Kanske det är så att man lever sitt liv de första 50 åren, och efter det lever man upp det…eller upplever det.
Som en ekorre som samlar livsförnödenheter under sommarhalvåret och sen förbrukar allt på vintern.
Jag är också samlare. Fast jag har svårt att göra mig av med något. Kan inte glömma vissa saker, kan inte kasta nästan nåt klädesplagg utan stora kval. Knappt ens ett litet papper. Sa jag papper ?
Jag menar pärmar av papper, fyllda med diverse anteckningar från utbildningar jag har gått, samt från kurser och annat oförglömligt. Men aldrig att jag kommer ihåg att titta i dessa papper. Jo, det finns en och annan planering, eller bra konkreta och användbara grejer jag skulle kunna behöva om jag vore musiklärare. T.ex ett arrangemang för skolans rytminstrument som kan spelas till ett stycker ur Carmen (spelat på grammofon eller CD). Jag tror faktiskt att jag har använt just det med elever nån gång på 80-talet till stor glädje för alla. Det var tillräckligt lätt men också tillräckligt svårt för att bli intressant nog. Men var sjutton finns det arret, bland alla miljoner papper ?
Ja, det är bara att sucka en smula och gå vidare….
Min kamera har i alla fall lärt mig att sortera vad som har hänt de senaste åren, månaderna och dagarna. Den har i samma stund gett mig huvudbry. Hur ska jag spara dem. Efter händelser eller efter datum. Jag har gjort båda delarna och det visar sig att jag hittar de datumsparade bilderna lättare än de som jag har stoppat in under speciella mappar…ex "resor" eller "landet", för det visar sig ju alltid att jag har glömt att lägga in just den bilden jag letar efter i "landet"-mappen.
Och upplevelsen. Själva upplevelsen av sitt eget liv, hur kommer man den närmast ?
Genom att drömma sig bort och återkalla det oförglömliga, eller att se sina gamla bilder och filmer, läsa sina bloggar och dagböcker och påminnas om det förglömliga ?
Ja, hur ska man veta ?
Eftersom ingen vet fortsätter jag på inslagen väg.
Samlar mina papper och anteckningar, tar mina bilder och gör mina inspelningar och slänger inget. Det ger i alla fall upplevelsen av att ha koll på sitt liv. Det räcker ett tag till.
Time in Stockholm 
Tid 
Känner igen det där. När jag beställer foton tar jag ur dem ur sina mappar och så glömmer jag om jag kopierat dem eller bara flyttat dem. Har datatidningar som jag sparat på sedan 2002, hela årgångar alltså. Nu ska det bli andra bullar av. Jag har börjat rensa bland fotona, Jag behöver ju inte ha 6 snarlika foton av Alice när hon var 6 bara för att hon aldrig blir dålig på kort utan jättesöt.
GillaGilla
Sparar också kläder bara för jag gillar tyget. Kanske jag vill göra ett lapptäcke någon gång. Det räcker nog till 10 lapptäcken. Jag är glad att jag har spaces. Där har jag lite överblick över vad som hänt i mitt liv de senaste 5 åren. Men spaces kan man nog inte lita på. Jag borde nog skriva ut det på papper. Först måste jag laga skrivaren och skaffa en färgpatron……När jag försöker lägga till kommentaren får jag order att minska den. Ha!
GillaGilla
Ja tack, det där med kläder. Jag har ju VÄLDIGT svårt för att handla kläder, så jag vågar inte slänga de stackare jag har. Dessutom blir de som vänner för livet då jag har dem så ofta. Och kommentarer ja. De t ska tydligen bli lika snuttifierat här som överallt.
GillaGilla
Oj, så jag känner igen mig. Här finns ALLT sparat. Utan någon särskild ordning. Fotona är enklast, papper ska vi bara inte tala om. Har en c:a 4 dm hög trave med noter jag bett att få av olika vänner. Absolut osorterat.Kläder? Jojo, fullt i garderoberna men det mesta har krympt. Fast OM jag går ner i vikt, så… Har två halvfulla sopsäckar med tygbitar för jag ville ju göra applikationer – trodde jag för 20 år sedan.
GillaGilla
forts. Böcker kors och tvärs, fast faktiskt i ordning. Väninnan O. hjälpte mig, fixade allt i biblioteksordning så det tog mig lång tid att hitta rätt ;)Det värsta är nog "diverse" papper i pärmar, mappar, lådor. När, ack när, ska jag få ordning? Egentligen skulle jag bara skriva att jag instämmer i det där med de 50 åren!
GillaGilla
Tack! Det är skönt att höra att man inte är alldeles ensam om sina upplevelser….;-)
GillaGilla