Fritt fram!

Den här bloggen är mitt första hem på internet. Det var här jag började för 19 år sedan – på sommaren 2005. Sen många år tillbaka har det inte varit så livaktigt här. De som var mina bloggvänner då, ägnar sig åt annat nu, vilket även jag har gjort. Jag har återkommit då och då, men eftersom ”publiken” har funnits någon annanstans har det inte blivit mer än sporadiskt. Inte för att jag skrev här för att få många läsare, ursprungligen, men för utbytet och kommunikationen med andra – som i begynnelsen var lika rolig som själva skrivandet.

Sedan jag började klimatdemonstrera 2018, har mitt skrivande mer gått ut på att dokumentera och informera om vad som händer på våra demonstrationer på Mynttorget med Fridaysforfuture och senare, vid statsministerns bostad vid Sagerska palatset. Det har varit ett högst självpåtaget uppdrag. Ingen annan har bett mig, så jag hade nog ett eget behov av att förmedla till vänner och bekanta, vad som händer. Jag önskade nog att fler skulle ansluta, eller åtminstone delta i de stora, globala strejkerna. Några vänner har faktiskt anslutit, vilket jag är glad för, men det är naturligtvis inte tillräckligt många för att bilda en jättestor opinion. 😏

För att nå så många som möjligt började jag skriva på Instagram – där några släktingar och vänner höll hus – för att sedan skicka vidare till Facebook, där de flesta andra vännerna höll hus.

Nu kommer jag till den här textens ”klo”….

På Instagram kan man inte skriva hur långt man vill. Det är ju en bra träning för mig, som gärna skriver för långa texter, men det innebär också att texterna sällan blir som jag har tänkt mig. När jag har tänkt knyta ihop säcken och få till den lilla Knorren på slutet, som hela texten skulle leda till, tar det tvärstopp, mitt i ett ord, och inget mer kan skrivas. Då får jag gå tillbaka och stryka och delvis skriva om, och så …poff… försvinner liksom min ursprungliga tanke med texten.

Jag har ju förstås lärt mig en hel del av det, men det har också förstört lite av själva skrivglädjen. För mig, alltså…

Men nu när jag har återvänt till min kära blogg igen, upptäcker jag till min glädje, hur fri jag är att skriva hur mycket eller litet jag själv vill. Precis som att gå i pension. Jag bestämmer själv över min tid. Och nu över mitt skrivande.

Fritt fram, alltså! Och ja…ett ganska stort steg för mig, men ett litet för mänskligheten, som vanligt. Kanske borde jag ändra hashtaggen för det här skrivandet till #EverydayFörMig ? Det rimmar ju i alla fall bättre…. 😏

Fast det rimmar kanske inte lika bra med framtiden för vår planet?

Jag får grunna på det. En annan dag kanske det blir en rimmad vers inom ämnet, för att kompensera för viss självupptagenhet.

Och imorgon blir det fredagsdemonstration – ”same procedure as every week”.

Tjingeling!

#EverydayForFuture