Kategoriarkiv: Okategoriserade

Låter min röst ljuda – ”…Libera me domine de morte eternam, in die illa tremenda…” – Verdis Requiem repeteras november 2011 i det milda kvällsljuset i Sofia kyrka, men mina öron lyssnar plötsligt med en 10-årings.

48 år sedan i Åbo på konsertresa en sommar med min familj där alla de andra 6 familjemedlemmarna sjöng med i kören utom jag som satt och lyssnade mig genom verket många gånger, och lyssnade mig genom många timmars repetitioner. Jag hade mina favoriter och just denna slutfuga – dansant och liksom ljus jämfört med resten av det mustigt dramatiska verket – fick mig att sätta mig kapprak upp i stolen och nästan sjunga med i de olika stämmornas insatser. Det var en lek för öronen och dessutom en viss lättnad för mig som visste att verket snart skulle ta slut. ”Befria oss från det eviga mörkret”….från döden….

När jag så andas in för att sjunga det lite mer stillsamma liturgiska slutet kan jag om jag blundar känna värmen i den heta öknen vid Döda Havet och känna doften från de torra växterna.

”Libera me”….viskande….. Och i en 70-talsupplaga av samma verk på konserthuset i Stockholm står en stor svart man, James de Priest, och dirigerar en 100-mannakör och liksom modellerar en viskande bedjan till slut. Ingen dirigentpinne, ingen drill, ingen slagteknik i världen hade kunnat mejsla fram en mer andaktsfull bön. Vi följer till punkt och pricka.

”Dies irae, dies i-i-i-i-rae….” Domens dag är nära. Mina lungor fylls och tinningarnas blodkärl brister närapå. 20 sopraner står och nästintill spräcker sina stämband i de höga tonerna. O, fasa!

Återigen förflyttad till Israel och Jerusalem. En sten mot en fönsterruta på hyrbilen. ”Kör, Kör…de kastar sten efter oss”. Vi var i den del av Jerusalem där intifadan fortfarande existerade 1992.

Hem igen. 2011. Svettas med hel och halvtoner och snabba skiften. Hjärnan tröttnar och jorden rämnar under fötterna men när repetitionen avslutas i mjuka filttofflor med ”Lacrymosa” och ”Dona eis requiem, Amen”, står vi på benen igen och en lättad 10-åring kan glatt skutta hem igen efter en kvällstur bland de lager av tid som ett stycke musik kan bjuda på.

I kontrastens namn. .

Det kommer så fort nu. Man hinner knappt blinka.

Från Carl Bildts ”Den enda vägen” har jag idag gått många småvägar innehållande diverse kulörer, fram till en skiljeväg….´”den enda vägen” eller ”no way”. För att förklara mig en aning: Ser ett likhetstecken mellan Steve Jobs enhetliga mac och i-phones. Program där alllt överensstämmer och funkar som ”den enda vägen”. I samma anda verkar Bill Gates vilja jobba. ”Ju enklare desto simplare….”,  typ. Jag har haft en stationär dator, en pc, i snart 10 år. Jag har windows xp på den, vilket aldrig har inneburit några problem. Sedan kom ”vista” och det var också ok. Men på min senaste laptop har ”windows 7” installerats och det är nu jag blir galen. Fick en present när jag fyllde år senast, innehållande ett program som kunde föra över mina gamla VHS-filmer till datorn, där jag sen skulle kunna redigera dem och överföra dem till andra medier.  Detta fungerar utmärkt med min ”gammeldator” men det senaste undret hittar ingen drivrutin, pga just Windows 7, som var det systemet som skulle göra allt så enkelt för användaren…”nästan som på en mac”, inbillar jag mig att de tänker, men det gör bara livet ”så mycket sämre”.

Förenklingar i all ära, men när de gör livet svårare för så många, är det inte enklare på nåt sätt. Varför jag nu går igång?  Ja, det är inte precis första gången. Windows movie maker har blivit sämre,t.ex, och inte enklare, somdet var avsett. OneNote som var ett toppenbra sätt att spara webbsidor på, finns inte längre tillgängligt i Windows 7. Ingenting som förut var bra finns kvar…Så sur är jag att jag idag gick in i en Macdator-shop för att kolla lite på hur musikinspelningsprogrammen var på en macdator. Jag har hört så mycket gott om dem i just detta hänseende. Killen i affären pratade med mig om hur enkelt och lätt det var att spela in med Garageband-programmet. När jag började fråga om det fanns något notskrivningsprogram och hur det i så fall fungerade förstod han att han inte skulle prata till mig som till ett barn, och plötsligt var inte alltid den lättaste lösningen den bästa….Han förstod att jag sökte upp något som passade mig, och inte bara det som var det enklaste, och då kunde inte heller han hjälpa mig. Vad tror egentligen försäljare? Att hela svenska befolkningen är en samling idioter?

Och osökt kommer jag att tänka på Jules Verne och Maj Bylock. Inget ont om Maj Bylock – säkert fick hon ett relativt luckrativt bidrag för att skriva om alla, och jag säger ALLA klassiker till enklare prosa för mindre barn och för allmänt läsovilliga. Men det är inte Maj Bylock som har skrivit ”Kapten grants barn” eller ”Jorden runt på 80 dagar”, som väldigt många lågstadiebarn nog tror. Jag vet att det är lätt för mig att säga, som lärde mig läsa i Kalle Anka vid 5 års ålder, men jag vidhåller: Förenkla inte verkligheten, eller gör den skenbart enklare, för när sanningen väl kryper fram, att allt är just så svårt som det ser ut, tror jag att barn och ungdomar känner sig dubbelt lurade.

Och om nu Steve Jobs lyckades hitta ett koncept som funkade – varför måste Bill Gate göra samma sak, fast ännu mer korkat? Under täckmantel att det ska vara ännu bättre dessutom.

Jag tycker illa om förenklingar så länge de är idiotiska.

Och jag skulle vilja sälja min slogan: Carl Bildts ”Enda väg” leder till Alliansens ”No way”, in the end” – till Socialdemokraterna.

Men vart det skulle leda, vet jag egentligen inte. . . .

Smaka på den…

Det är inte så fult nu. Inte alltid i alla fall. . .
Eller? 😉

Före – Efter

Det var en gång en röd ballong höjde sig ovan hästar och hus. Det var då allt började och det var då det fanns ett hopp. . . Nu finns en kung till häst och tre röda bojar kvar, som om ingenting hade hänt. Kanske har det inte det heller?

Musik kan inte effektiviseras till en liten strimma av ljus i det kulturella mörkret.
Eller så är de bara korkade. Varför tar de annars inte del av den pedagogiska forskningen?
De kan vara både ock. . . Det gör inte saken bättre.

Att följa med i strömmen. Ni vet….flow? Allt det där som gör att det känns som om man rider på en våg som gör att man liksom flyger fram.  Är det bara som det ser ut? Egentligen har vi ingen koll på någonting. Men vi ger sken av att glassa fram, ständigt på topp. Somliga har nog den sortens flyt. Läser om Steve Jobs, skaparen av den heliga ”mac-graalen”. Nog var han säkert genialisk och kreativ på många sätt, men innebär det då att han har rätt att vara en skitstövel som chef? Förlåter ”flytet” allt? Får lite samma känsla som inför Wikileaks-fenomenet. En man ligger bakom ett fantastiskt fenomen eller upptäckt eller scoop eller vad man ska kalla det. Och upp till denne mans försvar träder en sektliknande försvarsmur. Människor beundrar och vallfärdar som man förr gjorde till övernaturliga platser och helgonliknande figurer. När nu Steve Jobs inte längre lever är det naturligtvis sorgligt för närmast anhöriga.
Men när folk upphöjer hans ganska kloka men rätt alldagliga sentenser till några slags bibelcitat, så här i efterhand, frigörs obehagliga associationer ur mitt inre.

Jag skulle förstå den sortens beundran mer om det gällde en riktig frihetshjälte – en som kämpar mot övermakt, korruption, våld och krig – men detta … Det enda fria med honom var väl det fria företagandet som har skänkt honom pengar och oss andra mycket glädje, men knappast frihet. Snarare tycks alla som har fastnat för produkterna från hans företag ha fastnat själva i den smeten rätt rejält. Såväl andligt som fysiskt.

Man ser inte varann i ögonen längre när man bedyrar sin kärlek till en annan – man ser in i sin i-phone med ett outgrundligt ansiktsuttryck för att man inte hittar sin rätta app som man behöver för att skicka ”det rätta” till ”den rätta”. Den slags frihet som befriar oss från ”Närkontakt av tredje graden”….

PS Hoppas nu inte att jag får en massa hatbrev från alla beundrare. Det är inte Steve Jobs jag är ute efter – det är hans beundrare! 😉 DS