Den vår vi har längtat efter…nu tycks den vara på väg.
Att vara med i tiden och att vara i tid…olika fenomen och olika valmöjligheter. Vill du se möjligheter i svårigheter är du kanske som mest skickad att leva nu. Då får du något att bita i.
Och – då får du något gjort. Men du är nog ingen drömmare eller tidsoptimist.
Att inte komma på efterkälken och att bli akterseglad, det är en annan sida av samma tidsmynt.
Att se framtiden an och att njuta av den tid som flytt kan tyckas vara oförenligt, särskilt om du samtidigt har ambitionen att leva i nuet.
Det är ingen lätt uppgift att vara människa, har jag märkt, men ändå är det alla dessa olika tidsperspektiv och tidsförskjutningar och inte minst – brist på tid – som vi alla ska förhålla oss till varje stund, varje dag, nu alla alla tider som har gått och alla de som ska komma.
Vill du vara handlingskraftig vill du naturligtvis ta snabba beslut men i samma stund kan du missa något på vägen som försenar och till och med inverkar negativt på framtida beslut. Du kan ha missat viktig information som visar sig vara förödande. Hur vet man då när det hela går lagom fort – när beslut fattas på saklig grund och ingen kommer att få ångra något?
Ingen vet….och kanske är det därför livet trots allt verkar så intressant från dag till dag, även när förskräckliga saker händer, eftersom det skulle vara ännu värre att veta när och hur jorden ska gå under – och om vi visste när, var och hur vi skulle dö, skulle all tid fram till dess tyckas vara olidligt kort – ungefär som sista semesterveckan på sommaren skulle det kännas, även om det rör sig om flera år, fastän så oändligt mycket mer fasansfullt utstakad.
Jag vet att många som lever med en dödlig sjukdom kan leva mer i nuet och förstår plötsligt hur viktiga till synes betydelselösa saker kan bli, men inte heller dessa människor kan med säkerhet säga när de ska dö.
Jag tror att det är hoppet som försvinner när ens dödsögonblick är fastställt till exakt datum och klockslag. Vad finns då att kämpa för? Mänskliga rättigheter?
Kanske människor med extremt kontrollbehov skulle komma till sin rätt. Men tänk om man visste var och när man skulle dö, och så skulle man komma försent till platsen – vad skulle hända då?
Och vem skulle komma försent? Tidsoptimisten eller hon med kontrollbehov? Och vem har bestämt och gjort upp den stora planen? Kanske bara någon som hittat på något ”dödskul” dataspel,och allt var bara fake från början….
Vi får nog aldrig veta svar på några frågor så vi kan roa oss med lite bilder istället, från min helg i dåtidens tecken – då vi firade 5-årig bröllopsdag tillsammans med hitresta vänner från Göteborg…
Och livet det går vidare, i stort och smått….;-)
Time in Stockholm 
Tid 