Vad som borde göras och vad som görs

 
 
 
Så börjar vardagen igen. Ungefär samma vanor som förut fast med ny inramning. Jag kommer att fortsätta på samma arbete några månader till, som före jul, samma tid, samma plats, fast nu kommer min lilla deltid jag jobbar att avlönas av min arbetsgivare. Resten blir sjukpenning. Fast jag måste uppdatera min lön till försäkringskassan för att överhuvudtaget få någon sjukpenning. Ingen match, förstås. Nej inte för er andra nej, som kanske uträttar idag vad som kan uträttas i morgon. Så förutseende är emellertid inte jag, men än så länge har jag flera veckor på mig att leta upp numret till lönekontoret och sen ringa och slutligen föra in uppgifterna i försäkringskassans blankett. Borde till och med jag klara av även utan samma flyt som en del har …  :-S
 
 
Mer "böra göra"-saker är ju det eviga rensandet bland mina papper och iordningläggande av viktiga sådana. Finns ingen riktig dead-line för det så det blir förmodligen inte gjort i år heller.
 
 
 
 
Men igår var jag i alla fall på vårdcentralens provtagning för några rutinprover. En kvinna som jag vid hastigt första påseende nog skulle bedöma vara en riktig torris, började ivrigt prata med mig om väder och vind för att hastigt övergå till att berätta om en förestående resa till Senegal redan om en vecka, alltmedan hon stack mig i armen och försedde de små blodtagningsrören med rätta markörer. Och när jag trodde att jag skulle få gå fick jag veta både att hon skulle resa med sin bror istf med sin man, och att hon inte hade packat och att brorsdottern hade bott på min remitterande läkares gata. Hon hade resfeber också och tyckte synd om sin man som inte kunde lämna sitt jobb. Tänk så oväntat. Det är roligt med människor som pratar så där när man minst anar det, och i synnerhet när det kommer från människor som man absolut inte hade väntat sig det av. Ja, vi skildes som gamla polare efter fem minuters samtal. Och tänk vad många möten man missar bara för att man behagar vänta in i det sista med det mesta av vikt. Nå, nu ska jag ju inte gnälla på mig själv i det här fallet eftersom jag ju faktiskt fick något gjort.
 
 
Att gymnastisera och gå morgonpromenader har jag också lyckats med. Och hur nätt jag än står på vågen har jag visserligen inte gått ner i vikt nämnvärt än, men heller inte upp. Man får vara glad för det lilla.
 
 
Det allra bästa är nog ändå att min regelbundna ångest inför skolstarten och efter lov, hur långa de än har varit, var i år som bortblåst. Jag kunde till och med sova och försova mig första arbetsdagen. Jag som annars vaknat så tidigt hela året. Vet inte om det var bra att jag kom för sent, förstås, men det som kändes rejält annorlunda mot alla andra år var att jag faktiskt kände mig utvilad istället för utsliten redan vid terminsstart. Det vittnar ju i alla fall om att en utveckling har skett.
 
 
Så vad jag nu än hittar på att göra ,eller undvika att göra i tid eller otid, så känner jag mig ändå helt enkelt lite mer på G än jag hade vågat drömma om. Samtidigt märker jag att jag får akta mig för att inte börja ta på mig saker igen som jag inte egentligen är ålagd att göra. Väldigt lätt att känna när man är pigg att man kan ta på sig saker som ingen har begärt av en men som man tycker att man borde kunna. Men jag hörde till min glädje mig själv säga att jag helt enkelt skulle gå hem.
 
 
Ibland är det ju faktiskt bättre att låta bli att göra saker än tvärtom. Men i detta ständiga verksamhetsbeivrande är det ju väldigt lätt att gå på minan att vara lika duktigt verksam som alla andra fast man är ordinerad det motsatta. Så nog är det lite svårt att hålla balansen och avväga alldeles själv vad som är bra och vad som är dåliga göranden och låtanden. Både för mig och för min omgivning. Jag tycker nog att jag i mitt tidigare liv har haft relativt gott omdöme i det fallet, fast just nu blir jag lite osäker. Visst ska man lyssna in sin kropp och själ och vad den orkar, men ett alltför stort hänsynstagande kan ju också leda till att man fastnar där i sig själv. Å andra sidan kanske sådana här stressrelaterade sjukdomar uppstår just för att man aldrig riktigt har "hört upp" förut.
 
Hmmm…jag tycker nog att det är ett större dilemma ju mer jag tänker på det. Så nu tänker jag på något annat ett tag….Strutsmetoden, tror jag att det kallas för.
 
"Och projektet, då?" kanske den minnesgode läsaren erinrar sig. "Hur går det med det? "
 
Jo, vi kommer till det….en annan dag.
 
 
En del uppgifter kan kännas  som att bestiga höga berg….i alla fall i början…
 
=)
 
men efteråt…
 
   
 
några koppar senare….känns det som en piece of cake…tänk att man aldrig lär sig …
 
 
 

 
😉 

8 kommentarer

Filed under Mänskligt

8 responses to “Vad som borde göras och vad som görs

  1. Benedictus

    Ah, först igen. Ibland är jag snabb. På vissa saker åtminstone. Mindre svåra saker. Livet är en tävling. Synd att reglerna är så oklara bara.  Svårt att veta hur man vinner…
    Först går jag också upp på vågen. Sen går jag ner igen. Det kallar jag motion.
    Varför får jag aldrig hjärtan i kaffet? Orättvist ju!
    Ja ja, lycka till i livet nu. Tror att du kommer att ligga bra till i poängställningen snart =)
     

  2. Unknown

    Jo nu börjar aktiviteterna att komma igång. I morgon börjar dansen! Tycker nog att det är bäst när allt går i den vardagliga stilen och
    man kommer in i sin egen lunk.
    Hoppas att du finner din nya väg och att det går bra. 🙂
     

  3. Eric

    Jag har också gått upp på vågen utan att ha gått ner. Faktiskt snarare tvärtom. Jag börjar få lätt panik inför mitt Sthlms äventyr i maj. Jag måste gå ner om jag skall upp till den s.k. huvudstaden. Och varför kommer du inte hit igen och fixar till vädret ännu en gång? Du kan säkert ta betalt för sådana tjänster – och bli rik på kuppen.http://whynoteric.blogspot.com

  4. Unknown

    Hallå det var några promenader sedan…jag blir sjuk av "hemlängtan när jag ser dina bilder…Har precis landat efter besök i stora staden…:)

  5. Putte

    Gå in å läs mainys blogg för dagen den 10/1
    http://missan5.spaces.live.com/blog/cns!5FD4DD8DFC0F01C5!3895.entry#post
    Nu gråter jag

  6. tg

    Vill du att jag berättar om Gärdesfesterna ..?
    När jag vaknade lite yr i mössan på Gärdet och undrade … var faan kommer alla fårskallar från ..?
    Därmed är det inte sagt att jag var en av dem 😉
    P.S.
    Jag har bott på Hornsgatan en gång i tiden … i runda tal var jag x-x år …
    Jag kommer ihåg att vi ungar åkte spårvagn till Eriksdalsbadet …
    Mariatorget bad vi också + Värmdö där vi drog upp stora abborrar …
    *** Nu letar jag efter toan ***

  7. Eva

    Vackra foton i alla dina bloggar! Och här har du en medsyster i den ädla konsten att skjuta upp allt som uppskjutas kan och helst lite till, tills i allra allra sista minuten och ibland beyond…
     
    Jag har en sån där blodprovssyster här med som pratar hela tiden om allt möjligt och som känns som en riktig kompis fast jag inte ens vet vem det är (fast det visade sig att hon är svägerska till min barnvakt som jag hade när jag var liten…) Jag tror det kanske är en konst de övar upp för att en del är så nervösa för att bli tömda på blod…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s