Backar bandet!

I min hjärna tokrusar bandet bakåt. Så mycket har hänt. Så mycket lärdom om mig själv och om omvärlden. Eller?

När jag blir förkyld och sitter hemma och hostar och snyter mig är det som om ingen tid har gått sen tidig vår 2007. Mina tankar rör sig i ungefär liknande banor som då. Mycket har hänt och mycket har jag gjort till min egen och andras glädje, förhoppningsvis. Efter att jag friskskrivit mig från mitt utmattningssyndrom har jag varit musiklärare, fritidspedagog, jobbat i förskoleklass och i det närmaste färdigställt mitt eget pedagogiska projekt som jag har lärt ut i 5 förskoleklasser och två ettor. Jag kan ju känna att jag har gjort mycket av det jag har föresatt mig. Jag är inte färdig än. Ändå borde jag känna mig mig nöjd. Good enough…. 😉 

Men i förkylningstider på hemmaplan är det som inget hade hänt. Jo….En katt har vi förlorat och min kära har gått i pension. Själv sitter jag och undrar – precis som under hela mitt liv -vad jag ska göra när jag blir stor? Med ett år kvar till pension kan frågan tyckas lite lustig.

Jag har några möjliga realiserbara alternativ. Nu är bar frågan – var kommer min kompetens och kraft bäst till uttryck?  Var kan jag få det roligast? Att ha roligt på jobbet är naturligtvis en nåd och lyx att stilla bedja om även om jag vet att det går, utan att det går ut över verksamheten, men istället snarare främjar den. 

Jag får backa bandet ännu mer för att hamna vid den tidpunkten då jag hade som roligast på jobbet…. Ungefär 20 -25 år sedan. Innan stressen tog över arbetsglädjen var det lättare att andas och arbeta. Innan arbetslagsmedlemmar byttes ut lika ofta som man byter strumpor. När det var högt i tak och det fanns tid att samtala med varann om jobbet och om andra viktiga ting..När vi kunde ha roliga samtal med barnen och gå på roliga museibesök. Nu törs vi knappt gå till närmaste park. 

Detta är ingen kritik mot min specifika skola utan kritik mot samhällsprioriteringar i stort, som drabbar barn i skola och på fritids över hela landet. Det har pågått så länge att vi som har jobbat länge knappt har märkt förändringarna förrän det är för sent…. 

När jag sitter här hemma och backar mitt band känner jag ena stunden att jag vill stoppa bandet och hoppa av. Har inte jag gjort mitt nu?

I nästa ögonblick tänker jag att…           Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske? 

Next stop 17/18 – kan bli en lycklig förening mellan mina två förhoppningar om framtiden. Och blir det inte det kan man inte säga annat än att jag har försökt, i alla fall. Och försöker jag inte nu så blir det inte sen heller. 

Försöka duger! 😊