En dag att minnas… Dag 71, #blogg100inläggen

Apropå gårdagens inlägg om att odla kultur med barnen, drar jag mig till minnes en dag för 13 år sedan.

Då hade lilla jag tagit mig lite vatten över huvudet och agerat producent och rekvisitör och repetitör …  You name it!

Jag hade hittat på att hela skolan skulle vara med i en berättarmusikal, som min syster och svåger hade gjort, där barnen mest skulle agera kör och några skulle agera lite extra. Själva repeteradet gick ju någorlunda och det fick jag hjälp med av folk från kulturskolan och musikläraren i skolan.

Det var allt annat.

Hur ska alla barn få plats på scen? Vilka hjälper till att frakta gradänger från kyrkan som barnen längst bak skulle stå på? Vem sköter ljud och ljus…. Och flickkören från kulturskolan – de kunde inte delta. Då fick jag ragga upp ett eget litet gäng från Adolf Fredrik, och andra kompisar och löst folk från olika hörn. Och när skulle de öva, och med vem? Och vad skulle biljetterna kosta? 
Allt skulle jag ta ställning till. Det var ett under att jag inte sprang in i en riktig praktvägg redan då.
Det skulle ha bildats en liten grupp, som skulle jobba med musikalen, men av någon anledning kom den av sig. Men jag hade en person som jag kunde komma in till närhelst jag behövde, och det var min rektor. Utan den vetskapen hade jag nog inte pallat trycket.
Jag vet att  jag blev förkyld under ett kritiskt skede, och någon från skolan ringde och frågade om vi skulle skjuta upp allt till hösten?

Nej, skrek jag. Jag orkar inte göra om allt från början.
Jag kände direkt att precis där gick min gräns.

Alla fogade sig efter mitt beslut och vi körde på.
Jag lyckades pussla ihop det så att allt till slut var på plats lördagen 10 maj 2003. Fastän jag hade gått till jobbet med gråten i halsen, lätt illamående var och varannan dag under nästan hela våren.

image

Men efter att berättaren,  Anders Linder, hade varit på plats och repat med alla barn en dag i början av april, fick vi alla barn med oss, även de äldre på mellanstadiet som hade tyckt att berättelsen handlade om en för ung pojke, som var bara sex år  och var allergisk mot djur, var lite för barnslig för dem.

Men eftersom Anders just då var ofantligt populär i ett TV – program som hette Vintergatan, blev han alla barns vän och idol. När jag kom tillbaka efter lunchrasten skanderade alla barnen, ”Peo, Peo, Peo” – som han hette i serien, medan Anders gick runt och showade för dem.
Då var det lätt att öva musikallåtarna sen. Och efter repet fick både Anders och min syster Anna och till och med jag som var deras vanliga gamla fröken skriva autografer….. 😉

Fast jag hade en ganska påfrestande period då, minns jag ju mest det roliga efteråt.

När barnen sjöng så fantastiskt och ljud och ljus och allt annat till slut bara funkade, var det så roligt att jag knappt minns det tunga, och hur jag kände mig som den mest övergivna i  världen.

Och när barnen som satt längst fram,  såg ut att sitta och drömma under berättelsens gång, reser de sig plötsligt på en given signal och sjunger för full hals. Då vill man gråta av lycka och inte av utmattning.

Flera år senare kom en tjej och praoade på vårt fritids. Hon hade gått i skolan när hon var barn, sa hon. Hon verkade bekant men jag trodde inte hon hade varit min elev, men jag frågade om hon hade varit med på Albert – musikalen?
Javisst,  sa hon. När jag gick i femman.
Jag undrade om hon inte tyckte att den var barnslig för åk 5?
”Nej gud, nej!  Det var ju ett minne för livet! Tänk att få vara med om något sånt…. Och vi fick träffa Anders, också.

Och jag tänkte – Som man sår, får man skörda…. även om det kostar på. 😉

Som en liten anekdot kan jag berätta om gradängerna. Det är som en slags hopfällbara trappavsatser som körer behöver för att de som står längst bak ska synas.
Jag gjorde en lista med oliks uppdrag inför föreställningen – bla att vara med och hämta och sätta upp gradängerna. Inte många anmälde sig till detta uppdrag, och han som gjorde det blev sjuk när det skulle ske och en annan var förhindrad, medan andra blev tysta så fort det fördes på tal.

Långt senare kröp det fram…. Ingen förstod vad det var för gratänger som skulle hämtas och sättas upp, och framförallt inte varför….. 😉

Även såna missförstånd blir roliga i efterhand, men jag lovar er:
Aldrig mer producent för en musikal för hela skolan.
Nästa gång kan  jag vara med om jag får vara sten, eller mumie…. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s