Det är svårt att bryta upp, och tänka nytt, så här mitt i vintern. Att vara kreativ och nyskapande i den tunga tid vi lever i. Nu blir dagarna visserligen längre igen och ljuset återvänder på våra breddgrader, men än så länge vill man mest sitta under filten och läsa och mysa lite och låtsas som ingenting.
”Stoppa huvudet i sanden?”
Nja, inte direkt. Det – huvudet – har ju varit där nere ett tag nu, så det gäller snarare att sticka ut huvudet genom fönstret och skåda den bistra verkligheten i vitögat.
Till att börja med kan man städa undan julen (äntligen) och förstå att det nya året har börjat. Det kan ju vara svårt när det blåser snålt därute.
Jag tycker synd om de små ”vise” tomtarna från krubban, som nu nerpackade får ligga i lådor i källaren hela sommarhalvåret och aldrig får uppleva ljusa sommarkvällar eller ljumma vindar.
Nej, jag tror inte på tomten, men jag har livlig fantasi… 😏
Och det är i alla fall lite mer ”romantiskt” och magiskt att tro på tomten än på de politiker som styr vår värld just nu.
För att inte tappa sugen helt behåller vi några ljusglimtar. Stjärnan, och de kulörta lamporna bland krukväxterna, och julgransbelysningen får klä bokhyllan ett tag till. Det kallar vi ”upplyst litteratur”. Värd att belysa och inspireras av.
Och till nästa år igen…. Ja, vem vet vad som hänt? Vi får ta saken i egna händer och se till att alla önskningar om en bättre planet blir verklighet, och sluta tro att tomten ska fixa allt åt oss.
Dagarna går så fort ibland… Glömde helt bort att skriva något här igår. Men vi demonstrerade som vanligt på lördagar på Medborgarplatsen. ”Same procedure”…
Några nya fina skyltar dök upp, som beskriver tillståndet i landet….
Det här med ”beredskap”… Är vi beredda?
Men vi hade en trivsam stund i solen, och trevliga människor som tog kontakt med oss.
Och idag – vår vanliga älsklingspromenad vid vattnet nere vid Årstaviken. Det såg ut som om änderna hade släktkalas. Sällan man ser så många på samma plats. En demonstration på gång?
Man vill ju gärna veta vad som diskuteras…😏
Modiga vinterbadare kunde också beskådas på vägen. Det har ju visat sig att det inte är särskilt hälsofrämjande med vinterbad, men det är inget som hindrar en vinterbadare. Så länge det inte är skadligt, så drabbar det ju ingen fattig … 😏
Det finns ju väldigt mycket saker vissa människor gör mot sig själva och andra, som är direkt livsfarligt på kort och lång sikt, utan att de verkar bry sig nämnvärt. Ni vet det där med rökning, användning av fossila bränslen i bilar och flygplan, åka för fort på isiga vägar med dåliga däck. Då känns ett litet vinterbad som betydligt mer skonsamt för mänskligheten.
Men som ni ser, är det några människor lite längre ut från bryggan, som står och hackar flera hål i isen. Vi fick aldrig klart för oss varför?
”Den som hackar hål åt andra, faller ofta själv däri…” Nej, hoppas inte. Kanske tänkte de fiska? Det får vi kanske aldrig veta. Men det verkade i alla fall inte vara någon direkt skadligt de höll på med.
Att promenera känns också som en fridsam och hälsosam verksamhet, som också kan skingra tankarna från allt som händer i världen, som är svårt att tänka på. Varje dag, nya händelser att förskräckas över.
Men det är söndag. Vilar blicken och tanken i ett snöigt vinterlandskap, så länge. Så får man försöka anamma vinterbadarens mod, i de stunder då stort mod kommer att krävas av oss alla. Mod att försvara våra mänskliga rättigheter, mod att försvara vår demokrati, vår kultur och vår yttrandefrihet, och – sist men inte minst – mod att försvara vår natur och livet på vår planet.
Imorse gjorde vi ett ”gästspel” med Extinction Rebellion, Jordens Vänner och Rebellmammorna, som hade arrangerat en aktion mot sjunde AP-fonden som investerar i Saudiarabiens statliga oljebolag.
Jag gillar verkligen deras roliga och drastiska aktion, mitt i allvaret, som påvisar hur sjunde AP-fonden grönmålar sin verksamhet, när de ursäktar sig med att ”de påverkar inifrån” på bolagsstämmor, trots att deras ägandeskap är så litet jämfört med Saudiarabiska statens 98,5 procents ägandeskap.
Vi gick vidare till Fridaysforfutures demonstration, glada och stärkta av att media (TV4) hade uppmärksammat och filmat aktionen.
Vid Mynttorget var det däremot tomt på klimataktivister, men det visade sig att de hade varit på jakt efter Ursula von der Leyen, som var inbjuden av Sveriges och Finlands statsministrar för att prata om skogspolitiken. Sverige och Finland vill naturligtvis fortsätta kalhugga och avverka skogen, som vanligt, utan hänsyn till ekosystemen och den biologiska mångfalden där. Och utan hänsyn till den kolsänka som den o-avverkade skogen utgör. Och ministrarna vill påverka EU, så att vi ska kunna fortsätta med vår ”skogs-skadliga” politik, som om ingenting hade hänt.
Ska man behöva tjata om det här dag ut och dag in?: Vi kan inte rädda klimatet och naturen genom att först förstöra den!
Vi vill ha biologisk mångfald – inte politisk enfald!
Som av en händelse gick utrikesministern förbi vår demonstration (nummer tre, för dagen) vid Sagerska. Han blev nog lite nervös när han såg oss, för han snubblade till och ramlade nästan, men vi ropade hoppsan och bad honom ta hand om sig. Då skrattade han till och hälsade glatt, antagligen förvånad över att vi var vänliga själar trots att vi är sådana där hemska ”klimat-terrorister”. 😏
I morgon är det flera viktiga demonstrationer. Dels den vanliga med Fridaysforfuture på Mynttorget och vid Sagerska – och det kommer handla lite extra om skogspolitiken i EU och i Sverige – och tidigare på morgonen en demonstration mot sjunde AP-fondens investeringar i Saudiarabiens statliga oljebolag. Samling redan 8.30 på Centralen i Stockholm.
Tidigt för en pensionär… 😏
Det lär bli kallt, men man kan alltid gå och fika mellan demonstrationerna. Att det är så kallt, ”trots” klimatkris, sägs bero på jetströmmarna, som beter sig annorlunda pga klimatkrisen. Även om inte alla gillar vinterkylan, är jag ändå glad att det inte är tropisk värme i Sverige i januari. Det skulle i alla fall oroa mig betydligt mer… 🙄
Nu är det bara att klä på sig och härda ut till nästa vecka, då det lär bli en ”värmechock”, jämförelsevis… 😏… uppåt nollgradigt.
I övrigt känns det som om mycket går oss emot. I Sveriges riksdag hade oppositionen igår chansen att sätta press på klimatministern, men Socialdemokraterna verkar inte tycka att klimatet är en tillräckligt viktig fråga att enas kring. Det är sorgligt att högerpartierna är så mycket bättre på den punkten – att enas – men det är också den enda. Det visar bara ännu tydligare att i det här landet räcker det inte att bara jobba parlamentariskt. Det behövs protester och aktioner utanför riksdagen! Annars kör de oss åt pipan, de som har makten. Det kanske de gör ändå, men vi måste hindra dem så mycket som möjligt, innan det är för sent. Det är bråttom!
Idag var i alla fall Rebellmammorna på första sidan i DN. Ett stort reportage. Det är bara att glädja sig när media för en gångs skull uppmärksammar klimatfrågan.
Det finns en chans att vi ska kunna undvika att strömmingen utfiskas i Östersjön, men det ser mörkt ut, om inte EU förhindrar det. Dessa trålare som kan totaldöda ekosystemen i Östersjön. Det är så många djur och även människor som är i behov av strömmingen, men i stället går den till stor del till uppfödning av lax i Norge.
Fiske har numera blivit ett enormt överutnyttjande av havens resurser. Ekosystem och hållbart fiske ger man attan i, om det inte är ekonomiskt lönsamt. Alltför fort kommer ”de giriga” fiskarna inse att det ekologiskt hållbara fisket är det enda ekonomiskt hållbara, när strömmingen i haven har tagit slut.
Och…Som av en händelse läste jag idag om hur EU ska reglera fisket, och ett inlägg från Lisa Nilsson, om hur EU ska bestämma om musikströmning på nätet, och om hur musikskapares verk måste skyddas från kopiering och ren stöld. AI räknas in som eventuell bov i dramat.
Men det tycks ändå som om EU kommer att rösta till musikskaparnas fördel, för som man också kan läsa i Lisas inlägg, spelar musikskaparna, likt strömmingen i havet, huvudrollen i musikströmningens ekosystem. Man kan kan inte ta bort grunden i ett ekosystem, av vilken alla andra livnär sig… (Bilder ovan och nedan har jag kopierat och ”lånat” från Lisa Nilssons instagramkonto. Tack och förlåt? 😏)
…och eftersom det tycks vara en lönsam affär att skydda musiker, har de nog goda utsikter att ”vinna” i denna fråga i EU.
Och till skillnad från strömmingen i havet, har ju ”musikströmmarna” en eller flera röster, vi gärna lyssnar till.
Men för att motverka strömmingsdöden, bör vi också ge strömmingen en röst, så vi kan göra en ”strömmingsströmning” om vikten av, ett levande hav innan strömmingen går i kvav…. 🙄❤️🐟
Så fort jag har något extra för mig – som körsången som började för säsongen ikväll – så hinner jag inte skriva i min evighetsblogg. Men jag ser det som ett sundhetstecken. Att inte skriva, för att jag har något bättre för mig.
Tomtarna är på upphällningen nu…😏
Det är väl lite tanken med mitt varjedagsbloggande…att jag ska komma på något bättre eller viktigare att göra. För mig och för planeten. Det går sådär… 😏
Fast idag har jag ändå friskat upp mitt minne och tränat mina Sifferdanser, som jag till min förskräckelse hade glömt stora delar av, här om dagen…. Men danserna finns på film, som tur är. Bara upp och hoppa. 💃❤️🕺
För några år sedan var jag med i något som hette #Blogg100. Man skulle skriva varje dag i hundra dagar. Konstigt nog hann jag med det fast jag både jobbade och sjöng i kör och hade andra aktiviteter för mig. Nuförtiden kan det ibland kännas ”stressigt” bara man ska gå och handla mat. Men det blev inte så långa inlägg alla gånger. Kanske en bild och några tankar.
Det var roligt att sjunga ikväll i alla fall. Ny fin musik, och jag började inte hosta direkt, som jag gjorde hela hösten när jag kom till repetitionerna. Och så var det också roligt att det kom fram en körkompis som berättade att hon hade sett att jag var engagerad i klimatet, och att hon också ville börja aktivera sig i de sammanhangen. Roligt och oväntat!
I ung ålder brukar man få växtvärk, på grund av att man växer så fort att kroppen inte riktigt hänger med. Det är ju inget man kan rå för, och värken brukar gå över, men den som drabbas av värken är ju alltid ett oskyldigt ”offer”. Man har inte gjort sig själv illa med flit. Inte heller om man har växt och blivit så lång att man slår huvudet i dörrposten när man går igenom en dörr. Möjligen är man lite glömsk, eftersom man har glömt att ducka, men man skadar ju egentligen bara sig själv, och nästa gång glömmer man nog inte.
Men har du drabbats av ”tillväxtverk” är det nog mer troligt att det är någon annan som har vållat skadan. Den som vill växa gör det ofta på någon annans bekostnad. Tillväxt handlar ju oftast om ekonomisk tillväxt. Om du köper något billigt och sedan säljer det så dyrt att någon annan måste ta ett lån för att kunna köpa det. Den som tog lånet förmådde med nöd och näppe betala medan räntorna var låga, men sen blev det omöjligt att betala och den stackars låntagaren hamnade hos kronofogden. Man kan ju säga att låntagaren tog en för stor risk, men det var ju för att denne hade ett så stort behov av vad den hade lånat till att hen var tvungen att ta lånet. Låt oss säga att det var en lägenhet hen hade köpt. Det fanns inga hyreslägenheter att få och inga nya byggdes heller. För att slippa stå utan bostad var lånet enda möjligheten att få tak över huvudet. Det var rådande omständigheter som tvingade låntagaren att ta denna risk. Och riskabelt var det, eftersom hen till slut hamnade ”på gatan” ändå, då lånet inte kunde betalas.
”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”, sägs det ju. Ett påstående som känns orättvist i detta fall. Egentligen var det kanske den som hade sålt den billiga lägenheten dyrt, som skulle ta risken, och sen förlora de pengar hen, på ett ”omoraliskt” sätt hade tillskansat sig. Men lägenhetsförsäljaren framstår snarare som smart i det här sammanhanget.
På samma sätt kan man säga att hela planeten utsätts för ”smarta affärer” när vinstdrivande företag och hela samhällen tar ut jättelån – i form av naturresurser – av jorden, som sedan får betalas av, av dem som inte kommer att ha råd eller möjlighet att betala tillbaka till planeten. Smällen kommer med klimatkrisen – en slags kronofogde som sätter hela samhällen ”på bar backe”. Samhällen som redan innan var fattiga, eftersom de hade blivit bestulna på sina naturtillgångar har nu få möjligheter att komma på fötter igen. De länder och företag som har utnyttjat deras tillgångar, är nu ovilliga att betala tillbaka vad de har tagit. De vill heller inte sluta med sin miljöförstörande verksamhet, eftersom det skulle drabba deras egna länders och företags ekonomi.
Tillväxtverk drabbar alltid de oskyldiga, men gynnar dem som har utnyttjat det ekonomiska systemet som råder på planeten. Det råder även i de samhällen som tidigare har kallats kommunistiska, eftersom det ekonomiska system som råder över alla andra system. Det gäller att vara på toppen, annars går man under. Det gäller att vara först med att göra de smarta affärerna, annars förlorar man. Det gäller att så fort som möjligt bli först och störst inom sitt område. Ingen annan har råd eller möjlighet att överleva.
Som i ett pyramidspel…
Men till skillnad mot alla naturlagar, är det ekonomiska systemet ingen naturlag, utan det är något människor har hittat på. Och det människor har hittat på, kan människor också ändra på, om de finner det nödvändigt. Och det är ju nödvändigt att ändra ett system som inte är ändamålsenligt, vilket ett system som leder till klimatkris och naturkatastrofer, inte är.
Så det är bara för mänskligheten att erkänna illa kvickt, att ekonomisk tillväxt leder till tillväxtvärk för såväl mänskligt liv, som allt liv på vår enda planet.
Erkänn, gör om, och din tillväxtvärk kommer att förvandlas till ett ”underverk”!
Ja, vi står alltid upp för vår svenska natur, beredda att ”beväpna oss” med alla fredliga, till buds stående medel. Vi vill försvara vår demokratiska rätt att demonstrera för vår natur, vår svenska ”flora och fauna”, våra skogar, ängar, sjöar, stränder, fjäll och skärgårdar, våra naturreservat, våra levande arter och de utdöende, och vår allemansrätt.
Vi vill försvara våra mänskliga rättigheter och våra svenska värderingar som innebär att visa solidaritet med dem som förföljs och fördrivs, terroriseras och fängslas för sina åsikter. Vi vill försvara dem som flyr från krig och klimatkatastrofer och social utsatthet. Vi vill också försvara alla dem som bär upp vårt samhälle – som tar hand om oss när vi blir sjuka, och de som tar hand om våra barn och våra äldre, och de som städar våra toaletter och allmänna utrymmen, de som kör våra bussar och tåg, och de som ger oss mening med livet – alla som sjunger våra älsklingssånger, dansar, spelar upp minnesvärda skådespel och de som skriver berättelser som ger stora upplevelser, och som skapar gemenskap i samhället.
Vi vill absolut försvara alla dem med mycket kunskap, som förklarar och ger oss förståelse om hur naturen på hela planeten fungerar, så att vi vet och förstår vad som är viktigt att försvara, och varför. Framför allt vill vi försvara alla barn, som vill ha en framtid att se fram emot, utan skräck och förtvivlan över vuxnas misslyckanden med att skapa en bättre värld i fred och frihet.
Allt detta som vi vill försvara, måste finnas kvar, för att vår vilja att försvara vårt land, ska bestå. Det måste ni förstå – ni som pläderar för att vi ska vara beredda på beväpnad strid – att det är det som krävs för att vi ska vara beredda att dö för vårt land.
Vi är beredda, om vårt land präglas av kärlek till naturen – och allt levande liv på jorden – gemenskap, rättvisa, åsiktsfrihet och medmänsklighet. Värt att dö för. Och vi är beredda att försvara den regeringen som visar samma vilja – att tala samma klarspråk om klimatnödläget, som om kriget – då är vi ”med på tåget” (om tåget nu går..😏🙄🤔).
Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?
Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.
Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.
Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.
”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.
Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.
När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.
Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.
Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.
Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.
Den här bilden på vår katt Hanna, är tagen för 20 år sedan. Den tionde januari 2004. Så länge vi hade katt hemma, envisades jag med att vi också måste ha gran….för katternas skull. Fast det var kanske mest för min egen skull, men jag föreställde mig hur de skulle bli glada av att få hem en liten bit skog i hemmet, som de kunde dofta på och spana in i. Kanske skulle det finnas några små kryp att jaga eller utforska? Kanske skulle till och med en ekorre följa med på köpet? Eller så kunde de bara drömma sig iväg till sommarskogen på landet, för en liten stund.
Men i år har vi alltså ingen katt längre, att skaffa gran till, och till och med jag fick ge mig. Men för mig var det ändå ett lätt beslut, för om vi hade haft en gran, men ingen katt som satt och kikade på den, hade sorgen och förlusten av katten känts ännu större.
Istället tog vi våra små tomtar, glitter och julgranskulor och åkte ut i Nacka-reservatet på julafton, och klädde en tall istället – eftersom lämplig gran inte stod att finna – samt fikade och drack glögg. Lämpligt att fira träden där de här hemma – i skogen – och mysigt med nya traditioner. Och klimatvänligt till på köpet! Och man kan julpynta och göra det hemtrevligt även utan gran.
Men så hemtrevligt blir det aldrig mer, som när vi hade katter här hemma. Djuret ger liksom hemmet en mening och fyller det med sin lilla själ. Sedan vi fick katt, för 22 år sedan, har jag förstått betydelsen av den där ordlösa kontakten med djur. Och också med spädbarn. Jag tyckte förut att det inte var så spännande med små barn, som inte kunde prata, men katterna gav mig en annan insikt, och jag tyckte plötsligt att det var spännande och intressant att försöka förstå vad de ville uttrycka, utan ord.
Även andra djur – fåglar och rådjur och andra vilda djur – som man kunde stöta på i naturen. Men även andras hundar, som man kunde få ögonkontakt med på bussar och tunnelbanor. ”Vad tänker de på, egentligen?”
Nu har det äntligen tagits beslut på att man inte får äta hundkött i Syd-Korea. Bra, tycker ju naturligtvis vi i de länder som brukar se hunden som människans bästa vän. Men varför stanna där? Jag förstår inte denna skillnad på olika djurarter. En del djur hålls instängda i burar eller på mycket få kvadratmetrar under hela sina liv, för att sedan slaktas. För att ätas av dem som har fött upp dem, och ibland också varit deras vänner. Vad är det som avgör om vi människor tycker att det är etiskt försvarbart att föda upp djur för att sedan äta dem? Är det djurens intelligens? Grisar är väldigt smarta, sägs det…
Det var en gång någon som sa att, man ska inte äta ett djur som man själv inte klarar av att döda. Det blev enkelt för mig. Jag har haft svårt att döda en mygga, till och med, sedan jag läste att inom alla djurarter är alla individer. Ingen mygga är lik den andra. Det känns svårt att döda något litet kryp, om man tänker att det är unikt och skiljer sig från alla andra kryp. Men så tänker inte de ultrareaktionära ministrarna i Israels regering. Några av dem kallar palestinier för ”ohyra”, och därför tycker de att de har rätt att döda dem eller fördriva dem.
Jag kan inte förstå vissa människors brist på respekt för andras liv.
Att förstå att andra också har rätt att leva, även om de inte lever som jag. Det borde vara självklart, tycker jag. Inte bara för mig, utan för alla. Men mänskligheten har en del att jobba på, tyvärr. Ingen annan art bär sig så illa åt, mot sin egen art, eller andra. Vi måste skärpa oss!
Ta hand om varandra, så länge!
Och ät gärna vegetariskt eller veganskt, för säkerhets skull!
Time in Stockholm 
Tid 