Ja, vi står alltid upp för vår svenska natur, beredda att ”beväpna oss” med alla fredliga, till buds stående medel. Vi vill försvara vår demokratiska rätt att demonstrera för vår natur, vår svenska ”flora och fauna”, våra skogar, ängar, sjöar, stränder, fjäll och skärgårdar, våra naturreservat, våra levande arter och de utdöende, och vår allemansrätt.
Vi vill försvara våra mänskliga rättigheter och våra svenska värderingar som innebär att visa solidaritet med dem som förföljs och fördrivs, terroriseras och fängslas för sina åsikter. Vi vill försvara dem som flyr från krig och klimatkatastrofer och social utsatthet. Vi vill också försvara alla dem som bär upp vårt samhälle – som tar hand om oss när vi blir sjuka, och de som tar hand om våra barn och våra äldre, och de som städar våra toaletter och allmänna utrymmen, de som kör våra bussar och tåg, och de som ger oss mening med livet – alla som sjunger våra älsklingssånger, dansar, spelar upp minnesvärda skådespel och de som skriver berättelser som ger stora upplevelser, och som skapar gemenskap i samhället.
Vi vill absolut försvara alla dem med mycket kunskap, som förklarar och ger oss förståelse om hur naturen på hela planeten fungerar, så att vi vet och förstår vad som är viktigt att försvara, och varför. Framför allt vill vi försvara alla barn, som vill ha en framtid att se fram emot, utan skräck och förtvivlan över vuxnas misslyckanden med att skapa en bättre värld i fred och frihet.
Allt detta som vi vill försvara, måste finnas kvar, för att vår vilja att försvara vårt land, ska bestå. Det måste ni förstå – ni som pläderar för att vi ska vara beredda på beväpnad strid – att det är det som krävs för att vi ska vara beredda att dö för vårt land.
Vi är beredda, om vårt land präglas av kärlek till naturen – och allt levande liv på jorden – gemenskap, rättvisa, åsiktsfrihet och medmänsklighet. Värt att dö för. Och vi är beredda att försvara den regeringen som visar samma vilja – att tala samma klarspråk om klimatnödläget, som om kriget – då är vi ”med på tåget” (om tåget nu går..😏🙄🤔).
Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?
Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.
Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.
Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.
”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.
Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.
När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.
Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.
Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.
Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
Time in Stockholm 
Tid 