Det finns en chans att vi ska kunna undvika att strömmingen utfiskas i Östersjön, men det ser mörkt ut, om inte EU förhindrar det. Dessa trålare som kan totaldöda ekosystemen i Östersjön. Det är så många djur och även människor som är i behov av strömmingen, men i stället går den till stor del till uppfödning av lax i Norge.
Fiske har numera blivit ett enormt överutnyttjande av havens resurser. Ekosystem och hållbart fiske ger man attan i, om det inte är ekonomiskt lönsamt. Alltför fort kommer ”de giriga” fiskarna inse att det ekologiskt hållbara fisket är det enda ekonomiskt hållbara, när strömmingen i haven har tagit slut.
Och…Som av en händelse läste jag idag om hur EU ska reglera fisket, och ett inlägg från Lisa Nilsson, om hur EU ska bestämma om musikströmning på nätet, och om hur musikskapares verk måste skyddas från kopiering och ren stöld. AI räknas in som eventuell bov i dramat.
Men det tycks ändå som om EU kommer att rösta till musikskaparnas fördel, för som man också kan läsa i Lisas inlägg, spelar musikskaparna, likt strömmingen i havet, huvudrollen i musikströmningens ekosystem. Man kan kan inte ta bort grunden i ett ekosystem, av vilken alla andra livnär sig… (Bilder ovan och nedan har jag kopierat och ”lånat” från Lisa Nilssons instagramkonto. Tack och förlåt? 😏)
…och eftersom det tycks vara en lönsam affär att skydda musiker, har de nog goda utsikter att ”vinna” i denna fråga i EU.
Och till skillnad från strömmingen i havet, har ju ”musikströmmarna” en eller flera röster, vi gärna lyssnar till.
Men för att motverka strömmingsdöden, bör vi också ge strömmingen en röst, så vi kan göra en ”strömmingsströmning” om vikten av, ett levande hav innan strömmingen går i kvav…. 🙄❤️🐟
Så fort jag har något extra för mig – som körsången som började för säsongen ikväll – så hinner jag inte skriva i min evighetsblogg. Men jag ser det som ett sundhetstecken. Att inte skriva, för att jag har något bättre för mig.
Tomtarna är på upphällningen nu…😏
Det är väl lite tanken med mitt varjedagsbloggande…att jag ska komma på något bättre eller viktigare att göra. För mig och för planeten. Det går sådär… 😏
Fast idag har jag ändå friskat upp mitt minne och tränat mina Sifferdanser, som jag till min förskräckelse hade glömt stora delar av, här om dagen…. Men danserna finns på film, som tur är. Bara upp och hoppa. 💃❤️🕺
För några år sedan var jag med i något som hette #Blogg100. Man skulle skriva varje dag i hundra dagar. Konstigt nog hann jag med det fast jag både jobbade och sjöng i kör och hade andra aktiviteter för mig. Nuförtiden kan det ibland kännas ”stressigt” bara man ska gå och handla mat. Men det blev inte så långa inlägg alla gånger. Kanske en bild och några tankar.
Det var roligt att sjunga ikväll i alla fall. Ny fin musik, och jag började inte hosta direkt, som jag gjorde hela hösten när jag kom till repetitionerna. Och så var det också roligt att det kom fram en körkompis som berättade att hon hade sett att jag var engagerad i klimatet, och att hon också ville börja aktivera sig i de sammanhangen. Roligt och oväntat!
Fika med fd arbetskamrater, en snöig promenad och en en ovanligt sevärd Guldbaggegala… Sånt händer…
Började med det här projektet för två veckor sedan, att skriva varje dag. Nu får vi se vad som händer. Kanske får jag något annat för mig, eller så ses vi i morgon?
Det går inte att bara rastlöst rusa på, utan eftertanke och reflektion. Det går heller inte att ständigt producera nytt, eller få nya häftiga upplevelser. Att stanna upp och lyssna på andras tankar är ju också ett sätt att ta vara på tiden. Eller att bara slappna av. Ta hand om sig själv. Att göra något man trivs med och låt veckans upplevelser sjunka in. Många tycker kanske att det är slöseri med tid – att bara vila och njuta av något enkelt nöje. Något tidsfördriv, till ingen nytta?
Å andra sidan kan man fråga sig vad denna effektivitetshets har varit till för nytta? Vem har gagnats av att människor stressar ihjäl sig i jakt på nya erövringar och upptäcker? Vore det inte bättre om vi tog oss tid att lära oss det som redan har blivit upptäckt, och njuta av den musik som redan finns och läsa alla böcker skrivna av människor med rika erfarenheter. Varje människa behöver väl inte upptäcka hjulet på nytt. Vi kan lära av andras misstag och lärdomar och bygga vidare på det. Det kan komma till användning en vacker dag, när man minst anar det. Att kunna ta hjälp av andra, är också en viktig egenskap. Att kunna lyssna på andra. Det är faktiskt bland det svåraste som finns. Det är något jag har lärt mig under mina år som lärare. Både att jag själv behöver lära mig det, men också barnen. Alla ivriga att få säga sitt, och räcker upp handen för att få ordet. Inte klarar man av att lyssna, samtidigt som man ska komma ihåg vad man själv har på hjärtat…😏
Därför är det ju bra om varje barn vet att de ska få sin tid att säga något, utan att behöva räcka upp handen och strida för sin rätt och sin tid i ”rampljuset”. Det skulle nog gynna oss alla, om vi visste att det fanns en tid och plats för oss, då vi vet att någon/några andra lyssnar på oss, utan att vi blir avbrutna efter en halv mening.
Det kanske är en nåd att stilla bedja om, men det är ändå något att sträva mot. Men det tar vi en annan dag.
I ung ålder brukar man få växtvärk, på grund av att man växer så fort att kroppen inte riktigt hänger med. Det är ju inget man kan rå för, och värken brukar gå över, men den som drabbas av värken är ju alltid ett oskyldigt ”offer”. Man har inte gjort sig själv illa med flit. Inte heller om man har växt och blivit så lång att man slår huvudet i dörrposten när man går igenom en dörr. Möjligen är man lite glömsk, eftersom man har glömt att ducka, men man skadar ju egentligen bara sig själv, och nästa gång glömmer man nog inte.
Men har du drabbats av ”tillväxtverk” är det nog mer troligt att det är någon annan som har vållat skadan. Den som vill växa gör det ofta på någon annans bekostnad. Tillväxt handlar ju oftast om ekonomisk tillväxt. Om du köper något billigt och sedan säljer det så dyrt att någon annan måste ta ett lån för att kunna köpa det. Den som tog lånet förmådde med nöd och näppe betala medan räntorna var låga, men sen blev det omöjligt att betala och den stackars låntagaren hamnade hos kronofogden. Man kan ju säga att låntagaren tog en för stor risk, men det var ju för att denne hade ett så stort behov av vad den hade lånat till att hen var tvungen att ta lånet. Låt oss säga att det var en lägenhet hen hade köpt. Det fanns inga hyreslägenheter att få och inga nya byggdes heller. För att slippa stå utan bostad var lånet enda möjligheten att få tak över huvudet. Det var rådande omständigheter som tvingade låntagaren att ta denna risk. Och riskabelt var det, eftersom hen till slut hamnade ”på gatan” ändå, då lånet inte kunde betalas.
”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”, sägs det ju. Ett påstående som känns orättvist i detta fall. Egentligen var det kanske den som hade sålt den billiga lägenheten dyrt, som skulle ta risken, och sen förlora de pengar hen, på ett ”omoraliskt” sätt hade tillskansat sig. Men lägenhetsförsäljaren framstår snarare som smart i det här sammanhanget.
På samma sätt kan man säga att hela planeten utsätts för ”smarta affärer” när vinstdrivande företag och hela samhällen tar ut jättelån – i form av naturresurser – av jorden, som sedan får betalas av, av dem som inte kommer att ha råd eller möjlighet att betala tillbaka till planeten. Smällen kommer med klimatkrisen – en slags kronofogde som sätter hela samhällen ”på bar backe”. Samhällen som redan innan var fattiga, eftersom de hade blivit bestulna på sina naturtillgångar har nu få möjligheter att komma på fötter igen. De länder och företag som har utnyttjat deras tillgångar, är nu ovilliga att betala tillbaka vad de har tagit. De vill heller inte sluta med sin miljöförstörande verksamhet, eftersom det skulle drabba deras egna länders och företags ekonomi.
Tillväxtverk drabbar alltid de oskyldiga, men gynnar dem som har utnyttjat det ekonomiska systemet som råder på planeten. Det råder även i de samhällen som tidigare har kallats kommunistiska, eftersom det ekonomiska system som råder över alla andra system. Det gäller att vara på toppen, annars går man under. Det gäller att vara först med att göra de smarta affärerna, annars förlorar man. Det gäller att så fort som möjligt bli först och störst inom sitt område. Ingen annan har råd eller möjlighet att överleva.
Som i ett pyramidspel…
Men till skillnad mot alla naturlagar, är det ekonomiska systemet ingen naturlag, utan det är något människor har hittat på. Och det människor har hittat på, kan människor också ändra på, om de finner det nödvändigt. Och det är ju nödvändigt att ändra ett system som inte är ändamålsenligt, vilket ett system som leder till klimatkris och naturkatastrofer, inte är.
Så det är bara för mänskligheten att erkänna illa kvickt, att ekonomisk tillväxt leder till tillväxtvärk för såväl mänskligt liv, som allt liv på vår enda planet.
Erkänn, gör om, och din tillväxtvärk kommer att förvandlas till ett ”underverk”!
Ja, vi står alltid upp för vår svenska natur, beredda att ”beväpna oss” med alla fredliga, till buds stående medel. Vi vill försvara vår demokratiska rätt att demonstrera för vår natur, vår svenska ”flora och fauna”, våra skogar, ängar, sjöar, stränder, fjäll och skärgårdar, våra naturreservat, våra levande arter och de utdöende, och vår allemansrätt.
Vi vill försvara våra mänskliga rättigheter och våra svenska värderingar som innebär att visa solidaritet med dem som förföljs och fördrivs, terroriseras och fängslas för sina åsikter. Vi vill försvara dem som flyr från krig och klimatkatastrofer och social utsatthet. Vi vill också försvara alla dem som bär upp vårt samhälle – som tar hand om oss när vi blir sjuka, och de som tar hand om våra barn och våra äldre, och de som städar våra toaletter och allmänna utrymmen, de som kör våra bussar och tåg, och de som ger oss mening med livet – alla som sjunger våra älsklingssånger, dansar, spelar upp minnesvärda skådespel och de som skriver berättelser som ger stora upplevelser, och som skapar gemenskap i samhället.
Vi vill absolut försvara alla dem med mycket kunskap, som förklarar och ger oss förståelse om hur naturen på hela planeten fungerar, så att vi vet och förstår vad som är viktigt att försvara, och varför. Framför allt vill vi försvara alla barn, som vill ha en framtid att se fram emot, utan skräck och förtvivlan över vuxnas misslyckanden med att skapa en bättre värld i fred och frihet.
Allt detta som vi vill försvara, måste finnas kvar, för att vår vilja att försvara vårt land, ska bestå. Det måste ni förstå – ni som pläderar för att vi ska vara beredda på beväpnad strid – att det är det som krävs för att vi ska vara beredda att dö för vårt land.
Vi är beredda, om vårt land präglas av kärlek till naturen – och allt levande liv på jorden – gemenskap, rättvisa, åsiktsfrihet och medmänsklighet. Värt att dö för. Och vi är beredda att försvara den regeringen som visar samma vilja – att tala samma klarspråk om klimatnödläget, som om kriget – då är vi ”med på tåget” (om tåget nu går..😏🙄🤔).
Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?
Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.
Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.
Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.
”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.
Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.
När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.
Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.
Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.
Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.
Den här bilden på vår katt Hanna, är tagen för 20 år sedan. Den tionde januari 2004. Så länge vi hade katt hemma, envisades jag med att vi också måste ha gran….för katternas skull. Fast det var kanske mest för min egen skull, men jag föreställde mig hur de skulle bli glada av att få hem en liten bit skog i hemmet, som de kunde dofta på och spana in i. Kanske skulle det finnas några små kryp att jaga eller utforska? Kanske skulle till och med en ekorre följa med på köpet? Eller så kunde de bara drömma sig iväg till sommarskogen på landet, för en liten stund.
Men i år har vi alltså ingen katt längre, att skaffa gran till, och till och med jag fick ge mig. Men för mig var det ändå ett lätt beslut, för om vi hade haft en gran, men ingen katt som satt och kikade på den, hade sorgen och förlusten av katten känts ännu större.
Istället tog vi våra små tomtar, glitter och julgranskulor och åkte ut i Nacka-reservatet på julafton, och klädde en tall istället – eftersom lämplig gran inte stod att finna – samt fikade och drack glögg. Lämpligt att fira träden där de här hemma – i skogen – och mysigt med nya traditioner. Och klimatvänligt till på köpet! Och man kan julpynta och göra det hemtrevligt även utan gran.
Men så hemtrevligt blir det aldrig mer, som när vi hade katter här hemma. Djuret ger liksom hemmet en mening och fyller det med sin lilla själ. Sedan vi fick katt, för 22 år sedan, har jag förstått betydelsen av den där ordlösa kontakten med djur. Och också med spädbarn. Jag tyckte förut att det inte var så spännande med små barn, som inte kunde prata, men katterna gav mig en annan insikt, och jag tyckte plötsligt att det var spännande och intressant att försöka förstå vad de ville uttrycka, utan ord.
Även andra djur – fåglar och rådjur och andra vilda djur – som man kunde stöta på i naturen. Men även andras hundar, som man kunde få ögonkontakt med på bussar och tunnelbanor. ”Vad tänker de på, egentligen?”
Nu har det äntligen tagits beslut på att man inte får äta hundkött i Syd-Korea. Bra, tycker ju naturligtvis vi i de länder som brukar se hunden som människans bästa vän. Men varför stanna där? Jag förstår inte denna skillnad på olika djurarter. En del djur hålls instängda i burar eller på mycket få kvadratmetrar under hela sina liv, för att sedan slaktas. För att ätas av dem som har fött upp dem, och ibland också varit deras vänner. Vad är det som avgör om vi människor tycker att det är etiskt försvarbart att föda upp djur för att sedan äta dem? Är det djurens intelligens? Grisar är väldigt smarta, sägs det…
Det var en gång någon som sa att, man ska inte äta ett djur som man själv inte klarar av att döda. Det blev enkelt för mig. Jag har haft svårt att döda en mygga, till och med, sedan jag läste att inom alla djurarter är alla individer. Ingen mygga är lik den andra. Det känns svårt att döda något litet kryp, om man tänker att det är unikt och skiljer sig från alla andra kryp. Men så tänker inte de ultrareaktionära ministrarna i Israels regering. Några av dem kallar palestinier för ”ohyra”, och därför tycker de att de har rätt att döda dem eller fördriva dem.
Jag kan inte förstå vissa människors brist på respekt för andras liv.
Att förstå att andra också har rätt att leva, även om de inte lever som jag. Det borde vara självklart, tycker jag. Inte bara för mig, utan för alla. Men mänskligheten har en del att jobba på, tyvärr. Ingen annan art bär sig så illa åt, mot sin egen art, eller andra. Vi måste skärpa oss!
Ta hand om varandra, så länge!
Och ät gärna vegetariskt eller veganskt, för säkerhets skull!
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
Igår kände jag mig lite skamsen efter att ha grottat ner mig i ”mina hår som gått”. Det kändes ju väldigt självupptaget och egoistiskt att prata om ”mina” frisörer – eller brist på – och mina frisyrer – eller brist på – genom alla decennier jag levt. Och till på köpet lägga ut en massa bilder från alla decennier jag har levt. 🙄😏🙄
Men idag hämtar jag mod och styrka från sonen till en god vän. När sonen tillfrågades om han skämdes över sin fars tal på ett stort kalas, sa sonen helt vänligt, att ”var och en skäms för sig”. Och jag inser, att jag inte har så värst mycket att skämmas över, trots allt. Visst borde jag skriva om klimatförändringarna och det katastrofala världsläget varje dag i veckan, men å andra sidan skriver jag ju om det betydligt fler gånger i veckan än många andra. Jag borde göra betydligt mer än jag gör, överhuvudtaget. Men vem borde inte det?
På sätt och vis är jag trots allt lite nöjd med att jag fortfarande orkar bry mig alls. Att jag inte har låtit mig avtrubbas helt, efter ständigt nya rapporter från regeringen om nya naturvidriga beslut varje dag, eller förslag på nya människofientliga lagar som ständigt riktar sig mot samhällets mest utsatta. Eller besked om indragna bidrag till kulturinstititioner och folkbildning. För det är det de vill – regeringen med dess underlag – att vi ska avtrubbas. Inte bry oss. Inte vara aktiva samhällsmedborgare som inhämtar kunskap om världsläget. De vill ha avtrubbade och okunniga samhällsmedborgare som inte orkar bry sig eller hinner ta ställning till det ena befängda förslaget efter det andra, så att de ska kunna lura i oss att de gör allt detta för vår skull.
Det känns faktiskt lite revolutionärt att fortfarande hävda att man vill ha fred på jorden, och vill ha klimaträttvisa, och att man vill känna solidaritet med dem som har det sämre. Man får snart akta sig för att inte bli kallad kommunist….eller ännu värre…terrorist, om man vågar framföra sådana åsikter.
”Love, peace and understanding” är inte precis mainstream, nuförtiden. Eller ”politiskt korrekt”.
Men det är faktiskt det enda som kan rädda världen. Förståelse för andra människor, kulturer, och förståelse för naturen, växterna och djuren.
Jag läste i dagens DN, ett reportage om en israelisk jude och en palestinier, som hade öppnat en restaurang tillsammans i Berlin. Där har man haft matlagningskurser i såväl israelisk som palestinsk matlagning. Där får man förståelse för varandra, helt enkelt genom att träffas och samtala. Det finns ingen annan väg. Men det är en svår väg. Och det blir inte lättare av att samhällen agerar precis tvärtom. Sätter upp stängsel, bygger murar och misstänkliggör varandras sätt att vara och tänka.
I den bästa av världar, borde det ju förhålla sig så, att de som förhindrar fred och medmänsklighet, borde skämmas ihjäl. De har aldrig hört uttrycket ”var och en skäms för sig”. De vet bara att skuldbelägga andra, som inget ont gjort. De har helt enkelt ingen skam i kroppen. Men kanske beror det på att de inte vet bättre? De har inte haft några goda förebilder som har lärt dem goda vanor och lite hyfs. Nej, jag tar dem inte i försvar. Men det kan finnas förklaringar till nästan allt. Om alla människor hade blivit sedda och förstådda från barnsben, hade nog världen sett mycket bättre ut.
Så vi börjar helt enkelt om från början. Med barnen och med deras rättigheter till trygghet, skolgång och en framtid att hoppas på. Om vi bygger samhällen utifrån barnens perspektiv, kanske vi har lättare att få och ge förståelse.
Många människor är nog egentligen bara missförstådda och oälskade barn, som inte har fått rätt förutsättningar här i livet. Kanske reagerar de med aggressioner, depressioner eller med att bli sjuka. De blir symptom på ett samhälle som har visat för lite förståelse för sina medmänniskor.
Några av oss som har levt ett gott liv, och som nu vill ge något gott vidare till nästa generation, behöver väl inte skämmas nämnvärt. Vi har gjort så gott vi har kunnat. Felet är att vi inte har kunnat tillräckligt om vad som är rätt. Ännu mer fel är, om vi har kunnat, men ändå inte velat göra vårt bästa för barnen, deras framtid och för framtida samhällen. Men alla borde få en chans att bättra sig. Om de inte tar den chansen – det är då de får skämmas.
Men i grunden tror jag att människor som har förmågan att skämmas över något dumt de har gjort, också har förmågan att bättra sig. Vet man om att man har varit dum mot en medmänniska, och skäms för det, har man alla chanser att bli en bättre människa!
Så skäms inte för att du skäms, utan be om ursäkt, och lova bättring! Då kan vi gå vidare tillsammans …
Time in Stockholm 
Tid 