Musiken tar en tillbaka och framåt i tiden. Att resa i tiden. Idag övade vi ett stycke av Bach som jag tror att jag sjöng för ungefär 50 år sedan i en helt annan kör och med andra människor, men Bach består. Klart att det blir lite olika hastigheter eller att man fraserar lite olika, men musiken är ändå evig på något sätt. Och Bachs musik har ju funnits betydligt längre än 50 år. Tänk att människor har använt och återanvänt hans musik i flera århundraden. Kunde de körsångare som sjöng musiken första gången ana att människor skulle stå i Stockholm och sjunga samma musik långt senare.
Bild från julkonsert i Sofia kyrka 2023
Och tänk…det är faktiskt gratis att sjunga. Och ”instrumentet” man har är också gratis, och om man använder och vårdar det väl, kan det hålla i många decennier!
Tänk på det! Vårda det du har…du kan ha glädje av det hela livet. Förhoppningsvis kan någon annan också ha glädje av det, om du har tur…. 😏
Plocka fram den genast – om en vecka börjar vi repetera!
Varje onsdag 19.00 – 21.00 på Viktor Rydbergs gymnasium, vid Odenplan i Stockholm!
Ta chansen! Det är både roligt och utvecklande, och repertoaren är bred – klassiskt, klezmer, tango, pop och musikal. Allt du kan önska.
Ensemblen innehåller både stråk och blås – flöjter, klarinetter och ett horn. Vi har som sagt mest behov av fler stråkinstrument, men även andra är välkomna. Vi är en amatörorkester, men en viss vana krävs. Hoppa på, vetja! Jag övar, så länge… Det är aldrig fel att fela! 😏
Det finns en chans att vi ska kunna undvika att strömmingen utfiskas i Östersjön, men det ser mörkt ut, om inte EU förhindrar det. Dessa trålare som kan totaldöda ekosystemen i Östersjön. Det är så många djur och även människor som är i behov av strömmingen, men i stället går den till stor del till uppfödning av lax i Norge.
Fiske har numera blivit ett enormt överutnyttjande av havens resurser. Ekosystem och hållbart fiske ger man attan i, om det inte är ekonomiskt lönsamt. Alltför fort kommer ”de giriga” fiskarna inse att det ekologiskt hållbara fisket är det enda ekonomiskt hållbara, när strömmingen i haven har tagit slut.
Och…Som av en händelse läste jag idag om hur EU ska reglera fisket, och ett inlägg från Lisa Nilsson, om hur EU ska bestämma om musikströmning på nätet, och om hur musikskapares verk måste skyddas från kopiering och ren stöld. AI räknas in som eventuell bov i dramat.
Men det tycks ändå som om EU kommer att rösta till musikskaparnas fördel, för som man också kan läsa i Lisas inlägg, spelar musikskaparna, likt strömmingen i havet, huvudrollen i musikströmningens ekosystem. Man kan kan inte ta bort grunden i ett ekosystem, av vilken alla andra livnär sig… (Bilder ovan och nedan har jag kopierat och ”lånat” från Lisa Nilssons instagramkonto. Tack och förlåt? 😏)
…och eftersom det tycks vara en lönsam affär att skydda musiker, har de nog goda utsikter att ”vinna” i denna fråga i EU.
Och till skillnad från strömmingen i havet, har ju ”musikströmmarna” en eller flera röster, vi gärna lyssnar till.
Men för att motverka strömmingsdöden, bör vi också ge strömmingen en röst, så vi kan göra en ”strömmingsströmning” om vikten av, ett levande hav innan strömmingen går i kvav…. 🙄❤️🐟
Så fort jag har något extra för mig – som körsången som började för säsongen ikväll – så hinner jag inte skriva i min evighetsblogg. Men jag ser det som ett sundhetstecken. Att inte skriva, för att jag har något bättre för mig.
Tomtarna är på upphällningen nu…😏
Det är väl lite tanken med mitt varjedagsbloggande…att jag ska komma på något bättre eller viktigare att göra. För mig och för planeten. Det går sådär… 😏
Fast idag har jag ändå friskat upp mitt minne och tränat mina Sifferdanser, som jag till min förskräckelse hade glömt stora delar av, här om dagen…. Men danserna finns på film, som tur är. Bara upp och hoppa. 💃❤️🕺
För några år sedan var jag med i något som hette #Blogg100. Man skulle skriva varje dag i hundra dagar. Konstigt nog hann jag med det fast jag både jobbade och sjöng i kör och hade andra aktiviteter för mig. Nuförtiden kan det ibland kännas ”stressigt” bara man ska gå och handla mat. Men det blev inte så långa inlägg alla gånger. Kanske en bild och några tankar.
Det var roligt att sjunga ikväll i alla fall. Ny fin musik, och jag började inte hosta direkt, som jag gjorde hela hösten när jag kom till repetitionerna. Och så var det också roligt att det kom fram en körkompis som berättade att hon hade sett att jag var engagerad i klimatet, och att hon också ville börja aktivera sig i de sammanhangen. Roligt och oväntat!
Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏
Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.
Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…
Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.
Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.
Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣
Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.
Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.
Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.
Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.
Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏
Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.
Här är läxan över jul….
Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁
Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.
Men vad betyder det egentligen?
Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?
Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.
Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.
Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?
Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?
Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?
Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.
Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.
Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.
1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.
2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.
3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se
Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.
Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.
Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.
Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏
Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.
Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.
Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏
Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.
Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.
Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…
Ett steg i taget!
Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.
Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?
Hejdå och God Fortsättning på det nya året!
#EverydayForFuture #BlogForFuture
…och hur man än vrider och vänder på saken, kan man alltid se det från andra hållet… ❤️🐱❤️
”Alla ska med när Sverige ställer om” säger Miljöpartiet. Men de är just de enda i Sveriges riksdag som tycker att alla ska med. I övrigt råder tystnad och ”locket på” när det gäller att mobilisera folket för att klara av den klimatkris ”som inget annat parti ser komma”.
Men varför kan vi inte få göra det här tillsammans – som ett projekt för allas bästa? För att vi, liksom allt levande på jorden ska få en dräglig tillvaro, inte bara idag, utan även imorgon?
Jag är uppvuxen i en körsjungande familj, och har kanske av den anledningen alltid upplevt glädjen i att sjunga tillsammans med andra, och i hela mitt liv har jag sjungit i olika körer och ensembler – ibland med proffsorkestrar och fina världsberömda solister (i konserthuskören), men det fina i kråksången är att i sådana sammanhang är min röst lika viktig som sopransolistens, och de andra koristernas röster. För att konserten ska bli så bra som möjligt måste alla öva och lära sig. Alla måste våga ta språnget och göra viktiga insatser och när alla gör det, bidrar alla till den ”goda stämningen.” Nej, alla kan inte sjunga i kör, kanske ni invänder. Nej, men alla kan bidra på olika sätt. Och även som en lyssnande och peppande publik, kan man delta och uppleva den fantastiska känslan när ”allting stämmer”. Och det är inte alls tråkigt…😏
Det finns förstås alltid människor som vill göra egna konserter med en annan slags musik, men det går ju också bra, så länge man jobbar för samma mål. Att göra något bra för sig själva och andra och inte sabotera för andra. Som när många konserter ordnades efter att Ryssland anfallit Ukraina, och konsertintäkterna gick till Ukrainas folk. Så borde vi kunna samarbeta även inom miljörörelsen. Delad glädje är dubbel glädje! Låt oss rädda planeten tillsammans – i Sverige och tillsammans med andra länder. Det blir roligare så.
Nästan varje dag tänker jag att jag borde passa på att läsa en god bok eller kanske se en film på någon av de strömningstjänster vi har ”råkat” ansluta oss till. Jag säger ”råka” eftersom det först var ett prova-på-abbonnemang, som sen liksom omärkligt övergick i ett fast. Nåja…det största problemet är inte det utan, det värsta är väl att världen som den ser ut, är tillräckligt spännande och thriller-liknande som den är.
Verkligheten överträffar verkligen dikten… nästan varje dag. Om man öppnar en tidning eller sin mobil översköljs man av nyheter – det ena värre än det andra. Demokratin sätts på prov i världens alla hörn. Den globala uppvärmningen låter sig inte hejdas av tillfälliga lock-downs och flygstopp. Norge tänker borra olja i Arktis samtidigt som de pekar finger åt svenskar utan munskydd.
Men….i vissa fall får vi ändå glädjas… USA tycks få en ny president som inte ljuger sig fram genom livet, och kanske, kanske blir det lättare att leva och umgås med ett nytt vaccin?
Och trots att demokratin hotas i Polen och Ungern, tycks motståndsrörelser växa sig starka nu, trots att ett oljebolag köper upp all media i Polen, och trots att Orban stänger ner universitet. Även i Brasilien vinner oppositionen lokala val.
När USA återinträder i Paris-avtalet kan det hända att världens nationer kan ta sig samman för ett bättre klimat, i sista stund.
Men tiden går fortare och fortare, känns det som. Samtidigt som vi står och stampar i farstun och har svårt att komma vidare rusar tiden vidare och dead-line kommer allt närmare.
Det är i det läget man vill stoppa världen och backa. Inte mot något luddigt ”bättre förr” men tillbaka till den tiden då vi hade tid att tänka efter innan vi gör något förhastat. Problemet var väl att vi inte förstod att vi hade möjlighet att välja en annan väg då.
Egentligen är väl det största problemet att man inte kan komma överens om HUR man ska gå tillväga, när man väl har kommit överens om ATT en klimatkris är på väg.
Nej, jag behöver ingen nagelbitare -varken litteratur eller film. Jag behöver en rejäl omställning av hela samhället mot en hållbar värld!
Är det verkligen för mycket begärt? 😉 😊 😁
Faktum är att det finns saker som gör mig lugn också och det är t.ex musik. Världens bästa nervlugnande medel! Goda rutiner som sköna promenader, god mat och dryck och god sömn underlättar också.
Och så här till jul kommer ju faktiskt lite härlig nostalgi med Tv-program där man vet hur det slutar, där människor är snälla och kärleken råder. Jag kan sitta och gråta åt ”Så mycket bättre” och njuta av ”Vår tid är nu”, just för att jag inte behöver oroa mig över utgången. Förr i världen hade jag nog fnyst åt mig själv som jag är nu. Jag som alltid har hyllat det oväntade, oförutsägbara inom konst och kultur…. Men nu har verkligheten ätit upp min frimodighet och nyfikenhet.
Nu njuter jag mest av att ”vår tid var då” och det mest nytänkande jag står ut med är att se ”Karl-Bertil Jonssons jul” som musikal istället för som tecknad. Och att Henrik Dorsin är nästan lika lysande som förebilderna Hasse & Tage och Povel Ramel.
Men det är ju inte bara bakåtsträvande. Att återanvända och pånyttgöra gamla mästare är ju ett tecken i tiden.
Så jag njuter av min ”hållbara” kulturkonsumtion när jag hör Monica Zetterlund sjunga Povels ”…så håll musiken igång, så länge den pågår…” och fäller några lyckliga tårar över tanken på att konsten är evig så länge du förmåga att njuta av den…. Och sen är det bara att börja om….. Eller att njuta av minnet av det sköna.
Julen är ju också något vi ”recyclar” varje år, även om detta år inte liknar något annat, men minnet av alla lyckliga jularna består, och de olyckliga kan man kanske lämna på komposten för omvandling till något bättre…? Jag tror jag gör samma sak med ”all världens elände”. Det kanske behövs en jättestor reparationsverkstad till allt elände och ondska. Eller så räcker det med lite hållbar musik? Vi provar!
God fortsättning på det nya och förvalta det gamla väl! Man vet aldrig när det kan komma till användning..
När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
Time in Stockholm 
Tid 