Den här bilden på vår katt Hanna, är tagen för 20 år sedan. Den tionde januari 2004. Så länge vi hade katt hemma, envisades jag med att vi också måste ha gran….för katternas skull. Fast det var kanske mest för min egen skull, men jag föreställde mig hur de skulle bli glada av att få hem en liten bit skog i hemmet, som de kunde dofta på och spana in i. Kanske skulle det finnas några små kryp att jaga eller utforska? Kanske skulle till och med en ekorre följa med på köpet? Eller så kunde de bara drömma sig iväg till sommarskogen på landet, för en liten stund.
Men i år har vi alltså ingen katt längre, att skaffa gran till, och till och med jag fick ge mig. Men för mig var det ändå ett lätt beslut, för om vi hade haft en gran, men ingen katt som satt och kikade på den, hade sorgen och förlusten av katten känts ännu större.
Istället tog vi våra små tomtar, glitter och julgranskulor och åkte ut i Nacka-reservatet på julafton, och klädde en tall istället – eftersom lämplig gran inte stod att finna – samt fikade och drack glögg. Lämpligt att fira träden där de här hemma – i skogen – och mysigt med nya traditioner. Och klimatvänligt till på köpet! Och man kan julpynta och göra det hemtrevligt även utan gran.
Men så hemtrevligt blir det aldrig mer, som när vi hade katter här hemma. Djuret ger liksom hemmet en mening och fyller det med sin lilla själ. Sedan vi fick katt, för 22 år sedan, har jag förstått betydelsen av den där ordlösa kontakten med djur. Och också med spädbarn. Jag tyckte förut att det inte var så spännande med små barn, som inte kunde prata, men katterna gav mig en annan insikt, och jag tyckte plötsligt att det var spännande och intressant att försöka förstå vad de ville uttrycka, utan ord.
Även andra djur – fåglar och rådjur och andra vilda djur – som man kunde stöta på i naturen. Men även andras hundar, som man kunde få ögonkontakt med på bussar och tunnelbanor. ”Vad tänker de på, egentligen?”
Nu har det äntligen tagits beslut på att man inte får äta hundkött i Syd-Korea. Bra, tycker ju naturligtvis vi i de länder som brukar se hunden som människans bästa vän. Men varför stanna där? Jag förstår inte denna skillnad på olika djurarter. En del djur hålls instängda i burar eller på mycket få kvadratmetrar under hela sina liv, för att sedan slaktas. För att ätas av dem som har fött upp dem, och ibland också varit deras vänner. Vad är det som avgör om vi människor tycker att det är etiskt försvarbart att föda upp djur för att sedan äta dem? Är det djurens intelligens? Grisar är väldigt smarta, sägs det…
Det var en gång någon som sa att, man ska inte äta ett djur som man själv inte klarar av att döda. Det blev enkelt för mig. Jag har haft svårt att döda en mygga, till och med, sedan jag läste att inom alla djurarter är alla individer. Ingen mygga är lik den andra. Det känns svårt att döda något litet kryp, om man tänker att det är unikt och skiljer sig från alla andra kryp. Men så tänker inte de ultrareaktionära ministrarna i Israels regering. Några av dem kallar palestinier för ”ohyra”, och därför tycker de att de har rätt att döda dem eller fördriva dem.
Jag kan inte förstå vissa människors brist på respekt för andras liv.
Att förstå att andra också har rätt att leva, även om de inte lever som jag. Det borde vara självklart, tycker jag. Inte bara för mig, utan för alla. Men mänskligheten har en del att jobba på, tyvärr. Ingen annan art bär sig så illa åt, mot sin egen art, eller andra. Vi måste skärpa oss!
Ta hand om varandra, så länge!
Och ät gärna vegetariskt eller veganskt, för säkerhets skull!
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
Igår kände jag mig lite skamsen efter att ha grottat ner mig i ”mina hår som gått”. Det kändes ju väldigt självupptaget och egoistiskt att prata om ”mina” frisörer – eller brist på – och mina frisyrer – eller brist på – genom alla decennier jag levt. Och till på köpet lägga ut en massa bilder från alla decennier jag har levt. 🙄😏🙄
Men idag hämtar jag mod och styrka från sonen till en god vän. När sonen tillfrågades om han skämdes över sin fars tal på ett stort kalas, sa sonen helt vänligt, att ”var och en skäms för sig”. Och jag inser, att jag inte har så värst mycket att skämmas över, trots allt. Visst borde jag skriva om klimatförändringarna och det katastrofala världsläget varje dag i veckan, men å andra sidan skriver jag ju om det betydligt fler gånger i veckan än många andra. Jag borde göra betydligt mer än jag gör, överhuvudtaget. Men vem borde inte det?
På sätt och vis är jag trots allt lite nöjd med att jag fortfarande orkar bry mig alls. Att jag inte har låtit mig avtrubbas helt, efter ständigt nya rapporter från regeringen om nya naturvidriga beslut varje dag, eller förslag på nya människofientliga lagar som ständigt riktar sig mot samhällets mest utsatta. Eller besked om indragna bidrag till kulturinstititioner och folkbildning. För det är det de vill – regeringen med dess underlag – att vi ska avtrubbas. Inte bry oss. Inte vara aktiva samhällsmedborgare som inhämtar kunskap om världsläget. De vill ha avtrubbade och okunniga samhällsmedborgare som inte orkar bry sig eller hinner ta ställning till det ena befängda förslaget efter det andra, så att de ska kunna lura i oss att de gör allt detta för vår skull.
Det känns faktiskt lite revolutionärt att fortfarande hävda att man vill ha fred på jorden, och vill ha klimaträttvisa, och att man vill känna solidaritet med dem som har det sämre. Man får snart akta sig för att inte bli kallad kommunist….eller ännu värre…terrorist, om man vågar framföra sådana åsikter.
”Love, peace and understanding” är inte precis mainstream, nuförtiden. Eller ”politiskt korrekt”.
Men det är faktiskt det enda som kan rädda världen. Förståelse för andra människor, kulturer, och förståelse för naturen, växterna och djuren.
Jag läste i dagens DN, ett reportage om en israelisk jude och en palestinier, som hade öppnat en restaurang tillsammans i Berlin. Där har man haft matlagningskurser i såväl israelisk som palestinsk matlagning. Där får man förståelse för varandra, helt enkelt genom att träffas och samtala. Det finns ingen annan väg. Men det är en svår väg. Och det blir inte lättare av att samhällen agerar precis tvärtom. Sätter upp stängsel, bygger murar och misstänkliggör varandras sätt att vara och tänka.
I den bästa av världar, borde det ju förhålla sig så, att de som förhindrar fred och medmänsklighet, borde skämmas ihjäl. De har aldrig hört uttrycket ”var och en skäms för sig”. De vet bara att skuldbelägga andra, som inget ont gjort. De har helt enkelt ingen skam i kroppen. Men kanske beror det på att de inte vet bättre? De har inte haft några goda förebilder som har lärt dem goda vanor och lite hyfs. Nej, jag tar dem inte i försvar. Men det kan finnas förklaringar till nästan allt. Om alla människor hade blivit sedda och förstådda från barnsben, hade nog världen sett mycket bättre ut.
Så vi börjar helt enkelt om från början. Med barnen och med deras rättigheter till trygghet, skolgång och en framtid att hoppas på. Om vi bygger samhällen utifrån barnens perspektiv, kanske vi har lättare att få och ge förståelse.
Många människor är nog egentligen bara missförstådda och oälskade barn, som inte har fått rätt förutsättningar här i livet. Kanske reagerar de med aggressioner, depressioner eller med att bli sjuka. De blir symptom på ett samhälle som har visat för lite förståelse för sina medmänniskor.
Några av oss som har levt ett gott liv, och som nu vill ge något gott vidare till nästa generation, behöver väl inte skämmas nämnvärt. Vi har gjort så gott vi har kunnat. Felet är att vi inte har kunnat tillräckligt om vad som är rätt. Ännu mer fel är, om vi har kunnat, men ändå inte velat göra vårt bästa för barnen, deras framtid och för framtida samhällen. Men alla borde få en chans att bättra sig. Om de inte tar den chansen – det är då de får skämmas.
Men i grunden tror jag att människor som har förmågan att skämmas över något dumt de har gjort, också har förmågan att bättra sig. Vet man om att man har varit dum mot en medmänniska, och skäms för det, har man alla chanser att bli en bättre människa!
Så skäms inte för att du skäms, utan be om ursäkt, och lova bättring! Då kan vi gå vidare tillsammans …
I fredags gick jag till en ”riktig” frisör för andra gången i mitt liv….
Det gick bra, men lite pirrigt var det. Första gången jag gick till en frisör – ungefär 45 år sedan – sa min dåvarande pojkvän: ”Gör aldrig om det där!” Det hör väl till saken, att jag hade klippt av en ganska rejäl bit av mitt hår. Från midjelångt till en slags page. Jag hittade ingen bra ”efterbild” till bilden nedan, men det har väl aldrig varit så populärt hos pojkvänner över lag, när flickvänner klipper av sitt långa hår, men han behövde kanske inte ha uttryckt sig fullt så kategoriskt. 😏 Men jag gjorde aldrig om det. I alla fall inte under tiden vi var tillsammans. Och som sagt… Till frisören gick jag inte igen förrän i fredags.
Jag lät mitt hår växa igen, fast den här gången med lugg. Inte förrän det tog slut på förhållandet fick en av mina vänner klippa mig igen.
Före förra klippningen hos frisör.
Jag tror det handlar om en slags frigörelse att klippa sig kort. Det är väl sen gammalt…
Jag har väl aldrig varit speciellt intresserad av att fixa mitt utseende, men håret har alltid varit betydelsefullt.
När jag var liten, var det min pappa som klippte mig och mina tre äldre bröder. Ungefär lika kort, även om han inte tog fram rakapparaten när klippte mig.
Min storasyster tror jag aldrig han klippte. Och när jag började bli 10 år ungefär, sa mamma att hon skulle klippa mig, för hon tyckte jag skulle få se ut som flicka.
Kanske var det för sent, för jag hade redan blivit en ”pojkflicka” och trivdes bra med det. Men mamma hoppades väl ändå lite på att det bara var en fråga om mognad… 😏
Hela lågstadiet lekte jag och min kompis, som också var en pojkflicka, bara indianer och cowboys med de andra pojkarna i klassen. Jag avskydde att ha kjol och att leka med dockor. Dockskåp, var däremot roligt. Det var ju mer som teater, och rollspel. Jag fortsatte att ha ganska kort hår. Det var ju också Beatles-tider, och för mig var nog Beatles-frisyren den ultimata frisyren på såväl pojkar som flickor.
Mamma och jag
Mamma gav inte upp. När jag var i 13-, 14-årsåldern, tyckte hon att jag skulle måla ögonfransarna och bli lite söt för pojkarna.
”Jag tänker inte måla mig”, sa jag. ”Vill de ha mig, får de ta mig som jag är”.
Men mamma gav inte upp. När jag skulle åka på språkresa till England, fick hon mig att gå till NK för att permanenta ögonfransarna, och det gick jag med på. Jag slapp ju hålla på med det där kladdet själv, som jag bara tyckte var onödigt och dumt. Det innebar ju däremot inte att någon kille i England tittade mer på mig, för att jag hade lite mörkare ögon fransar… Det hänger nog inte på det… 😏
Till min fd pojkväns försvar – som jag träffade några år efter Englands resan – kan jag säga att han var helt på min linje i det fallet. Han tyckte bäst om när tjejer var naturliga. Det var ju dessutom 70-tal. Då skulle man slänga BHn och strunta i sånt där yttre kommersiellt bjäfs… 😏
Nåväl. Efter att ha klippt av mig mitt långa hår för andra gången blev det några mer eller mindre passande frisyrer.
FrigjordLite längre hår hos både mig och min frisör. Här klipper vi tillsammans till ett nytt tyg till båtdynor. Hockey-frillan var inte så passande…ToppenklippningÄnnu en favorit…
Tidens mode har förstås påverkat mina frisyrer de senaste 45 åren. Och sen 40 år tillbaka har jag ju haft samma – min egen kära hemmafrisör – som jag till slut ”lät” gå i klipp-pension. 😏
Man ska sluta när man är som bäst, tror jag hon tänker. Men man ska aldrig säga aldrig…rätt vad det är kanske det rycker i klippfingrarna igen?
Gärna för mig! 😍
Men nu har jag i alla fall ingen ”frisörfobi”, längre.
Ett litet steg för mänskligheten – ett stort för mig!
#EverydayForFuture
Och så lite fler ”hårbilder” från förr, som bonus.
Tjingeling!
PS Det här inlägget hade för en gångs skull ingenting med klimatet att göra, men ingen regel utan undantag… Kanske möjligen litegrann om man tänker på det där med kommersialism? 😏 DS
Sedan hösten 2019 har några stycken demonstrerat även på lördagar, för klimatet. Det var några av oss som brukade demonstrera med Fridaysforfuture som tyckte att även det ”arbetande folket” – alltså inte bara studenter och pensionärer – skulle ha möjlighet att delta i klimatdemonstrationer. Och på den vägen är det.
Under året 2019 var ju de globala skolstrejkerna riktigt stora i såväl Sverige som i resten av världen, för att sedan komma i skymundan av pandemin och sedan av krig och terror i Ukraina och i Israel/Gaza.
Men i t.ex Danmark hade man riktigt stora demonstrationer på just lördagar 2019, för att så många som möjligt skulle kunna vara med.
Här i Sverige har det inte blivit någon riktigt stor grej, men det känns ändå som om vi fyller en funktion. Folk ska veta att vi ”klimataktivister” finns överallt alla dagar i veckan – de ska inte komma undan oss. 😏
Det finns många sätt att aktivera sig och allt passar inte alla, men det är alltid en tröst och glädje att veta att man inte är ensam, närhelst man träffar likasinnade.
Gör vi någon nytta?
Det finns ju flera sätt att aktivera sig, och som sagt… alla sätt passar inte alla, men jag tror att det är bra att det finns många alternativ. Vi är ett av dem, som kanske passar några intresserade och nyfikna som också vill engagera sig.
Vi får se! Kanske en vacker dag… ?
Så här skrev jag i dagens rapport på Instagram:
”Idag, på ett av årets kallaste dagar var vi ovanligt många. Roligt att trotsa väder och vind tillsammans, och idag lyste ju faktiskt solen upp våra bleka ansikten.
Varje lördag ses vi – i med- och motvind – 12 – 13 på Medborgarplatsen för att demonstrera för klimatet.
Vi ses!” 💚🌍💚
Imorgon blir det en annan rapport av mer personlig karaktär …. 😏
Här lånar jag min egen text från dagens demonstrations-dokumentstion. Modell återanvändning…😏
”Aldrig, aldrig aldrig, aldrig ger vi upp…. Vi är en kör med kalla, kalla fötter, aldrig ger vi upp”, sjöng vi idag – som en av oss fyndigt och spontant kom på, efter att vi först sjungit originalet: ”…vi är ett träd med djupa, djupa rötter, aldrig ger vi upp…” Ja, det är ju så. Många av oss har varit engagerade i miljörörelsen sedan 70-talet, då den här sången var ny. Några av oss hakade på i och med kärnkrafts-debatten och valet om kärnkraften 1980. Då svenska folket faktiskt röstade fram att kärnkraften skulle läggas ner, ”men med förnuft”, enligt Linje 2. Det var Socialdemokraternas linje, men i princip valde alla att följa resultatet av folkomröstningen. Sedan blev det ju en blocköverskridande överenskommelse om energin 2016.
Det var då det.
Numera finns just inga överenskommelser alls, och om de finns, finns det politiker som inte bryr sig om att följa dem. Framför allt bland de nuvarande regeringspartierna. Sorgligt att se. Innan Ebba Busch i förra valrörelsen gick ut och sa att KD ville satsa på kärnkraft, hade KD varit ett kärnkraftsskeptiskt parti. Partiet hade överhuvudtaget ett mycket mer miljövänligt fokus. Det handlade ju ändå om ”Guds skapelse”. Kanske tycker de nuvarande politikerna i partiet att de vet bättre hur man ska behandla Guds skapelse, än Gud själv? Landsbygdsministern (KD) verkar heller inte intresserad av att värna vare sig ål eller fisk i Östersjön, eller den biologiska mångfalden i de kalhuggna skogarna. Ej heller dricksvattnet i Vättern, som Försvaret håller på att förorena med ammunition och PFAS, med regeringens goda minne. Även den,av regeringen planerade uranbrytningen kan ödelägga vårt grundvatten. Man kan inte ”rädda klimatet” genom att först förstöra naturen. Naturen är inte att leka med. Den kommer att ge igen, förr eller senare.
Men vi står kvar, ”med kalla, kalla fötter”, tills politiker och makthavare tar naturen på allvar, och behandlar den som en vän, och inte som vår värsta fiende.
Varje fredag 10-13 (lite kortare vintertid) på Mynttorget och vid Sagerska Varje lördag 12- 13 på Medborgarplatsen
Den här bloggen är mitt första hem på internet. Det var här jag började för 19 år sedan – på sommaren 2005. Sen många år tillbaka har det inte varit så livaktigt här. De som var mina bloggvänner då, ägnar sig åt annat nu, vilket även jag har gjort. Jag har återkommit då och då, men eftersom ”publiken” har funnits någon annanstans har det inte blivit mer än sporadiskt. Inte för att jag skrev här för att få många läsare, ursprungligen, men för utbytet och kommunikationen med andra – som i begynnelsen var lika rolig som själva skrivandet.
Sedan jag började klimatdemonstrera 2018, har mitt skrivande mer gått ut på att dokumentera och informera om vad som händer på våra demonstrationer på Mynttorget med Fridaysforfuture och senare, vid statsministerns bostad vid Sagerska palatset. Det har varit ett högst självpåtaget uppdrag. Ingen annan har bett mig, så jag hade nog ett eget behov av att förmedla till vänner och bekanta, vad som händer. Jag önskade nog att fler skulle ansluta, eller åtminstone delta i de stora, globala strejkerna. Några vänner har faktiskt anslutit, vilket jag är glad för, men det är naturligtvis inte tillräckligt många för att bilda en jättestor opinion. 😏
För att nå så många som möjligt började jag skriva på Instagram – där några släktingar och vänner höll hus – för att sedan skicka vidare till Facebook, där de flesta andra vännerna höll hus.
Nu kommer jag till den här textens ”klo”….
På Instagram kan man inte skriva hur långt man vill. Det är ju en bra träning för mig, som gärna skriver för långa texter, men det innebär också att texterna sällan blir som jag har tänkt mig. När jag har tänkt knyta ihop säcken och få till den lilla Knorren på slutet, som hela texten skulle leda till, tar det tvärstopp, mitt i ett ord, och inget mer kan skrivas. Då får jag gå tillbaka och stryka och delvis skriva om, och så …poff… försvinner liksom min ursprungliga tanke med texten.
Jag har ju förstås lärt mig en hel del av det, men det har också förstört lite av själva skrivglädjen. För mig, alltså…
Men nu när jag har återvänt till min kära blogg igen, upptäcker jag till min glädje, hur fri jag är att skriva hur mycket eller litet jag själv vill. Precis som att gå i pension. Jag bestämmer själv över min tid. Och nu över mitt skrivande.
Fritt fram, alltså! Och ja…ett ganska stort steg för mig, men ett litet för mänskligheten, som vanligt. Kanske borde jag ändra hashtaggen för det här skrivandet till #EverydayFörMig ? Det rimmar ju i alla fall bättre…. 😏
Fast det rimmar kanske inte lika bra med framtiden för vår planet?
Jag får grunna på det. En annan dag kanske det blir en rimmad vers inom ämnet, för att kompensera för viss självupptagenhet.
Och imorgon blir det fredagsdemonstration – ”same procedure as every week”.
Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏
Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.
Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…
Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.
Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.
Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣
Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.
Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.
Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.
Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.
Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏
Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.
Här är läxan över jul….
Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁
Om jag nu inte kan vara kreativ varje dag, kan jag i alla fall försöka återanvända det jag redan har gjort.
Idag var dagen kommen då jag skulle redigera min hemsida för sifferdanserna. Det stod nämligen fel år i ingressen – att det är dags att ladda om 2023 – och så kan man ju inte ha det… 😏
Problemet är att det verkar inte fungera att redigera i hemsidesprogrammet från min mobil, och min dator är fullspäckad med filer och program som jag inte kan få bort, vilket leder till att datorn har minimalt minne. Dessutom verkar det vara problem med nätanslutningen, så när jag efter ett oräkneligt antal försök lyckats ändra och spara och publicera så att det stod 2024 och inte 2023, bröts kontakten med nätet när 45% var sparat, så datorn stannade och gick inte att få kontakt med.
Men!
Jag gick in och kollade min hemsida från mobilen, och där var det redan uppdaterat. Det var bara min dator som inte fattat vad som hade hänt…
Byt dator, säger ni säkert… Jo, men det var ju det här med resursslöseri… 🙄 … Så länge det (nästan) funkar, så kör jag på mina gamla fälgar…
Det pratas ju mycket om att tekniken, som genom ett under, ska lösa all världens kriser och problem. Jag har haft en konversation med en moderat på nätet, som menade att framtida teknik ska lösa problemet med den radioaktiva strålningen från kärnkraftsavfallet, som inte avklingar förrän om minst 100000 år. Han såg ingen risk med att överlåta detta ”lilla” problem till framtida generationer.
Och samma risk tar man med klimatet. Det finns en förhoppning om att det ska lösa sig med hjälp av att AI räknar ut alltsammans på något snillrikt sätt. Hur det nu ska gå till, är man mer osäker på. Likaså tidsaspekten… Men har vi tur hinner AI räkna ut alltsammans innan det är försent. Men om inte…?
Kanske blir det något minnesfel så att hela processen stannar upp vid 45 %? Då kan man kanske inte hoppas på att det ändå löser sig med mobilen… 🫣
Nåväl… Det var inte bara min dator som hade problem med minnet. Även min skalle och mitt kroppsminne strejkade delvis, när jag kom på att jag skulle röra på mig och dansa, så jag återanvände mina sifferdanser för att få lite motion (istället för att halka omkull utomhus på hala vintervägar).
Det gick sådär.
Jag vet ju att man måste använda sig av det man har lärt sig, och öva och påminna minnet om vad man kan, hela tiden, men ändå blev jag förvånad över hur mycket som hade hunnit falla bort.
Men som tur är kan jag ju kolla på mina inspelade filmer, som finns både på nätet och i ”externa” minnen i någon gömma här hemma. Och det är ju bara att be till någon högre makt att det finns en fungerande apparat tillgänglig, som gör det möjligt för mig att se dessa dansfilmer. 😏
Livet är fullt av utmaningar, men ibland känns det som om mänskligheten krånglar till det för sig i onödan. Vi hittar på en massa hjälpmedel som faktiskt kan vara bra att ha, men ibland blir det många krångliga omvägar för att nå de resultat man vill ha.
Hade jag bara övat på dessa danser lite oftare, hade de ju fortfarande suttit som en smäck i såväl kropp som knopp. Och hade mänskligheten inte överproducerat en massa prylar och mat och andra lyxartiklar, hade vi inte behövt all denna teknik för att rädda livet på vår planet.
Jaja … vad hjälper det att vara efterklok?
Inte mycket, verkar det som.
Jag fortsätter med återanvändning så gott det går, så länge.
Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.
Men vad betyder det egentligen?
Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?
Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.
Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.
Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?
Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?
Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?
Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.
Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.
Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.
1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.
2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.
3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se
Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.
Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.
Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.
Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏
Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.
Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.
Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏
Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.
Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.
Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…
Ett steg i taget!
Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.
Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?
Hejdå och God Fortsättning på det nya året!
#EverydayForFuture #BlogForFuture
…och hur man än vrider och vänder på saken, kan man alltid se det från andra hållet… ❤️🐱❤️
Time in Stockholm 
Tid 