Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?

Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.

Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.

Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.

”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.

Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.

När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.

Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.

Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.

Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.

De roliga sakerna kan vi göra här och NU!

Vänta inte! Imorgon kan vara för sent!

#EverydayForFuture