan få av samhället. Men det var därför jag vände lite på perspektivet….de som har tolkningsföreträde här i samhället vill nämligen ogärna höra talas om att de skulle verka svaga och ynkliga som behövde "hjälp" av samhället med sina skatter och trängselskattsavdrag, hjälp med hemhjälp och vårdnadsbidrag för vård av egna barn, etc. Att bli framställd som svag och oförmögen att klara sig själv gillas nämligen inte av någon.
 
Så det så !
 
Nå…färdigdaltat för den här gången…vad ska vi hitta på nu då ?
Tja..ett, tu tre, kanske det blir en ny film…eller musik ? Vem vet ? Inte du, och knappt jag heller….men jag kan ana……
 
                                                                          
 
 
 

5 kommentarer

Filed under Mänskligt

5 responses to “På egna ben

  1. Unknown

    Jovisst är det många som går till jobbet av pliktkänsla. Också många som äger en stark arbetsmoral. Sedan finns det andra som gjorde att
    våra välfärdssystem höll på att helt barka åt skogen. Ja det finns olika sorter i vår herres hage.
    Idag gick jag och köpte mig 10 underbara rosor á 29:90, just för att glädja mig själv och några vänner som jag bjudit hem på middag.
    Rosorna och vännerna gjorde att jag känner mig harmonisk och glad.
    Hoppas att du får en fin fortsättning på veckan.
    Ps Hälsa katterna från Lizzie och undertecknad

  2. Unknown

    Idag stod det på text tv att en miljon svenskar lever på bidrag. Det är många. Något är fel. Själva arbetsmarknaden är sjuk. Det borde finnas fler alternativ än att jobba ihjäl sig eller inte jobba alls.  Det borde i alla fall finnas fler alternativ.

  3. Millroll

    Ja, jag håller nog med Rolf där också…att arbetsmarknaden har blivit väldigt tuff för dem som har arbete…att det borde finnas såna jobb som fanns förr…att inte allt ska effektiviseras så mycket så att arbetet till slut blir omänskligt stressande för det gäng som fortfarande klarar av pressen, för till slut kanske inte de heller…ve och fasa.
     

  4. tg

    Att ana är nog så bra för då vet du ju på en höft vad som komma skall 🙂
    Hösten är i alla fall här nu …
    Jag gillar den och snart kommer …
    Näe, han kommer inte till mig i år heller … 

  5. Eva

    Det beror ju också på vilken typ av arbete man har också. På den tiden jag jobbade på tidningen t ex var ju mitt jobb av den typen att jag måste vara där, var jag inte det så blev inte min del av tidningen, familjesidan störst del av min arbetstid, gjord, och att få tag i en ersättare var inte det lättaste. Så för att inte krångla, för att inte lämna allt i sticket, yrkesstolthet, för jag älskade mitt jobb, min arbetsplats och mina arbetskamrater, så släpade jag mig till jobbet med både huvudvärk, feber och rätt rejäla förkylningar många gånger. Det är väl sånt man får sota för sen antar jag, att man jobbade för mycket, massa övertid när man inte hann, bara för att det behövdes och sånt.
     
    Jag vet inte hur många jobb det finns där man bara kan stanna hemma om man mår lite kass? Det måste väl ordnas vikarier eller övertala arbetskamrater att jobba dubbelt, eller hur ordnar man annars sådant?
     
    När jag tänker efter så har jag nog inte varit hemma många dagar innan den dag jag gick i väggen, troligen var det kanske därför. Kanske ska man stanna hemma när man är sjuk? Tänk om jag hade gjort det? Då kanske jag hade kunnat jobba i dag? Och stått på mina egna ben! Så fort tabletterna jag fick för att motverka att min dumma kropp försöker förstöra min sköldkörtel börjar göra nytta så hoppas jag att jag är på banan igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s