Idag steg jag ut i promenadkängorna och med solbrillorna på – luvan över huvudet och ett par nya bluetooth-hörlurar i öronen, där även en FM-radio ingick. Fantastiskt. Lyssnade på ett program hemma redan, med Kjell Alinge och Marianne Lindberg de Geer. Mycket intressant. Och på solskenspromenaden fortsatte jag med Klassiskt på P2. Fantastiskt hur naturen ter sig till ackompanjemang av något klassiskt stycke – exempelvis Faurés requiem. Redan vid första husknuten mötte jag en kvinna som log mot mig och jag tänkte att jag såg väl glad ut….men vände mig hastigt om och såg att det var grannen och hejade glatt på henne. Vet inte om hon svarade för musiken klingade i mitt huvud. Fortsatte min vanliga promenad nere vid båtklubben till den dånande orkestermusiken, när jag plötsligt kände igen ett ansikte – också det i solbrillor – och efter henne kom en hund, och då klickade det till – en kompis, tillika facebook-vän, numera. Därför kände jag igen henne på hunden, som jag har sett bilder av på FB.
Vi skrattade båda två – ”I verkligheten, I Sverige, just nu” – för att travestera Kurt Olsson. Man sitter i sin bubbla vid datorn, eller går sin vanliga väg till jobbet, och ser inte många andra än de vanliga i det vanliga livet, men när man ger sig av ut i ”verkligheten” ser man ändå inte mycket mer än sin egen nästipp. Men det är klart att man kan skylla på den ”påpälsade vintern” också. Men det gör ju inte saken bättre att man sätter på sig solglasögon och hörlurar. Vad skyddar man sig mot egentligen? Den lilla promenadvägen nere vid vattnet liknade idag mer ett Wasalopp än en vanlig promenadväg. Man fick nästan armbåga sig fram, på sina ställen. Hade jag tagit av mig alla skydd hade jag väl känt igen ännu fler och hade fått stanna i varje vägkrök. Trevligt, men promenaden hade tagit dubbelt så lång tid. Kanske….och…..egentligen….vad hade det gjort en vanlig ledig lördag?
Ibland prioriterar man lite konstigt. Men, hur som helst hade jag ju just denna promenad sett fram emot att lyssna i de nya lurarna på den gamla hederliga klassiska musiken.
När jag kommer hem gottar jag mig i lite facebookande vid datorn – konstaterar precis att en annan vän från gamla och nya tider har kommenterat någon länk jag har lagt upp – och ett, tu, tre, så ringer ”gammeltelfonen” och så var det nämnda kompis. Återigen ”en röst från verkligheten”…..ett låååångt samtal senare kan man konstatera att vi finns på riktigt (!) och att tiden räcker till rätt bra, bara man tar sig den…tiden alltså.;-)
Idag läste jag ett litet inlägg i DN om att folk i bussar är så snåla med att lämna plats åt andra vid fönstret. Alltför många sitter på yttersätet för att slippa sällskap. Få vågar nämligen klämma sig in bakom. Erik Helmersson hade skrivit, och han avslutade med att det oftast var tonåriga killar och 57-åriga snipiga kvinnorsom bar sig åt så!!! ???
Jag blev faktiskt väldigt förvånad. Åker själv oftast tunnelbana. Där har jag mest stört mig på tendensen att äldre medelålders herrar gärna brer ut sig över fler än ett säte – helst två eller tre. Och de gör det trots att jag sitter där först, vid fönstret, på ett säte. En man satte sig en gång bredvid mig, sätter upp sin ganska otympliga portfölj mellan oss och höll sedan i den med sin armbåge en bra bit in över mitt territorium. När jag spanade om jag kunde sätta mig på sätet mitt emot mig istället, ser jag till min förvåning att det satt en äldre man där också, bredvid mitt tilltänkta nya säte – också han med en portfölj en bit in på ”mitt” nya – och bestämde mig för att stå ut. Mannen bredvid mig började nog ana att jag hade lite trångt eftersom jag ändrade ställning så ofta för att få plats – men jag var aldrig snipig, kanske beroende på att jag är ett par år äldre än 57 och förmodligen har mognat…När jag väl skulle gå av gjorde han en ansats att vika ut benen så att jag skulle kunna komma förbi, även om det var svårt eftersom det var trångt i gångarna, men mannen snett mitt emot hade aldrig tänkt att vika ut några ben för att underlätta för någon. Egentligen skulle jag ha trampat honom på tårna, tänkte jag efteråt….men kvinnor i 59-årsåldern gör inte sånt.
Och jag tänker att vi alla har olika skydd mot närhet. Snipighet, portföljer, hörlurar, mobiler och solglasögon. Vad är vi rädda för?
Men idag var Stockholm på gott humör och jag fick kontakt på både långt håll och nära….lite som livet självt. 😉
Time in Stockholm 
Tid 