Det går inte att komma undan. Det en gång sagda kan inte gömma sig. Kan inte drömmas bort. Fast jag kan förstå att en del önskar att det vore så.
Tänk om jag kunde försvinna in i ett annat rum genom att ta en bild och sen försvinna in i den. För att sedan blekna i takt med fotografiet. Fast det var ju länge sedan det gick till på det sättet. Nu fastnar man på en laptop-skärm och förvandlas till ett störande element som någon föröker putsa bort. ”Bilden var bra och skarp utom den där plumpen till höger….”. Eller så smälter man i lika fint som en colorerad reklambroschyr. Bilden bleknar aldrig, men minnet av den har försvunnit redan innan det säger ”klick”. I evighet , Amen, en plastleksak från Stor och Liten. Men inte så personlig som anpassningsbar.
Drömmar finns det alltid. Resa bort, komma hem, få ett jobb, en bostad, en livspartner, bli någon betydelsefull person för någon…eller kanske för många? Drömmar om att förändra. Flytta gränserna för sitt eget rum och andra. En del vill stänga gränser. En del vill öppna gränser för fler, men inte för alla. Många säger att de vill alla väl, och därför stänger de gränser, stänger möjligheter, minskar rummet för dem som inte anses ha gjort skäl för större. För allas bästa.
Men alla har nog någon gång drömt om att kunna fly fältet. Att schappa när något blev för svårt.
Som tur är gör inte alla det. Förhoppningsvis stannar bara de som inte bara har ansvar, utan också tar det…
Time in Stockholm 
Tid 