Nej, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid…

Så dök frasen bara upp i mitt inre…

En sångtext från svunna tider. Började googla och fann snart att det var Wolf Biermann som gjort låt och text, fast på tyska. Och i samma stund visste jag att det var Lena Granhagen som framförde den svenska versionen för kanske 30-40 år sedan. Den finns på LP inspelade av henne, kan jag  läsa mig till men hittar inte denna version på vare sig spotify eller youtube.

Nå, det tyska originalet får väl duga så länge…

Men varför tänka på denna ”uråldiga” sång ? Så orätt i tiden…

Varför inte bara trampa på i de cyniska fotspår som hela tiden trampas upp av politiker som vägrar låta sig beröras av vad som sker i det samhälle de har blivit valda att styra ? Varför inte tycka att mitt liv är en aning viktigare än att alla har mat för dagen och en dräglig tillvaro ? Varför inte försjunka i min egen soff-förträfflighet ? Har jag inte gjort mig förtjänt av den, kanske ? Jag har ju överlevt  en egen sjukskrivning och tagit mig ur den, varför skulle inte alla andra kunna ?

Varför ? Därför !

Därför att alla har sitt livs historia…..Därför att min historia har ett  ”lyckligt slut” ska jag inte vända andra olycksbröder och systrar ryggen. Jag ska åtminstone inte sätta mig på höga hästar och tro att jag sitter inne med alla världens sanningar bara för att jag sitter inne med mitt eget livs sanning.  Jag – åtminstone inte jag – får inte stanna där, stagnera i fast form, och se på hur andra människors liv förstörs av dem som är satta att styra över vårt land….

Och där  dök frasen upp: ”Nej, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid”…..

Nej, snälla! Låt oss inte förhärdas! Åtminstone inte det ….