Saknar….

Vår kära vän….

Min bästa arbetskompis i mitt bästa arbetsliv…

(Förlåt alla andra arbetskamrater, men bara för att någon är bäst, betyder det ju inte att alla andra är dåliga… ❤️🙄😏🙄❤️)…

Jag saknar allt roligt vi gjorde, allt roligt vi hade tillsammans, och allt roligt vi inte längre kommer att ha. Du fattas oss – alla barn, arbetskamrater, och släktingar och vänner, och allra närmaste kära och nära, förstås… Och vi var många som ville och fick ta del av ditt goda humör, din humor och slagfärdighet, men också vänfasthet och lojalitet i livets alla skeden.

”Det sociala är det viktigaste”, sa Ewa, när vi någon gång i början hade samtal med någon rektor eller annat ”överhuvud” (jag minns inte riktigt vem det var) om vår verksamhet. Det var låååångt innan det fanns en läroplan för förskoleklassen och vi pedagoger hade ganska fria händer att forma vår verksamhet. ”Javisst ja”, tänkte jag i mitt inre, när jag försökte krysta fram vad som var vårt viktigaste uppdrag. Det behövdes inte, för hon var alltid snabbtänkt och kvick i repliken. Och visst var det sociala det viktigaste, men också hur vi gjorde det – den gemensamma synen på hur man är med barn och hur man bemöter dem. Med ett glatt humör, och med humor, men också en tydlig bestämdhet om vad som går an och inte. Jag tror att det var det som gjorde samarbetet så lyckat – att barnen kände att vi var överens om hur man uppför sig, och inte. De visste att de inte kunde komma undan med att säga, att ”Ewa (eller Camilla) sa att jag fick…”, om de hade hittat på något icke tillåtligt bus.

Men frånsett att vi gjorde det där viktigaste tillsammans – att lära barn att vara och leka tillsammans och att ge och ta av varandra och av oss vuxna – så hade vi också en pedagogisk verksamhet… 😏 …som även den byggde mycket på roliga lekar, att sjunga (som Ewa tyckte var så roligt) och måla och skriva egna böcker – ABC-böcker och egna berättelser.

Det jag lärde mig av mitt samarbete med Ewa, var att barn vill mycket hellre lära sig saker om lärarna är glada och skrattar än om de är huvudsakligen stränga och arga. En självklarhet kan tyckas, men det blev extra tydligt när vi jobbade ihop. Visst kunde vi vara stränga och arga ibland, men det ”tog” så mycket bättre när vi för ovanlighetens skull någon gång blev arga, än om vi alltid hade varit sura och stränga.

Det fanns nog en och annan som tyckte att det ”tramsades och flamsades” lite för mycket i vårt arbetslag i början när vi jobbade ihop på fritidshemmet Stubben (det var någon vikarie eller annan utomstående som yttrade något sådant någon gång), men ganska snart, när de själva fick ta del av Ewas goda humör och och humor, tystnade den kritiken snabbt. Det gick inte att motstå! Man blev också roligare och gladare i Ewas sällskap. Så även jag… 😏

Även när vi slutade jobba i samma arbetslag, efter 16 år, hade vi en fortsatt god kontakt, och även när det hade gått lång tid mellan varven, var det som om ingen tid hade gått, och vi kunde ta vid där vi slutade. Precis som alltid.

Sista gången vi sågs, frågade Ewa mig: ”Vad ska du göra nu, Camilla? Är du ledig, eller har du jobb?”

”Nej, jag är ju pensionär, så jag är ledig”…

”Men vad roligt! Då kan vi ju ses… Och leka”!

I wish!

För den sakens skull önskar jag att det finns ett liv efter detta.

Du brukade säga att om det någon gång kom någon liten fågel och pickade på fönsterblecket, så var det någon nära anhörig som nyligen hade dött och ville skicka en hälsning. Jag spanar efter den där fågeln, så länge, tills vi förhoppningsvis ses nästa gång….

Du hade ju, så många roliga uttryck. Bla brukade du ju säga om oss: – ”Vi är inte lika långa, men vi är lika många…”

Nu är vi inte lika många längre. Du fattas mig.

Tack för allt, så länge!

❤️😽😽❤️