En gång hörde jag någon definiera vad humor egentligen är, på följande sätt:
”Humor är spänd förväntans upplösning i intet….”
Det stämmer kanske inte på all humor men det kan nog gälla när det handlar om slapstick, när alla tror att en sak ska hända och så händer något annat. Papphammar och Charlie Chaplin använde det tricket mycket. Överraskningsmoment är oftast roliga.
Det finns mer verbal humor som är väl uttänkt, och med underfundig texter. Inte alltid så att man skrattar ihjäl sig men man ler lyckligt därför att det är skönt att förstå vartåt det lutar, men ändå är det lite kittlande ovisst på vilket sätt det ska sluta. Det var så Tage Danielsson jobbade.
Det finns också improvisatörer bland såväl komiker som musiker. Hasse Alfredsson gjorde hur många Malte Lindemän som helst. Det var helt hisnande ibland, men man visste åtminstone hur de skulle sluta….alltid lika dant.
Det där milda vansinnet som en del har föder mycket humor.
Själv kan jag skratta åt sådan där vardaglig humor. Sånt som uppstår ur ingenting. Något dråpligt oförutsägbart. När någon annan ser samma sak och vi skrattar tillsammans och så föds nya infall och roligheter ur det. Alla människor ser inte situationskomiken utan traskar bara vidare som om ingenting hade hänt. Jag skulle nog känna mig handikappad om jag inte såg det roliga i ingenting eller i det lilla. Tänk ett sånt trist liv!
Men det finns ju förstås en sorts humor som jag inte alls nappar på. En del stå-uppare, tex, som liksom gör en grej av att härma och göra narr av andra artister, och mer eller mindre kända kändisar. De flesta har jag inte hört talas om och de jag känner till önskar jag mest att komikern inte skulle skämta om. Oftast är det plumpa skämt eller så är de för nedsättande eller helt enkelt inte kul alls. Ska det vara riktig satir ska det ju riktas uppåt mot någon makthavare, och det ska vara träffande och roligt, inte vulgärt och tråkigt.
Annan tråkhumor för mig är den så kallade ”roliga historien”. Den som alla skrattar åt för att ingen ska tro att man är dum i huvudet. Själv brukar jag aldrig förstå eftersom jag ofrivilligt alltid börjar gäspa när någon börjar berätta någon rolig historia, eller så tänker jag på något annat, ända tills berättelsen börjar dra ihop sig och jag förstår att jag har missat något. Inget är så svårt för mig som att lyssna från början. Jag borde söka för det där…😉
Men humor kan vara så mycket. Något subtilt och småleende som plötsligt lyser upp, eller ett stort asgarv. Det kan vara så roligt att man skrattar så man gråter eller något sofistikerat initierat för de redan insatta.
Humor är en humörsak. Det finns möjlighet att se det roliga i allt, men det finns en grundregel för mig.
Man ska inte skratta på någon annans bekostnad!
”Ett gott skratt förlänger käften”, som det en gång stod i den studentikosa teknologtidningen Blandaren.
Bara humorn inte blir för pretentiös för då är det inte roligt längre…. Och det är ju trist. 😉
Time in Stockholm 
Tid 