Tillsammans…. #39

Ett ord har fastnat hos mig idag efter att ha bläddrat bland länkarna om gårdagens fruktansvärda händelse.

Det var kronprinsessan Victoria som uttalade ordet när en reporter avslutningsvis ställde frågan i en intervju:
– ”Hur ska vi gå vidare nu efter allt som har hänt?”

– ”Tillsammans”, sa hon bara.

Ja, det är ju klockrent. Hur skulle vi annars komma vidare? Var och en för sig?

Nej, det finns inga samhällen som bygger på att människor inte samarbetar eller hjälper eller stöttar. I inget samhälle sker utveckling och kärlek mellan människor i slutna celler. Vi behöver varann. Vi går vidare tillsammans, inte en och en.

Det jag skriver nu kan tyckas självklart, men för en del människor är det bara människor som är PK, kommunister, vänsterflummare, feminister – och ännu mer fula ord som jag inte vill skriva här -som tror på gemenskap, solidaritet och vänlighet.

Det är det sorgliga det att ordet ”tillsammans” kan bemötas med skepsis och misstänksamhet, och kanske till och med ilska och hat. Hur ska vi då bemöta dessa människor, skadade av sitt liv och leverne?

Med ilska och hat? Med vänlighet och prat?

På nåt sätt hoppas jag på det sistnämnda alternativet, även om det skulle kännas långt till någon form av gemenskap. Men alternativet har heller aldrig lyckats. Det finns inga krig som har lett till fred, som bekant. På nåt sätt tror jag att alla människor längtar efter förståelse och igenkänning, men en del har bara lite längre väg att gå.

Det gäller kanske bara för resten att ha tålamod och vänta in dem som har egna idéer om verkligheten, tills de kommer på att de behöver några andra att samköra med för att få energi. Rörelseenergi kan man få av att bli rörd och berörd av varandra. Flummigt? Jo, en aning…. 😉

Men nu kör vi så det ryker…