Äntligen på plats, tillsammans med #FridaysForFuture på Mynttorget och med #peopleforfuture utanför statsministerns bostad vid Sagerska. Varje fredag från 9.00 på Mynttorget och från 11-12 vid Sagerska.
Visst hjälper det att möta med-demonstranter igen, så att man tillsammans kan mota oro och ilska ”i grind”. Ingen kamp är lätt att föra på egen hand. Det är väl aldrig lätt. Då vore det ju ingen kamp.
På Mynttorget pratade vi med några trevliga killar från Lidingö, som frågade om vi brukade limma fast oss på motorvägar. Det sa vi att vi inte gör, men att klimatrörelsen är bred och metoderna är många, och även om inte vi har valt att ”limma fast oss”, har just de aktionerna fått ett väldigt genomslag medialt, på det sättet att nästan alla människor numera känner till begreppet ”att återskapa våtmarker”. De kunde se vitsen med det, och trots att metoden på kort sikt kan kännas kontraproduktiv, kan den på lång sikt ”bära frukt”.
Sådana samtal med människor på stan, kan också bära frukt. De här killarna var intresserade och ville verkligen veta hur vi tänker, och förstod också att det var de som skulle komma att drabbas mest av klimatförändringarna i framtiden. ”Kanske borde vi ta mer ansvar”, var det en av dem som frågade sig. Tyvärr blir de nog tvungna att göra det eftersom vår generation inte har gjort det i tillräckligt hög grad. Men bäst resultat blir det ju om vi alla tar ansvar och inte lämpar över ansvaret på varandra och andra. Så som Sveriges regering har gjort hittills under mandatperioden.
Vi skojade lite senare några av oss, om att vi antagligen hade fått bäst genomslag i media om vi hade badat nakna ute vid Harpsund idag – där regeringen gör upp om budgeten – och dykt upp med våra klimatplakat lagom till fredagsdrinken…. 😏
Kanske hade vi hamnat i finkan för förargelseväckande beteende?
Men det får vi bjuda på när hela regeringens politik är förargelseväckande. ”Som man ropar i skogen får man svar”.
Redan i morgon kan du demonstrera (med kläderna på) på Mynttorget 12-13, tillsammans med #SaturdaysForFuture.
Och den 11/9 blir det en Sorgmarsch för klimatet, från Raul Wallenbergs torg till Mynttorget.
Igår kände jag mig lite skamsen efter att ha grottat ner mig i ”mina hår som gått”. Det kändes ju väldigt självupptaget och egoistiskt att prata om ”mina” frisörer – eller brist på – och mina frisyrer – eller brist på – genom alla decennier jag levt. Och till på köpet lägga ut en massa bilder från alla decennier jag har levt. 🙄😏🙄
Men idag hämtar jag mod och styrka från sonen till en god vän. När sonen tillfrågades om han skämdes över sin fars tal på ett stort kalas, sa sonen helt vänligt, att ”var och en skäms för sig”. Och jag inser, att jag inte har så värst mycket att skämmas över, trots allt. Visst borde jag skriva om klimatförändringarna och det katastrofala världsläget varje dag i veckan, men å andra sidan skriver jag ju om det betydligt fler gånger i veckan än många andra. Jag borde göra betydligt mer än jag gör, överhuvudtaget. Men vem borde inte det?
På sätt och vis är jag trots allt lite nöjd med att jag fortfarande orkar bry mig alls. Att jag inte har låtit mig avtrubbas helt, efter ständigt nya rapporter från regeringen om nya naturvidriga beslut varje dag, eller förslag på nya människofientliga lagar som ständigt riktar sig mot samhällets mest utsatta. Eller besked om indragna bidrag till kulturinstititioner och folkbildning. För det är det de vill – regeringen med dess underlag – att vi ska avtrubbas. Inte bry oss. Inte vara aktiva samhällsmedborgare som inhämtar kunskap om världsläget. De vill ha avtrubbade och okunniga samhällsmedborgare som inte orkar bry sig eller hinner ta ställning till det ena befängda förslaget efter det andra, så att de ska kunna lura i oss att de gör allt detta för vår skull.
Det känns faktiskt lite revolutionärt att fortfarande hävda att man vill ha fred på jorden, och vill ha klimaträttvisa, och att man vill känna solidaritet med dem som har det sämre. Man får snart akta sig för att inte bli kallad kommunist….eller ännu värre…terrorist, om man vågar framföra sådana åsikter.
”Love, peace and understanding” är inte precis mainstream, nuförtiden. Eller ”politiskt korrekt”.
Men det är faktiskt det enda som kan rädda världen. Förståelse för andra människor, kulturer, och förståelse för naturen, växterna och djuren.
Jag läste i dagens DN, ett reportage om en israelisk jude och en palestinier, som hade öppnat en restaurang tillsammans i Berlin. Där har man haft matlagningskurser i såväl israelisk som palestinsk matlagning. Där får man förståelse för varandra, helt enkelt genom att träffas och samtala. Det finns ingen annan väg. Men det är en svår väg. Och det blir inte lättare av att samhällen agerar precis tvärtom. Sätter upp stängsel, bygger murar och misstänkliggör varandras sätt att vara och tänka.
I den bästa av världar, borde det ju förhålla sig så, att de som förhindrar fred och medmänsklighet, borde skämmas ihjäl. De har aldrig hört uttrycket ”var och en skäms för sig”. De vet bara att skuldbelägga andra, som inget ont gjort. De har helt enkelt ingen skam i kroppen. Men kanske beror det på att de inte vet bättre? De har inte haft några goda förebilder som har lärt dem goda vanor och lite hyfs. Nej, jag tar dem inte i försvar. Men det kan finnas förklaringar till nästan allt. Om alla människor hade blivit sedda och förstådda från barnsben, hade nog världen sett mycket bättre ut.
Så vi börjar helt enkelt om från början. Med barnen och med deras rättigheter till trygghet, skolgång och en framtid att hoppas på. Om vi bygger samhällen utifrån barnens perspektiv, kanske vi har lättare att få och ge förståelse.
Många människor är nog egentligen bara missförstådda och oälskade barn, som inte har fått rätt förutsättningar här i livet. Kanske reagerar de med aggressioner, depressioner eller med att bli sjuka. De blir symptom på ett samhälle som har visat för lite förståelse för sina medmänniskor.
Några av oss som har levt ett gott liv, och som nu vill ge något gott vidare till nästa generation, behöver väl inte skämmas nämnvärt. Vi har gjort så gott vi har kunnat. Felet är att vi inte har kunnat tillräckligt om vad som är rätt. Ännu mer fel är, om vi har kunnat, men ändå inte velat göra vårt bästa för barnen, deras framtid och för framtida samhällen. Men alla borde få en chans att bättra sig. Om de inte tar den chansen – det är då de får skämmas.
Men i grunden tror jag att människor som har förmågan att skämmas över något dumt de har gjort, också har förmågan att bättra sig. Vet man om att man har varit dum mot en medmänniska, och skäms för det, har man alla chanser att bli en bättre människa!
Så skäms inte för att du skäms, utan be om ursäkt, och lova bättring! Då kan vi gå vidare tillsammans …
Under våren har jag gett mig den på att jag ska komma i god tid till jobbet. Trots att jag går upp 2, 5 timme innan jag ska vara på jobbet kan det bli svårt.Speciellt den där sista kvarten innan jag ska gå, visar det sig att jag ska leta efter handskar, halsduk, musik att spela på rytmik eller gympa, men jag är nöjd med mig själv på det hela taget. Inte många förseningar. Men i tisdags hände det. Jag gick i god tid så att jag skulle hinna till en kvällsföreläsning om ADHD, men precis när jag skulle kila ner i tunnelbanan såg jag att buss 4 var på ingång. Jag hann med den och satt nöjd med min mobil och surfade lite, tills jag tittade upp och såg att jag hamnat uppe vid SÖS, som är 3:ans ändhållplats. Fel buss! Jag rusade av den och och kastade mig på en buss som gick ner till en hållplats där 4.an går. Men ingen 4 kom….däremot den ena trean efter den andra. Jag blev sådär riktigt högexplosivt ilsken, fast jag vände ilskan mot mig själv. En sådan JUBELIDIOT jag var just där och då! Det är det nog inte många som har varit någonsin. Enligt mig. Varför tog jag bussen? Jag hade hunnit i tid med tunnelbanan! Så malde det på…Och när jag väl klev av min 4 gick anslutningsbussen precis framför näsan på mig, så jag gick där resten av vägen och spottade och fräste för mig själv.
Jag blev en kvart försenad. Inte hela världen, kan man tycka så här i efterhand, men…..jag vet inte varför jag var så ilsken egentligen.
När jag sen sjönk ner och satte mig på föreläsningen fick jag höra om hur arga personer med ADHD kan bli, till synes opåkallat, och jag som aldrig har tänkt på mig själv som en med en sådan diagnos, kände plötsligt mer än väl igen mig i beskrivningen.
Summan av kardemumman är väl att vi människor inte är så olika, oavsett diverse bokstavsdiagnoser. Det gäller att komma ihåg det och känna efter och förstå när andra människor beter sig osannolikt knasigt. I frustrerade stunder kan också jag…
Och lika olika som vi kan vara – lika lika är vi när vi får vara med om något roligt och härligt. Att fira något tillsammans med nära och kära, gör ingen arg och frustrerad utan tvärtom glad. Två födelsedagskalas har jag hunnit med denna vecka. Och en premiärtur på cykel igår då jag verkligen var ute i god tid, men hann ändå inte. Efter ett halvår med minimal träning var jag sjöblöt och nästan darrig när jag kom fram. I motvind och med alldeles för mycket kläder…men solen sken och cykeln höll. Att jag kom försent var bara mitt eget fel, vilket underlättade. Och dessutom var själva resan ett nöje, vilket man inte kunde säga om bussfärden kvällen innan.
Idag firar min moivoila-blogg här på wordpress 6 år och jag blev gratulerad av ”WordPress” själv. Det var min ”springa-in-i-väggen-blogg”, som jag startade lite i lönndom samtidigt som jag hade denna på ”Spaces” (Men Tid blev ju flyttad hit till WordPress, senare – om än mot min vilja). Så ”Tid” och jag får väl gratulera lillasyster ”moivoila” med ett 6-faldigt Hurra!
Den bloggen brukar mest bara leva upp när jag mår lite mindre bra, så detta att jag har glömt att hålla reda på att den fyller år idag ser jag bara som ett friskhetstecken. Leve hälsan, helt enkelt! =)
Time in Stockholm 
Tid 