Vi var på en liten ”konstrunda” idag, här på Södermalm. Vi gick fram och tillbaka till Katarina kyrkogård – till Benhuset, där Gunilla Poignant – som jag känt sen 90-talet, då hennes barn gick i vår skola – hade sin utställning,
”Se tiden an”.
En titel som även passar min blogg, tänker jag.😏
Och konsten passar också synnerligen väl in i ett hus som heter Benhuset. I detta hus förvarade man förr i världen bland annat gamla ben, och också kistor med människor som var ofrälse, som inte kunde begravas på kyrkogården. Huset står kvar, ganska orört, enligt Gunilla, vilket ju också bidrar till stämningen.
Konsten och skuggorna av den bidrog till den tidlösa atmosfär som råder i huset. Vackert!
På promenaden hem passerade vi flera kända personers gravplatser. Personer som Anna Lindh, Cornelis Vreeswijk, Sven-David Sandström, Stefan Nilsson och Gösta Ekman.
Det kändes verkligen som möten med många människor – levande och döda – och olika tidsepoker under mitt liv. Människor och deras konst och liv som har berört på olika plan i olika livsskeden.
Vi var bara hemifrån en timme under eftermiddagen, men så mycket tid som har gått inne i min hjärna! Fantastiskt…som liten resa.
Det var sista dagen för utställningen, men vi hann i tid, lyckligtvis. Det är så det är ibland. Man måste ha en ”dead-line” för att få något gjort. Kanske motsatsen till att bara ”se tiden an”?
Eller så behöver man ha båda tidsperspektiven levande inom sig? Både skynda och reflektera, samtidigt. Ta tid på sig för att förstå och se sammanhang i tiden, för att därpå agera efter det? Inte vänta för länge tills skuggorna blir för långa och till slut försvinner i mörkret.
Idag delade vi Medborgarplatsen med unga byggare, som kräver att ”lärlingsanställningar ska vara ett krav i offentliga upphandlingar”.
Dessa unga byggare var bekymrade över att det inte byggs mycket infrastruktur nu – vilket försvårar för dem att få praktikplatser på byggen.
De var också helt överens med oss om att vi måste bygga hållbart med hållbara material, annars drabbar det oss alla. Det var upplyftande att träffa så många unga män (jag såg faktiskt ingen ung kvinna idag), som kom och pratade med oss och var så engagerade och intresserade av klimatfrågan, och som de sa: – ”allt hänger ihop”!
I sådana stunder kan man börja hoppas på framtiden igen!
Varje lördag kan alla demonstrera med oss för ett bättre klimat, på Medborgarplatsen, 12 – 13.
Vi ses! 💚🌍💚
#EverydayForFuture och #SaturdayForFuture #Lördagarförklimatet
FridaysForFuture kan inte stå på Mynttorget pga något slags vägarbete (?) där, men till slut hittade vi dem – några stycken, i alla fall – på Gustaf Adolfs torg vid operan.
Där fanns också en journalist och en fotograf utsända från tidningen Vi. De kommer att följa Fridaysforfuture under våren, och även vi blev intervjuade, som representanter för ”de äldre” – från #peopleforfuture . Till sommaren kommer vi kanske i tidningen. Bra tidning, och ett bra initiativ, av dem att följa denna del av ”klimatkampen”.
Ja, en kamp är det, att stå emot de ekonomiska intressena i världen och i Sverige, som gör allt för att utnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser, så fort som möjligt. Den som hittar fyndigheter först blir ”vinnare”, åtminstone kortsiktigt.
Norge ligger i startgroparna för att hitta fyndigheter på havsbotten. Hela EU har idag röstat, och sagt ifrån till Norge. Det går emot alla internationella överenskommelser att röra det outforskade djuphavet, och det kan få ödesdigra konsekvenser för de ekologiska systemen i haven.
Norrmännen är väl oroliga nu när de inte kommer att kunna tömma jorden på olja länge till, och tänker att de nu måste ta för sig allt vad de kan av naturresurserna innan någon annan hinner före. Eller hur tänker de? De tänker med plånboken. Det är starka krafter att stå emot, men skönt ändå att alla ”svenska” ledamöter i EU-parlamentet utom SDs (naturligtvis) röstade för naturen och mot Norge. Norska biologer och havsforskare är också tacksamma, eftersom de säger att de får skämmas inför andra forskare, för vad deras land tänker ställa till med.
Men det är inte bara Norrmän som motarbetar miljö- och klimatarbete. Det svenska försvaret gör allt för att hindra vindkraftsutbyggnad och även solceller på taken, av säkerhetsskäl. Av sekretess-skäl vägrar de också att rapportera sina egna fossila utsläpp, till skillnad från försvaret i våra nordiska grannländer.
Varför har just Sverige gett sitt försvar ”frisedel” i det fallet? Att försvara ”försvaret” känns därför oförsvarligt. All kraft går åt till att förvara vår planet!
💚🌍💚
Fredagar 10-12, Gustav Adolfs torg/ Sagerska Lördagar 12-13 Medborgarplatsen
#EverydayForFuture
Några fler bilder från ”minglet” vid Sagerska – inklusive en utrikesminister som hastade förbi…
Det här med att blogga lite varje dag kan bli lite krystat. Ibland tänker jag att jag ska återvinna min egen blogg. Många gånger skriver jag om samma saker som jag skrev om för 10 – 15 år sedan, men kanske ur en lite annan synvinkel eller med ett annat fokus.
Men allt jag har skrivit om har handlat om kultur, natur, klimat, skola, samhälle, barn, blandat med mig själv. En slags ”häxbrygd” där jag (och mina tankar och livserfarenheter) kokas ner och kokas om gång på gång.
Blir det något kvar att avhandla, kan man fråga sig?
Tydligen… 😏
Det är tur att mina eventuella läsare, antingen har dåligt minne, eller är nytillkomna.
Det här med att ”återvinna mig själv” har jag t.ex skrivit om en gång för ganska länge sen, men jag minns inte riktigt när. Men det är ju som sagt inte som att uppfinna hjulet på nytt, eftersom texten inte blir exakt densamma. Nya händelser kan ha tillkommit.
Nu är det ju väldigt på modet med återvinning. Att spara på det du har och inte överkonsumera. Det kanske också gäller överproduktion. Att fylla nätet med texter som nästan ingen läser, när det redan finns så mycket oläst? Vore det inte att göra alla olästa författare en tjänst om man uppmärksammar deras texter (om de är bra) istället för att ständigt fylla på med nya?
Jag har inget svar på det. För min del gäller nog att, ”skriver jag så tänker jag”, och om jag inte skriver, vet jag inte riktigt vad jag tänker, eller vem jag är. ”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju också hävda, men allt är ju relativt. Bara för att jag uttrycker mig bättre i skrift än muntligt, behöver det ju inte betyda att det är bra. Men jag har i alla fall något att hålla mig till. Det jag har skrivit själv kommer jag bättre ihåg.
Ändå har jag tänkt den sen senaste tiden, att jag ska återpublicera några av mina tidigare blogginlägg. Många är faktiskt bättre än de texter jag publicerar i all hast på kvällen innan jag ska gå och lägga mig, bara för sakens skull. Men varje gång jag tänker att jag ska göra så, kommer jag genast på något nytt skriva om. Och sen är det kört… 😏
Men kanske en vacker dag?
Inte imorgon för då blir det ”rapport” från en fredagsdemonstration för klimatet. Man får hålla på traditionerna.
Medan världen är upp och ner, gäller det att stå stadigt kvar.
Medan vi sparar på el och energi-effektiviserar, tycker näringslivsministern att det är en dålig idé, eftersom det då kan visa sig att alla hennes kärnkraftverk inte kommer att behövas. Däremot vill hela regeringen att vi sparar på skola vård och omsorg, så att de har råd att sponsra alla dessa kärnkraftverk, som de tycker är så bra att det får kosta vad det kosta vill. Jag läste häromdagen att en statssekreterare (tror det var klimatministerns, men ska låta det vara osagt..) hade väldigt mycket aktier placerade i kärnkraftsbolag ….
Det känns nästan som ett samband, men det är kanske bara ”ett lustigt sammanträffande”?
Hur som helst ….
Vi står kvar. Vi sparar och gnetar. Vi biter ihop och härdar ut, tills det visar sig för var och en, att det är det enda rätta, för det kommer att visa sig att ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” – en gammalt svenskt ordspråk, som de så kallade ”Sverigevännerna”, aldrig verkar ha hört talas om.
Vi äter ekologiskt, planterar blommor i torvfri jord och äter så mycket veganskt och vegetariskt som möjligt. Vi säljer våra bilar och slutar flyga, och slutar leva över våra tillgångar.
Ja, för vilka ska kompensera för de rikas överkonsumtion om inte vi? Några måste ju offra sig för att några andra lyxlirare ska få slösa på jordens tillgångar utan tänka på eftervärlden. Utan att vara det minsta avundsjuk, faktiskt.
”Vad är väl en bal på slottet…?”
Inte ett dugg underbar, egentligen. Du behöver bara läsa några rader om engelska kungahuset, förstår du att det kan vara ett rent helvete. Liksom det påstådda lyxliv som de gängkriminella säger sig leva. Men det är ju också fake och förbannad lögn. Och ett ännu värre helvete. Ständigt jagade. Och polisen kan rapportera om dubbelt så många avhoppare förra året, som förrförra. De har insett att lyxliv inte är mycket värt när man är död.
Jag tycker det börjar bli dags att avglorifiera det lyxiga rikemanslivet, och istället hylla de tappra, stretande och kämpande vardagshjältar som mot alla odds lyckas försörja sig själva och sina familjer på en usel lön, men ändå lyckas skapa en trivsam atmosfär omkring sig, som gör deras omvärld en gnutta lyckligare. De som försöker ge mening åt sina barns vardag och sin egen fritid. De som kan trolla med knäna och koka soppa på en spik. De som blir ständigt misstänkliggjorda av regeringen, bara för att de inte är födda i Sverige, men ändå reser sig för gamla tanter på tunnelbanan och bjuder på goda bakverk på jobbfikat.
Vi står kvar för dem som härdar ut i detta kalla samhällsklimat, för ett bättre klimat i alla bemärkelser!
Se där, vad mycket text det kom, bara för att jag tänkte att jag skulle återvinna mig själv….
Men jag kunde i alla fall återfinna någon slags skrivglädje. Återvinn dig själv, och du ska återfinna något annat! 😏
Ingen dag utan lite musik. Ingen dag utan tankar på vad som händer i omvärlden. Det ena gör mig glad. Det andra gör mig allt från frustrerad, till förtvivlad, till förbannad.
Men vad tjänar det till att tänka så mycket på sånt man inte kan göra något åt?
Jag tänker att jag kanske kan göra något i alla fall. Särskilt om fler tänker som jag. Och det händer ju…. 🙂
Men idag var en av dessa dagar då jag inte tänkte så mycket alls, faktiskt. Koncentrerade mig mest på att spela så rätt som möjligt på kvällens orkesterrep.
Och gladde mig åt en ny liten lampa som kunde lysa upp noterna, så att jag faktiskt såg dem. Det är så lite som behövs. Och så var det roligt att spela idag, när jag hörde mig själv (utom när jag spelade fel, då..😏). Vi hade ändrat hur vi var placerade i lokalen, vilket blev ett lyft.
Och nu kom jag på att jag glömde fotografera den nya lyckade placeringen. Och jag glömde fotografera lampan. Jag hann helt enkelt inte. Jag var alldeles för upptagen med att spela och räkna rätt. Ibland är det skönt att vara så upptagen med något att man glömmer allt annat. Efteråt är man ganska slut efter att ha fokuserat på något under flera timmar. Men det är en skön trötthet. Man känner sig nöjd med sig själv. Det är annat än när man planlöst sitter och scrollar på mobilen en kväll. Eller kanske ser något på TV som man hade kunnat vara utan. Sånt som t.ex hindrar en från att läsa en god bok.
Men en bild från dagens promenad hann jag med. Och en promenad hann vi också med. Flera bra saker som gör en nöjd. Jag tänker att man ska koncentrera sig på det som man gör istället för att slösa tid med att tänka på det som man inte gör. Det är bara energislöseri. Och så borde vi kanske tänka på andra människor och företeelser också. Mer tillåtande. De flesta gör väl precis som jag, så gott de kan efter bästa förmåga.
Man sparar ganska mycket personlig energi på att tänka så också – att slippa irritera sig, helt enkelt. De enda människor jag irriterar mig på, är nog de politiker som styr vårt land, eftersom deras felaktiga beslut berör så många andra. Då är det inte så lätt att vara tillåtande. Men egentligen gör kanske även de så gott de kan. Problemet är att de inte förmår bättre, helt enkelt, men det är ju väldigt svårt att göra något åt.
Jag ska välja att tänka på något som jag kan göra något åt istället. Något som kanske kan kompensera regeringens felsteg. När de gör en dum grej kan jag göra två bra. När de drar in stöd till Palestina, kan jag ge mer än jag hade tänkt, t.ex. Det finns säkert massa bra saker man kan göra om man tänker efter, men nu har jag tänkt klart för idag.
Det är en dag imorgon också. Många tankar blir det…
Om man av någon anledning vill inleda en konversation med någon människa man inte känner, kan man alltid prata väder. Det är sen gammalt…😏
Det har ju varit ett ganska neutralt ämne som alla kan ha någon åsikt om, utan att det blir bråk direkt. Men nu börjar det ändra sig. Nu kan ”klimatförnekarna” skadeglatt utbrista att ”jag hör inget från klimat-alarmisterna nu när det är 30 minusgrader i hela landet”, medan de ”klimatmedvetna” å andra sidan har svårt att bemöta människors längtan efter sol och värme på ”flygavstånd” från Sverige. Man vill ju inte förstöra den goda stämningen, när folk berättar att de har sparat till solsemester för hela familjen mitt i vintern. Det är också svårt att visa odelad glädje.
Det är långt ifrån alla av de, som vill semestra på avlägsen ort, som på något sätt förnekar forskningen om klimatförändringarna. Men många menar nog att flygplanen går ändå, oavsett om de flyger eller inte, och att flyg har så liten påverkan procentuellt sett. Men allt som är bättre i förhållande till något annat, är ju inte bra, bara för det. Vi svenskar som flyger fem gånger mer än den genomsnittliga världsmedborgaren, skulle på ett enkelt sätt kunna bidra till att minska våra fossila utsläpp ganska enkelt, genom att sluta flyga, helt enkelt.
Jag unnar verkligen människor att må bra och få längta efter sol och bad, och att koppla av från vardagens stress. Men det unnar jag också framtida generationer. Problemet är att det går inte ihop. Den enas välmående på den andras bekostnad….
Jag får helt enkelt inte ihop det. Och då tänker vi ändå inte på alla de människor som aldrig har satt sin fot på ett flygplan, och aldrig kommer ha möjlighet att göra det heller. Sen är det förstås skillnad på svenskar och svenskar. De som flyger en gång vartannat år eller de som flyger till London och New York över helgen för shoppa lite, var och varannan vecka. Kanske med privatjet, till och med….
Men i det här inlägget hade jag egentligen bara tänkt ”prata väder”, från början. Det tog bara några meningar, så halkade jag in på detta ”högexplosiva” ämne, som högerpopulister har omvandlat till en ”kulturkrigsfråga”, från att från början handla om strikt naturvetenskaplig, evidensbaserad forskning. Men innerst inne tror jag faktiskt inte att svenska klimatförnekare förnekar klimatforskarningen. Innerst inne drömmer de nog om att klimatförändringarna ska gå ännu fortare än de gör, eftersom de längtar efter den dagen då vi får medelhavsklimat på våra breddgrader, och ser nu besviket, att det inte alls blir så paradisiskt som de hade hoppats på. I alla fall inte så snart som de hade önskat. Det blir snöoväder, översvämningar och extrema väderförhållanden titt som tätt. Kanske tänkte de – om jag ska vara riktigt konspiratorisk – att ”om vi gör bensin och diesel billigare, så kan vi öka utsläppen så att processen går ännu lite snabbare”? 😏🙄😏
Men eftersom de inte har kunskap nog, tänkte de inte på att väder och vind slår väldigt olika, beroende på vilken klimatzon man befinner sig i. Dessutom har de nog heller inte ”en aaaaning om” att om vi har otur, kan de uppvärmda haven leda till att Golfströmmen avstannar, vilket i sin tur inte kommer leda till medelhavsklimat i Sverige, utan snarare obeboelig polarkyla ….
”Pilutta dem”, skulle jag nästan vilja utbrista, men hämnden är inte ljuv i detta fall, eftersom jag själv kommer drabbas i lika hög grad. 🙄
Vad som än händer med Golfströmmen, är framtidsutsikterna osäkra och svåra att förbereda sig på, om inte politiker är pålästa och kunniga och lyssnar på forskare och experter, för att på bästa sätt förbereda samhället så mycket som möjligt på den klimatkris som redan är här, och absolut inte kommer att avklinga av sig själv.
Till slut vill jag bara säga, att det vore väldigt skönt om vi miljömuppar vore ”ute i ogjort väder”, och att vi helt enkelt bara ”pratar i vädret” när vi påtalar att vi har en klimatkris, som ingen riktigt vet hur det ska gå med, men att väldigt många – majoriteten av världens forskare – är överens om att vi bara har sett början av.
I så fall skulle jag bara kunna påstå i lugn och ro, att det var en väldigt solig och fin vinterdag idag, utan att fundera vidare på den saken… 😏
Ibland har man tur. Efter en bra och givande heldagsrepetition med kören, känns det roligt att, med lite tur, ramla in på en restaurang på vägen hem, där de hade både en trivsam atmosfär, med trevlig personal och en jättegod ”vegan bowl”.
Stämningen var sådan att vi ”gamla” pensionärer kunde känna oss unga på nytt. Det där med att kunna äta något ganska billigt och gott -och dessutom på krogen – i glada vänners lag, var nästan som att förflyttas tillbaka till 70-talet igen.
Vi hade dessutom turen att bli bjudna på en flaska vin – för att vi kunde tänka oss att byta bord – av dem som sedan fick vårt bord. Verkligen oväntat och gentilt! Men något sådant råkade vi nog däremot inte ut för på ”den gamla goda tiden” vad jag kan påminna mig … 😏
Ändå skönt att känna sig ung på nytt!
Vad kan man göra annat än att ta vara på de glädjeämnen man har kvar? Kultur och mat i goda vänners lag!
Jag är tacksam för det jag har. Men jag kan inte heller låta bli att tänka på den där orkestern på Titanic, som fortsatte spela medan fartyget sjönk. Vi som har möjlighet passar på att roa oss så länge vi kan. Jag har nog alltid haft en gnagande samvete för dem som inte har haft samma möjligheter som jag. Inte för att jag inte skulle vara värd ett gott liv – det är väl alla – och inte för att jag lever ett liv i överflöd, men för att det har känts orättvist, helt enkelt. Känner alla så, kanske, eller är det bara jag? Visst ger jag pengar till diverse organisationer, som kan det här med hjälpverksamhet bättre än jag – typ, Rädda Barnen och Läkare utan gränser – men det känns aldrig som om det räcker, när nöden är så stor i världen. Det påminner mig också om den tiden jag var lärare. Hur mycket jag än planerade och förberedde mig, kände jag alltid att jag kunde ha gjort mera.
Men man är ju inte mer än människa, egentligen. Om man vrider ur sig själv och tömmer sig på resurser, blir det kanske bara en skurtrasa kvar. Inte till mycket glädje för någon annan, och allra minst för en själv.
Om man ska hålla länge som människa, måste nog energi fyllas på emellanåt. Kanske måste vi tillåta oss att glädjas i stunden? Vad är annars att vara människa?
Många frågor – intet svar… 😏
Och i morgon väntar nya glada äventyr, råkar jag veta! Fortsättning följer…. I livet, och även här på bloggen, om jag har sån tur även i morgon. Det bästa är nog att inte ta något för givet, men att ändå ha något att se fram emot.
Klimatrörelsen behöver växa – ”Vi behöver höja våra röster för att höras…” Vi växte i alla fall från 2 till 10 idag. Bra ökning, procentuellt sett. Ännu bättre om vi lägger till några nollor… 😏
En lite äldre man som kom förbi, sa att ”det gläder mig att ni står här”! Sådana kommentarer gläder oss också. Liksom att en annan man ropade: -”Jag är ledsen – jag hinner inte stanna idag, men jag håller med er!” Det behövs uppmuntran ibland, som stärker en när det sen kommer förbi en man som säger att ”det finns ingen klimatkris”.
Det är ju tyvärr så att de som är skeptiska till klimatforskning och kunskap omkring klimatförändringarna är de som hörs mest i media, fast de utgör ändå en mycket liten del av befolkningen. Det är som med allt som är negativt – det får alltför stor uppmärksamhet, relativt sett. Fokus ligger i media på det spektakulära, som får folk att förfasa sig eller ilskna till.
Vi pratade om idag, på demonstrationen, att krig får mycket mer uppmärksamhet än fred, trots att fredstillstånd egentligen är det normala i världen. Gängkriminella ungdomar får mer uppmärksamhet än de fridsamma, som gör läxorna och spelar piano eller fotboll på fritiden, fast de sistnämnda är mycket ”vanligare”. Klimataktivister som kastar soppa på kända konstverk får också mer uppmärksamhet än vi som står helt tyst och fredligt utanför statsministerns bostad varje fredag. Så vi har att välja på att göra spektakulära – inte alltid populära – aktioner, eller fortsätta en till synes hopplös kamp i det tysta.
Med den här regeringen finns inte så många sätt att nå fram med sitt budskap eller få till en dialog. Klimat- och miljöministern vill inte tala med klimataktivister. Hon vill inte ens ställa upp i ”30 minuter” på Svt. Jag såg idag att utrikesministern blockerar journalister och andra på sociala media, som han inte vill ha utbyte med. Ministrarna i regeringen verkar vara rädda för att bli ifrågasatta. Är de rädda för det folk som de ska bestämma över? Inte särskilt förtroendeingivande.
Men, vi står kvar tills det börjar växa mossa på oss, om så krävs! Då blir vi kanske intressanta nog? 😏🙄😏
Vi ses!
Varje fredag c:a 10-13 på Mynttorget/vid Sagerska Varje lördag 12-13 på Medborgarplatsen
💚🌍💚
#EverydayForFuture
#FridaysForFuture lade upp denna bild på Instagram idag.
Men varför skulle jag ändra mina vanor, om jag trivs med dem, och de inte ställer till med någon skada för andra? Det är ju väldigt mycket prat om hållbarhet och återvinning och om hur man äter, lever, reser och roar sig. Jag testade mitt ”fossila fotavtryck” för ett tag sen, och eftersom vi i vår ”familj” har sålt vår bil nyligen, hamnade jag på ett mycket mindre fotavtryck än förra gången. Vi har heller inget husdjur, vilket nog också ”förminskar” fotavtrycket. Flugit har jag inte gjort sedan 2016, och vegetariskt, och ibland veganskt, äter vi numera jämt (utom möjligen när vi blir bortbjudna).
Så om vi vill leva mer klimatsmart, finns det inte jättemycket att dra ner på längre, utom det som är svårt att ändra på, som fjärrvärme i vårt hyreshus, t.ex. Och att hela samhället bygger på överproduktion och överkonsumtion av i stort sett alla varor. Även nödvändiga varor, som mat och kläder. Jag har alltid ogillat att gå i affärer och shoppa nya kläder, utom de allra nödvändigaste underkläderna, men det är ju inget större nöje, heller. 😁
Så, om jag ändrar lite mer på mig gör det förstås inte jättestor skillnad för världens utsläpp, men allting räknas ju. Allt som släpps ut, släpps ut, och vi har minimala möjligheter att fånga in och ta tillbaka det vi har orsakat. Det är bara att knappa in så mycket det går och hoppas att större ”utsläppare” gör detsamma. För vi kan inte ändra andra människors danssteg i en dans, om vi inte först ändrar våra egna, har jag läst en gång i en klok bok om ilska.
Även om jag, för klimatets skull, inte behöver ändra jättemycket på mina egna vanor, kanske jag för egen del kan behöva ”förnya” mina vanor och beteenden. Det är ju så lätt att fastna i det gamla, för att det är praktiskt och bekvämt.
Idag tog vi en liten annan promenad än den vanliga. Vi tog bussen till Hornstull, och gick sen hem därifrån utmed vattnet. Ingen omvälvande förändring precis, men man kan ändå bli inspirerad och glad av att få andra vyer på näthinnan efteråt. Det piggar upp helt enkelt!
Och när man ser nytt, kanske man också tänker nya tankar? Inte helt fel, det heller… För även om vanorna man har är trivsamma, kan även trivsamma ”ekorrhjul” bli lite enahanda till slut. Kanske inte själsdödande, precis, men inte heller inspirerande.
Men för mycket omväxling skapar ju inte heller harmoni, alla gånger. Det måste ju finnas rutiner, för att man ska kunna göra avsteg från dem då och då. Annars blir ju alla avsteg en enda röra av uttryck och intryck, svåra att få någon ordning på. Meningen med ändrade vanor, är väl att bana väg för något nytt lustfyllt eller något ännu mer meningsfullt – inte bara av plikt, men kanske också av plikt om plikten känns meningsfull.
Frihet, eller struktur. Lika viktigt, kanske.
Får fundera på saken… 😏
Men en sak är ju säker – om de rikaste i världen skulle ändra sina vanor skulle det ha en så mycket större effekt på utsläpp av växthusgaser, än om människor med mycket små ”fossila fötter” skulle göra det. Tänk vilken makt de har, att låta bli, och vilka möjligheter de har att bli ”planet-hjältar”. Det mest retfulla är ju att de inte verkar se möjligheterna och vinsten i att ändra sina vanor. De ser bara hinder och begränsningar. Om vi inte utmanar dem? Kanske en tävling? De har väl vinnarskallar – de flesta av dem?
”Bäst på att släppa ut minst, under längst tid”?
Vem kan motstå en sån utmaning? 😏 Kan du göra bättre ifrån dig än en fattigpensionär?
Vad man vinner? Kärlek och respekt!
Nej, jag vet. Det räcker inte. Är man redan rik, vill man ha mer av allt man redan har, eller….?
Finns det någon miljardär, modig nog att leva på en garantipension, och avstå från all lyx och flärd? Spännande fortsättning följer?
Vårens första rep i ny lokal. Många trappor upp till en vindsvåning, och en ”pampig” akustisk. Man blev nästan lomhörd. 😏
Men det är roligt att spela igen, och några nya violinister kom också. En av dem – vår unge vän Andreas från klimatrörelsen – kommer nog att sänka medelåldern betydligt. 🙂
Men det är ju det bästa med musik – att ålder spelar mycket liten roll… roligt kan man ha ändå, oavsett ålder. Och allt blir ju bättre om man gör det tillsammans. Både om man ska spela fiol och om man ska ”rädda klimatet”. 😏
Men det är ganska intensivt att sitta och koncentrera sig på nya noter i ganska halvdunkel belysning i flera timmar. Där tar definitivt åldern ut sin rätt. 🤔
Nu är det bara att börja öva också, så blir det ännu roligare…
Och så en och annan promenad, så håller man sig i trim… 💃
Time in Stockholm 
Tid 