Självuppdateringar

Som omväxling funderar jag lite på mig själv….;-)

”Skämta bara”…….

Men vem gör inte det? Funderar på mig gör förstås ingen. I alla fall inte så till den milda grad. ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”, brukade min farmor säga. Och så är det ju.

Nästa år lär bli mitt år. Jag fyller jämnt – och ibland tycker jag att jag fyller jämt, också. Nyss hade jag ett stort kalas på skolan där jag jobbar – i skolmatsalen.

Det känns inte riktigt som om jag och/eller vännerna har hunnit smälta det, så är det igång igen. Nej, det kommer inte bli samma ståhej den här gången, men nånting, förmodligen.

Och om jag tänker efter….vad vill jag då göra för mig så att jag ska bli riktigt glad i framtiden? Inte bara när jag fyller år eller firar något annat minst lika viktigt…

Hur ska jag liksom uppfylla mig själv och min framtid med överraskningar, idéer och väl genomförda projekt så att jag ska tro på mig själv och göra mig själv rättvisa?

Det mesta faller förmodligen platt – eller diagonalt snett platt till marken, men några små önskemål om att få visa min egen förträfflighet ska väl lyckas gå i uppfyllelse. Jag borde ha tiden på min sida om jag betänker hur länge min föräldrar ändå har levt.

Min första 30-årsperiod levde jag fortfarande i mitt trygga familjevacuum, kan man säga…även om det minsann fanns anledning att tveka på mig själv och fundera under den perioden. Men vid 30 började livet, brukade jag säga. En livskris var överstånden och jag hade träffat mitt livs kärlek. Nästa år börjar alltså nästa 30-årsfas. Vad kan hända?

Inga barn eller barnbarn gjorda. Barnbarn brukar annars roa vännerna som har kommit upp i pensionsåldern. Å andra sidan har jag ju nästan inte gjort annat än att ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt barnen.

Det är alltså inte det som kommer att prioriteras de nästkommande 30….utom möjligen alla små syskonbarnbarn, förstås…men det kan aldrig bli pliktskyldigt på samma sätt.

Men eftersom jag egentligen aldrig har gjort en karriär i arbetslivet, är det kanske nåt sånt jag ska ägna mig åt…..”se upp där nere alla små 30-,40-åringar, här kommer jag och sopar banan….”

Nej, usch vad jobbigt….karriärer är då inget för mig. Hur skulle det nånsin kunna bliva? Visserligen är jag en ”slow starter”, men ändå…

Jag tror att jag ska göra det som jag är allra bäst på: Att njuta! Njuta av stunden, av att inta långa frukostar, träffa vänner, få tid med att pula med alla mina projekt och få dem att fortsätta att rulla och att inte sluta tro på dem. Att vara med nära och kära.

Varför skulle jag vilja göra något storskaligt, när jag inte velat det hittills? Men det är klart att man vill göra något bra. Något som känns viktigt för en själv och förhoppningsvis för någon annan….eller för flera.

Och det här med 30-årsfaser har blivit en grej. Det blir ju också så stort….Varför inte dela upp det i något år i taget…eller några månader?

På en månad ska jag exempelvis spela in en låt. På två månader blir det 2, på ett år blir det 12. Ja, och sen är projektet praktiskt taget klart…bara resten kvar….

Så får man förstås göra. En sak i taget. En färdighet i taget. Ett stycke konstart åt gången. Till slut blir det en hel cirkus, färdig att dra igång.
Sådär håller det på…