Just nu är det svårt att se att en ljusnande framtid är vår.

Det är också svårt att se en bred och engagerad opinion som går samman för att påverka politikerna att ta itu med klimatkrisen. Särskilt när man samtidigt ser hur många svenskar det är som trotsar varningar om värmerekord och bränder i södra Europa och flyger dit för att få lite värme. Men jag kan förstå dem. Det är inga tiosidiga reportage i dagstidningarna, eller halvtimmars analyser i Aktuellt av experter och forskare, som när det handlar om Covid, krigsutbrott eller NATO-möten.

Och jag sitter själv här på landet och småfryser i jacka och halsduk, och kan stundtals sakna värmen vi hade i juni. Men jag är pensionär och är inte beroende av värme på semestern.

Om klimatkrisen alltid kommer i sista hand i alla media, invaggas gemene man i föreställningen om att det inte är någon fara på taket. De tror då förstås att klimataktivister är alarmister eller terrorister som bara vill ha uppmärksamhet.

Jag är ingen klimataktivist som limmar fast mig på motorvägar eller vid konstverk, men jag är utled på att uthålligheten hos mig och mina meddemonstranter får noll uppmärksamhet, och framförallt känner jag mig ilsket hämndlysten gentemot de klimatförnekare som ( fast de inte tror på klimatförändringarna) ser fram emot ett medelhavsklimat i Sverige, utan tanke på vad det kan föra med sig, för vår natur och för omvärlden. Det är nästan så att jag önskar det, som många forskare befarar, att Golfströmmen – pga de uppvärmda haven – kan komma att förlora i kraft, och avstanna helt. Det skulle i sin tur leda till katastrofkyla på våra breddgrader..😱

Det kan de gott ha – de där kunskapsföraktande, faktaresistenta klimatförnekarna – tänker jag innan jag besinnar mig och inser att det skulle drabba även mig, och mina käraste.

Så nu har jag tagit mitt ”förnuft” till fånga och skriver text till en eventuell #AllsångFörKlimatet, som kan bli av under Klimatveckan i september.(Tack Maria Skeppstedt för inspiration!)