Kategoriarkiv: Mänskligt

23 februari, 2013 · 16:57

Huvudvärk i solsken och en flygel på tapeten

En lördag efter en veckas arbete kunde förr betyda migrän i uppåt två dygn, eller mer. Ingen medicin som hjälpte eftersom jag fick upp den på en gång. Illamående hörde till min typ av migrän, liksom flera av mina släktingars. Min pappa hade migrän varje söndag (på den tiden man jobbade även lördagar) och ibland även när han jobbade. Han kunde ju gå direkt från vilobädden hemma och in i praktiken direkt, eftersom den var i samma våning. För mig var det svårare att bara ta sig i väg till jobbet. Sedan 5-6 år tillbaka har jag nästan inte migrän alls utan snarare spänningshuvudvärk, och den kan också medföra illamående, men nuförtiden finns en receptfri medicin som intas som nässpray och den hjälper även mot spänningshuvudvärk, trots att det står på paketet att det bara hjälper mot migrän. Denna medicin hade kunnat göra under för mig på den tiden huvudvärken var som värst. Jag hade sluppit så många sjukdagar och så mycket smärta….i stället för 2 dygns återhämtning hade det gått på en halvtimme.

Men jag vill inte vara otacksam, för jag har i alla fall fått en ny syn på huvdvärk – att den kan gå över! Men idag dröjde det lite längre än vanligt….dvs, jag trodde att jag hade hävt den på egen hand, men den kom tillbaka 0ch då var det bara att spraya!

Hade nog tänkt mig en promenad på morgonen, men när värken försvunnit gick solen i moln, om än inte i mitt sinne. Huvudvärk är min värsta huvudvärk, och går den över känner jag mig som förklarad – och förr i världen, när jag inte hade fått i mig en bit på flera dagar, kände jag mig renad, rent av. Som efter en fasta, inbillar jag mig.

I dagarna är det ett år sedan min pappa gick bort. Har tänkt mer på honom nu än på länge. Vi hade ju också migränen gemensamt. Med anledning av att föräldrarnas våning ska utrymmas så småningom, har jag nu fått äran att överta deras flygel. Jag är mycket glad och tacksam. I ungefär 35 års tid har pappa sagt att jag ska få flygeln sen – min äldsta bror fick mormors flygel och de andra syskonen spelade andra instrument.
Minns tillfällen när jag var hemma på besök hos föräldrarna på dagtid. Pappa jobbade och jag passade på att spela några av de gamla klassikerna jag fortfarande kom ihåg. Rätt vad det var kom Pappa glädjestrålande in från praktiken. ”Jag hörde väl att det var du som spelade!”
Han var alltid så glad över att man kom hem, och framförallt om man spelade något för honom. Och när jag nu kände på tangenterna för en vecka sedan, kändes det som om de skulle kunna spela allt det där åt mig som jag spelade förr i världen – det som jag nu har glömt, men som Pappa alltid blev så glad av. Mamma tyckte jämt att jag spelade musikaliskt, men jag tror faktiskt att det var just den flygeln som framkallade musikaliteten hos mig, när den var som bäst, för jag har aldrig känt något liknande med andra instrument. (Och det är också den flygeln jag spelar på här uppe på sidhuvudet, som av en händelse.)

Så jag ska spela för pappa, oavsett om han hör eller inte, men jag kommer att höra hans röst….”Aaahhh, jag visste väl att det var du som hade kommit”…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag kommer sen, men det dröjer ett tag, hoppas jag. Ska bara spela lite för dig så länge….

Lämna en kommentar

Under Familj, flygel, Mamma, Mänskligt, migrän, Minnen, Musik, Pappa

Taggat som flygel

8 februari, 2013 · 12:12

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Taggat som pengar, suspekt

7 februari, 2013 · 15:08

Hur stor volym medkänsla kan utvinnas ur en befolkning?

Om man räknar per capita – hur mycket medkänsla får vi? Kanske vi kan börja räkna rent matematiskt på hur vår mänsklighet ska bli en bättre mänsklighet. Om nu moderater vill ha en mindre volymenhet när det gäller invandring och flyktingar, tänker de då i termen mängd eller storlek på invandrarna. Om man tänker i densitet kanske…?
Om man tar in lika många fast inte lika långa flyktingar kan de nog sova skaföttes på de redan fullbelagda flyktingförläggningarna…då kan de ju hjälpas åt med de dagliga rutinerna, jaga iväg möss och löss, medan sängkamraten går på svenskkurs och arbetsförmedlngen. Det gäller att effektivisera. Och när de nu inte tar så mycket plats längre kanske man kan utvinna lite mer medkänsla ur övriga medborgare. Vi skulle minska risken för att illvilliga och avundsjuka svenska medborgare utan jobb eller ett drägligt liv skulle bränna ner de få flyktingbaracker som finns kvar. Kanske tätheten av medmänsklighet skulle öka hos befolkningen om man såg att flyktingarna hade det sämre än sämst – om de ens fick komma in….fast å andra sidan skulle ju fler komma in och också få stanna i Sverige eftersom de skulle få plats och dessutom känna andra människors stöd och medkännande. Kanske någon svensk storväxt moderat skulle känna för att inhysa någon lite mindre storvuxen familj att hyra ett mindre rum i sin villa eller våning, mot ringa betalning och någon arbetsinsats…..
För handen på hjärtat – vilken svenskfödd person skulle motta ett sådant erbjudande med stor tacksamhet och förhoppning om ett gott liv i Sverige?
Utan invandring skulle Sverige bli ett mycket smutsigt land, såväl på insidan som på utsidan. Vilka skulle städa Sverige ”rent” då? Ytan skulle krackelera och ge upphov till stora smitthärdar, bokstavligt talat, och i människors inre skulle en liten elak fästing bita sig fast, som påminner dem om deras egen missunnsamhet och girighet som drev dem in i denna situation där huvudet biter svansen av sig själv.

Nu tror inte jag längre att moderaterna pratar längd och vikt på den tilltänkte flyktingen – och det har jag aldrig gjort – men ibland måste jag bara dra allt till sin spets för att själv förstå det befängda i vissa ord och uttryck. Och kan man verkligen räkna medmänsklighet i volymenheter?
Nej, men kan man överhuvudtaget räkna människor i volymenheter?
Ja, eftrsom flyktingar också är människor, hur konstigt det än kan låta.
Men när moderater försöker låta faktiska och inte flummiga, försöker de dra in något begrepp som låter torrt och tråkigt, men samtidigt vetenskapligt riktigt. Kanske vill man i förlängningen sätta betyg på hela befolkningen och sen utvisa alla med lägsta betyg till Norge. Vem som ska sätta betygen? Ja, det får väl nåt bemanningsföretag göra…..Skavlan kan kanske hjälpa till…och Janne Josefsson?

Och förresten har visst Rheinfeldt ångrat sig redan…..inte vill han stå och skämmas i samma bås som Jimmie Åkeson. Åtminstone inte före nästa val….men sen vet vi inte hur stor volymenheten blir vad gäller medmänsklighet och om det blir någon volymenhet alls i fallet flyktingar. Den som lever får se….

2 kommentarer

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, Tid

27 januari, 2013 · 15:16

Bildat och obildat

Disken är död, leve…..?

Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)

Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev? Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära – i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.

Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?

Vem vet ?

Här några funna bilder……

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Minnen, Tid

24 januari, 2013 · 16:59

Varför ställer ingen den rätta frågan?

Journalister kan vara hur fräcka som helst – skjutjärnsjounalistik har vi väl alla hört talas om, som var så på modet på 70-talet och som nu lever vidare genom Janne Josefsson, närapå…Ja, inte riktigt då. Den sistnämnde skjuter vitt och brett åt alla håll och kanter och går över lik ganska urskillningslöst. Så skulle man inte ha gjort på 70-talet. Då var alla skjutjärn riktade åt ett håll – mot makthavarna. Kanske väl enkelriktat kan man tycka. Nu känns det å andra sidan inte
riktat alls – åtminstone inte mot maktens boningar.
Kanske är även journalister livrädda för att bli kallade flummiga 70-talister, eller varför är det aldrig någonsin någon som på allvar har frågat vår utbildningsminister om vilken forskning han grundar sina politiska utspel på. Vilka forskare har kommit fram till att katederundervisning är den bästa, eller vilken forskning kan stödja betyg i låga åldrar. Vem säger att barn automatiskt blir bättre för att en lärare står bakom sin kateder och pekar med hela handen i stället för att öppna upp för dialog med eleverna? – kanske genom att använda sig av de estetiska ämnena? – hur kan man uppfylla målen om allas lika värde, samtidigt som en lärare rent fysiskt placerar sig bakom en kateder på behörigt avstånd från dem han eller hon ska undervisa eller föra diskussioner med om mänskliga rättigheter?
Jag bara undrar….

Om någon journalist mot förmodan skulle ställa någon av dessa frågor till Jan Björklund och dessutom får adekvata svar (namn på minst en forskare), är jag beredd att äta upp min hatt….om jag hade nån.

..;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

15 januari, 2013 · 17:23

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind

6 januari, 2013 · 12:49

Vad ska jag göra med alla mina bilder?

Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.

Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?

De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?

Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Hobbyer, Katter, Mänskligt, Minnen, skola, Tid

5 januari, 2013 · 12:40

Betraktelse över den snö som flytt…våren kom som en nysning.

Årets första promenad nere vid vattnet bröt isen vad gäller långa grå innesittardagar vid tidningar och laptop. Nåja…lite annat pyssel har det varit. Liten släktsamling hos mamma på hennes äldreboende på juldagen + en liten tur till svärmors äldreboende före nyår. Och sedan ett nyårsfirande på fem man hand hemmavid. Men inte mycket utevistelse blev det….alltför många gråa dagar och lite sviter efter de förkylningar som var och de som ska komma.

Gårdagens promenad gick i vårens tecken med sol, barmark och fågelkvitter. Underbart att sticka ut näsan då…..men samma näsa nyser alarmerande ofta i dag. Den blev väl helt chockad av den vår som tillfälligt var igår.

För ingen människa kan väl på fullt allvar hävda att våren är här redan? Förra året minns jag att mars blev en vårmånad – för att inte säga sommarmånad. Många utbrast i hurrarop, men jag tillät mig tvivla….och mycket riktigt så spelade vädret spratt.

Tre föregående jullov har jag varit rejält förkyld och har tillfrisknat först till skolstarten. Under dessa lov har jag tittat avundsjukt på alla som har varit ute och åkt skidor och promenerat i det vackra vintervädret.

I år har jag visserligen hostat och nyst en del men i övrigt varit rörlig men då har vädret varit sällsynt ogästvänligt. Regnigt och gråmulet eller/och isiga vindar som inte har inbjudit till utevistelser. Jag förstår om dagens nysande näsa fick spatt av hela härligheten igår.

Men vi har inte varit sysslolösa föstås. En gemensam julklapp var ett program och en ”videograbber” som möjliggör inspelning på datorn från gamla VHS-band, som vi antingen har fått eller spelat in själva under årens lopp. Två dagar tog det att begripa sig på apparaturen och programmet och nu ska vi inte tala om hur många dagar det tar att spela in och välja allt man vill spela in…..

Grey Days – Here we come! 😉

Men frågan är om de gråa dagarna räcker till för sådan verksamhet.

Och livet i backspegeln hamnar plötsligt i blickfånget. När ska vi hinna leva det liv som sen ska dokumenteras?
Det får bli de glada solskensdagarna….om de nu behagar infinna sig……och om de gör……börjar jag väl bara nysa igen.

Nej, de retroaktiva upplevelserna får nog bli det nya livet på gamla dagar….Grått nytt hår! 😉

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Hälsa, Klagomål., Mänskligt, Tid, Underhållning, Väder & Vind

2 januari, 2013 · 23:01

Vart ska det gå, mitt lilla år?

Nu har det kommit! Året…

Jag står på tå för att liksom kika över staketet för att få syn på några tecken.
Runt om i världen inte många goda nyheter. Politiskt och ekonomiskt tycks vi stå på ruinens brant – om vi inte redan är där. Alla krig och alla diktaturer …ska vi ju tala om – men kanske inte just nu.
Till min natur är jag positiv, och det är inte det att jag vill stoppa huvudet i sanden, men var ska jag då stoppa det? I flammande lågor eller i svarta hål, för att tillfredsställa….vem då?
Jag vet att jag inte är modig nog att resa ut i världen för att bli världsförbättrare…inte tillräckligt klok eller kunnig heller. Nej…jag veeeet, ingen begär det av mig. Men tänker på en sådan som BANG – Barbro Alving – som bokstavligt talat inte ”bangade” för farligheter, så länge hon kunde skriva något vettigt om det. Och det kunde hon ju…

Men vart vill jag då komma med detta, och vart är jag på väg?
Sjunger jag inte på sista versen nu?

Jo, grejen är den att jag känner att jag borde, antingen visa upp så mycket livsvisdom att jag la bloggen på hyllan när jag inte har något vettigt att skriva, eller så skulle jag vilja utmana mig själv igen att skriva något som höjer sig lite över vad jag egentligen kan i vardagslag. Men att skriva är egentligen inte det svåraste för mig – tror jag – utan att finna på något för mig angeläget att lägga ut texten om. Eller lägga av, kanske….

Nej, jag har ju en gång för alla väldigt svårt för att avsluta saker, så jag vet inte hur det skulle gå till. Och allt jag har någon slags kunskap om eller erfarenhet av har jag ju redan tjatat om ett antal gånger. Skola och musik, t.ex…..

Jaja…hade ju velat något annat – såväl med mitt skrivande i bloggen i allmänhet som det där med meningen med skrivande och för vem och varför och….när jag började för 8 år sedan så kunde det ibland hända att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om, men ändå blev det en hel del, till slut. På något konstigt sätt kom jag på några intressanta trådar att spinna på. Men nu? Jo, just nu skriver jag för glatta livet…men inte begriper jag vart jag vill komma för det. Den berömda livsvisdomen försvann – ”kan någon säga hur”? Och vart? Var är min tanke och idé med livet? Utspridd på nätet, förmodligen, och där får jag snurra runt och leta, precis som jag yr runt här hemma och på jobbet och letar efter utspridda ting.

Det här året börjar bra! Nytt och fräscht, liksom…;-)

God fortsättning!

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

27 december, 2012 · 15:50

Självuppdateringar

Som omväxling funderar jag lite på mig själv….;-)

”Skämta bara”…….

Men vem gör inte det? Funderar på mig gör förstås ingen. I alla fall inte så till den milda grad. ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”, brukade min farmor säga. Och så är det ju.

Nästa år lär bli mitt år. Jag fyller jämnt – och ibland tycker jag att jag fyller jämt, också. Nyss hade jag ett stort kalas på skolan där jag jobbar – i skolmatsalen.

Det känns inte riktigt som om jag och/eller vännerna har hunnit smälta det, så är det igång igen. Nej, det kommer inte bli samma ståhej den här gången, men nånting, förmodligen.

Och om jag tänker efter….vad vill jag då göra för mig så att jag ska bli riktigt glad i framtiden? Inte bara när jag fyller år eller firar något annat minst lika viktigt…

Hur ska jag liksom uppfylla mig själv och min framtid med överraskningar, idéer och väl genomförda projekt så att jag ska tro på mig själv och göra mig själv rättvisa?

Det mesta faller förmodligen platt – eller diagonalt snett platt till marken, men några små önskemål om att få visa min egen förträfflighet ska väl lyckas gå i uppfyllelse. Jag borde ha tiden på min sida om jag betänker hur länge min föräldrar ändå har levt.

Min första 30-årsperiod levde jag fortfarande i mitt trygga familjevacuum, kan man säga…även om det minsann fanns anledning att tveka på mig själv och fundera under den perioden. Men vid 30 började livet, brukade jag säga. En livskris var överstånden och jag hade träffat mitt livs kärlek. Nästa år börjar alltså nästa 30-årsfas. Vad kan hända?

Inga barn eller barnbarn gjorda. Barnbarn brukar annars roa vännerna som har kommit upp i pensionsåldern. Å andra sidan har jag ju nästan inte gjort annat än att ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt barnen.

Det är alltså inte det som kommer att prioriteras de nästkommande 30….utom möjligen alla små syskonbarnbarn, förstås…men det kan aldrig bli pliktskyldigt på samma sätt.

Men eftersom jag egentligen aldrig har gjort en karriär i arbetslivet, är det kanske nåt sånt jag ska ägna mig åt…..”se upp där nere alla små 30-,40-åringar, här kommer jag och sopar banan….”

Nej, usch vad jobbigt….karriärer är då inget för mig. Hur skulle det nånsin kunna bliva? Visserligen är jag en ”slow starter”, men ändå…

Jag tror att jag ska göra det som jag är allra bäst på: Att njuta! Njuta av stunden, av att inta långa frukostar, träffa vänner, få tid med att pula med alla mina projekt och få dem att fortsätta att rulla och att inte sluta tro på dem. Att vara med nära och kära.

Varför skulle jag vilja göra något storskaligt, när jag inte velat det hittills? Men det är klart att man vill göra något bra. Något som känns viktigt för en själv och förhoppningsvis för någon annan….eller för flera.

Och det här med 30-årsfaser har blivit en grej. Det blir ju också så stort….Varför inte dela upp det i något år i taget…eller några månader?

På en månad ska jag exempelvis spela in en låt. På två månader blir det 2, på ett år blir det 12. Ja, och sen är projektet praktiskt taget klart…bara resten kvar….

Så får man förstås göra. En sak i taget. En färdighet i taget. Ett stycke konstart åt gången. Till slut blir det en hel cirkus, färdig att dra igång.
Sådär håller det på…