Mitt i denna flod av information om krig, mord på oskyldiga och klimatkrisens effekter på natur och samhällen, händer det att man får rensa hjärnan på allt det fruktansvärda med en kulturhändelse.

Vi hade fått biljetter till en operett på Folkoperan – Vita hästen. Den skrevs i en tid som liknar vår – 1930-tal, och beskriver tiden före första världskriget – som också liknar vår. I en tid av politiska spänningar, ekonomisk oro och militär upprustning, tycks människor behöva ett lustfyllt avbrott i vardagen. För vad skulle vi annars leva för?

Och lustfylld och rolig var föreställningen, med fantastiska sångare och skådespelare, med Jonas Karlsson som den allra mest lysande stjärnan, som fick oss att både skratta och gråta, men utan orkester och ensemble skulle han förstås stå sig slätt också. Som med allt ”grupparbete” är helheten det primära.

Jag tänker på hur det finns ”stjärnor” även inom klimatrörelsen, som drar med sig folk och gör oss alla mer engagerade. Det är de som syns. Men jag skulle också vilja att alla dessa människor som jobbar i det tysta också blev synliggjorda. Alla som gör något för att förbättra och förändra sin livsstil, eller som demonstrerar, eller organiserar olika former av aktioner och skriver brev till politiker och makthavare, till tidningar och organisationer. Människor som ordnar studiecirklar, eller helt enkelt pratar med sina arbetskamrater och sår frön här och var. Det finns tusen sätt att bidra på. Att själv ställa om och sluta flyga, börja åka kollektivt, sätta upp solceller på taket eller gå med i någon miljöorganisation.

Idag tänkte jag, att eftersom inte media synliggör alla dessa människors stora och små steg mot en omställning, måste vi kanske göra det själva. Varje gång vi har valt att demonstrera eller ta tåget i stället för flyget ut i Europa, berättar vi det på våra sociala media, för att sända en signal till andra att de inte är ensamma. Det är ju nämligen det som är problemet. Många människor tror att de är ensamma i sin oro för klimatförändringarna och låter sig antagligen slås ner av detta och känner att det är ingen idé.

Jag blir själv väldigt uppmuntrad av att läsa om andra människors initiativ. Då kan jag också stå ut med enstaka klimatförnekare som vi möter på en del demonstrationer. Och ibland räcker det ju att bara på plats räkna – en förnekare mot 14 demonstranter! 😏

Men ibland kan man behöva känna stödet även på nätet. Om man av olika anledningar inte vill eller har möjlighet att demonstrera med andra utan väljer egna sätt. Kanske behöver man bara läsa en bra bok i ämnet som man sen kan rekommendera. Något som sänder en signal, att ”det här intresserar mig”.

Som att jag har läst En jord för alla, och nu tänker jag läsa ”Tusen och en art”.

Och så kan man lägga till en hashtag, typ #synliggöraklimataktivitet.

Sen kan man gå på Folkoperan och se Vita hästen, eller vad man nu har mest glädje av, för tillfället.

Jag tror vi måste peppa varandra, men för att orka med det måste vi också pigga upp oss själva. Det ena ger det andra.

Ha det!

#AnydayForFuture #kulturtanteri