Imorse gjorde vi ett ”gästspel” med Extinction Rebellion, Jordens Vänner och Rebellmammorna, som hade arrangerat en aktion mot sjunde AP-fonden som investerar i Saudiarabiens statliga oljebolag.
Jag gillar verkligen deras roliga och drastiska aktion, mitt i allvaret, som påvisar hur sjunde AP-fonden grönmålar sin verksamhet, när de ursäktar sig med att ”de påverkar inifrån” på bolagsstämmor, trots att deras ägandeskap är så litet jämfört med Saudiarabiska statens 98,5 procents ägandeskap.
Vi gick vidare till Fridaysforfutures demonstration, glada och stärkta av att media (TV4) hade uppmärksammat och filmat aktionen.
Vid Mynttorget var det däremot tomt på klimataktivister, men det visade sig att de hade varit på jakt efter Ursula von der Leyen, som var inbjuden av Sveriges och Finlands statsministrar för att prata om skogspolitiken. Sverige och Finland vill naturligtvis fortsätta kalhugga och avverka skogen, som vanligt, utan hänsyn till ekosystemen och den biologiska mångfalden där. Och utan hänsyn till den kolsänka som den o-avverkade skogen utgör. Och ministrarna vill påverka EU, så att vi ska kunna fortsätta med vår ”skogs-skadliga” politik, som om ingenting hade hänt.
Ska man behöva tjata om det här dag ut och dag in?: Vi kan inte rädda klimatet och naturen genom att först förstöra den!
Vi vill ha biologisk mångfald – inte politisk enfald!
Som av en händelse gick utrikesministern förbi vår demonstration (nummer tre, för dagen) vid Sagerska. Han blev nog lite nervös när han såg oss, för han snubblade till och ramlade nästan, men vi ropade hoppsan och bad honom ta hand om sig. Då skrattade han till och hälsade glatt, antagligen förvånad över att vi var vänliga själar trots att vi är sådana där hemska ”klimat-terrorister”. 😏
Ja, vi står alltid upp för vår svenska natur, beredda att ”beväpna oss” med alla fredliga, till buds stående medel. Vi vill försvara vår demokratiska rätt att demonstrera för vår natur, vår svenska ”flora och fauna”, våra skogar, ängar, sjöar, stränder, fjäll och skärgårdar, våra naturreservat, våra levande arter och de utdöende, och vår allemansrätt.
Vi vill försvara våra mänskliga rättigheter och våra svenska värderingar som innebär att visa solidaritet med dem som förföljs och fördrivs, terroriseras och fängslas för sina åsikter. Vi vill försvara dem som flyr från krig och klimatkatastrofer och social utsatthet. Vi vill också försvara alla dem som bär upp vårt samhälle – som tar hand om oss när vi blir sjuka, och de som tar hand om våra barn och våra äldre, och de som städar våra toaletter och allmänna utrymmen, de som kör våra bussar och tåg, och de som ger oss mening med livet – alla som sjunger våra älsklingssånger, dansar, spelar upp minnesvärda skådespel och de som skriver berättelser som ger stora upplevelser, och som skapar gemenskap i samhället.
Vi vill absolut försvara alla dem med mycket kunskap, som förklarar och ger oss förståelse om hur naturen på hela planeten fungerar, så att vi vet och förstår vad som är viktigt att försvara, och varför. Framför allt vill vi försvara alla barn, som vill ha en framtid att se fram emot, utan skräck och förtvivlan över vuxnas misslyckanden med att skapa en bättre värld i fred och frihet.
Allt detta som vi vill försvara, måste finnas kvar, för att vår vilja att försvara vårt land, ska bestå. Det måste ni förstå – ni som pläderar för att vi ska vara beredda på beväpnad strid – att det är det som krävs för att vi ska vara beredda att dö för vårt land.
Vi är beredda, om vårt land präglas av kärlek till naturen – och allt levande liv på jorden – gemenskap, rättvisa, åsiktsfrihet och medmänsklighet. Värt att dö för. Och vi är beredda att försvara den regeringen som visar samma vilja – att tala samma klarspråk om klimatnödläget, som om kriget – då är vi ”med på tåget” (om tåget nu går..😏🙄🤔).
Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?
Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.
Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.
Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.
”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.
Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.
När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.
Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.
Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.
Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏
Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.
Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…
Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.
Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.
Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣
Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.
Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.
Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.
Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.
Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏
Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.
Här är läxan över jul….
Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁
Idag fick vi tillskott av gamla, goda vänner sen decennier tillbaka, som nu vill ansluta till vår kamp för klimatet.
Så roligt med nya, friska tag! Det är aldrig försent att engagera sig. De hann också delta en stund i XR-körens uppträdande innan de gick vidare till oss utanför Sagerska… 😍
Statsministern syntes inte till idag heller, men av förklarliga skäl. Han tar ju emot EU uppe i Kiruna. Där har LKAB och näringslivsministern just deklarerat att vi har en stor mängd jordartsmetaller att utvinna, som skulle kunna göra oss oberoende av Kinas gruvfyndigheter. Naturligtvis är det bra att inte vara beroende av diktaturstater, men vi har på vår planet gjort oss alltför beroende av överexploatering av jordens resurser, på naturens bekostnad….
Jag bävar …
Regeringen har ju skrotat miljödepartementet och infogat det under näringslivsdepartementet. Tanken är rätt, att departementen hör ihop – och om de hade gjort tvärtom – och vänt upp och ner på det hela och låtit Miljödepartementet bestämma över näringslivet, hade jag varit med på noterna. Nu är jag inte det.
I Tyskland har klimataktivister hindrat gruvbolag att öppna ny kolgruva, under ett längre tag, men nu i dagarna har man försökt avlägsna de ockuperade klimataktivisterna, vilket FridaysForFuture har demonstrerat mot idag, både i Tyskland på plats, och här hemma på Mynttorget. Vi träffade några av dem, när vi passerade idag, på väg till Sagerska. 💚
Tyvärr är det så att de styrande – i Sverige och i världen – har inte insett att vi kan inte både ”äta upp kakan och ha den kvar”, samtidigt. Vi måste välja naturen, för annars har vi inget kvar i slutändan.
”Om högerpartierna får makten har vi inte en chans”, skrev jag för en vecka sen. Då hade vi fortfarande en chans, om än minimal, att klara klimatmålen för att kunna följa Paris-avtatalet.
Men människan är ett märkligt djur. Hur mörk omvärlden än ter sig, försöker vi alltid finna en strimma av ljus i mörkret. Den värld som väntar när vi inte gör något är så obegripligt svår att förstå sig på, att vi helt enkelt väljer att famla i mörkret efter det vi trots allt begriper. Jag gläds alltså åt att Rebecka LeMoine, som jag kryssade för i riksdagsvalet, kom in igen. Hon skriver klokt om biologisk mångfald och om det omöjliga i att alltid ha evig ekonomisk tillväxt.
Jag gläder mig åt att Miljöpartiet inte åkte ur riksdagen, trots att de kommer få mycket lite att säga till om. Och även om det rödgröna regeringsalternativet hade vunnit, hade Mp förmodligen fått alltför lite att säga till om. Och även om de hade fått bestämma hela klimatpolitiken efter sin klimatplan, hade det förmodligen ändå inte ”räddat klimatet”. För det som måste göras, måste göras så häftigt och omvälvande och hastigt, att inget parti i världen kommer att få med sig en majoritet för att kunna fatta sådana omvälvande beslut, så hastigt. Och det värsta är att ju längre vi väntar med att fatta sådana beslut, desto snabbare behöver förändringen ske.
I Sverige är vi definitivt inte beredda på någon förändring alls. Åtminstone inte våra politiker, och särskilt inte våra högerpolitiker.
Vad ska vi göra? Ska vi organisera oss i partipolitik eller miljöorganisationer? Ska vi delta i skolstrejker för klimatet? Inget alternativ tycks vara särskilt vägvinnande. I det mediebrus som råder, når inte kloka ord från 17-årig klimataktivist ut, utan hånas och förlöjligas av en moderat riksdagsledamot.
Vad ska vi göra? Och hur?
Ska vi klä oss i svart och sörja i 4 år, eller ska vi sätta på oss färgstarka kläder, slå oss för bröstet och stå upp för livet på vår planet? …😏
På plats igen utanför statsministerns bostad för att demonstrera för klimatet. Många intresserade passerade och nickade och log och en hel del intresserade och peppande kommentarer. Kanske det börjar trilla ner en och annan polett nu, att klimatkrisen kommer allt närmare samtidigt som det blir allt tydligare att Sveriges politiker – överlag – har ringa, eller inga åtgärder alls för att kunna följa Paris-avtatalet eller att anpassa våra samhällen efter ett annat klimat.
Turister från Italien var särskilt engagerade och glada åt att vi stod där och uppmärksammade vår tids ödesfråga, och ville fotografera oss och lägga upp på Instagram, vilket de förstås fick tillåtelse att göra. Italien hör ju till de länder som har drabbats hårt av värmeböljor och torka och en sinande Po-flod. Vid riksdagshuset satt ett gäng italienska scouter och sjöng och spelade för klimatet bredvid sin fina Fridaysforfuture-banderoll.
På onsdag 31/8 arrangeras en ”sorgmarsch” för vår planet av #grandparentsforfuture och #klimataktion, bl.a. Samling på Nybroplan i Stockholm 18.30.
FridaysForFuture arrangerar en ”uppstart” för klimatet 2/9 på Mynttorget 13.00 och stor demonstration 9/9 på Sergels torg 13.00.
Det är vi äldre och de yngre som har tid och möjlighet att demonstrera och ”klimataktivera” oss, men egentligen är det ingen som borde ha tid att vänta längre på att agera och behandla klimatkrisen som den kris den är. Vi har redan kommit försent! Alla borde få en ”anmärkning för sen ankomst”…. Och bakläxa – gör om, gör rätt!
Nu!
”Och över alltihopa lyser moder sol”…och där svävar också vår statsminister Magdalena Andersson på plakat där hon säger att ”tillsammans kan vi göra vårt Sverige bättre…. ” 😏
Hoppas ni mår bra, mitt i sommaren! Hälsoläget för mig och för vår planet har det tyvärr varit sämre ställt med. Den feberhetta min kropp har genomlidit under veckan som gått, har jag i alla fall kunnat lindra med febernedsättande medicin, och jag har tackat min tur i livet, att jag föddes på en plats på jorden där man kan få rinnande vatten ur kran, för törstig blir man. Men också medveten om att grundvattennivån är ovanlig låg i sommar. Mellan feberattackerna läser jag om den fd SD-politiker som greps, anklagad för mord och brott mot griftefriden, och som nu dömts till 16 års fängelse. Det anmärkningsvärda är att den anklagade, nu med hjälp av sin advokat, vill överklaga. Det var inte hans uppsåt att mörda. Han ”trodde” inte vapnet han hade i handen var laddat. ”Varför skulle han vilja skjuta sin nära vän?”
Det här är en efterförklaring, och inget den anklagade hade nämnt vid första förhören. Dagens ”spaning” handlar inte om den fruktansvärda mordet i sig, utan om mördarens beteende efteråt och hela taktiken att spela dumt ovetande och sen komma med osannolika bortförklaringar, som jag inte helt osökt liknar vid SDs förhållande till kunskap och forskning. De använder mycket sällan just de orden. Istället ”tror” de inte att människan påverkar klimatet, och framförallt ”tycker” de att de själva inte har något ansvar för att ta reda på det. De ”chansar på att vapnet inte är laddat, och skjuter sin nära vän”. De vill helst inte veta hur det egentligen förhåller sig. Då skulle någon komma på dem med att dölja sanningen. De ”tror” att svenskarna hellre vill ha billig bensin och äta kött än att göra rätt för sig. De vill ha kärnkraft och ”tror” att framtida generationer ska klara avfallshanteringen förutom att de ska lösa effekterna av klimatförändringarna. De ”tror” att de själva ska hinna leva livets glada dagar innan katastrofen kommer.
Vill du lägga ditt liv i dessa risktagares händer? De riskerar inte bara sina egna liv, utan hela planetens. ”Äsch! Det är en världslig sak”, som Karlsson på taket skulle ha sagt. SD gör en ”vitbok”, säger förlåt och flyger vidare.
Jag läste i dagens DN om hur vi människor påverkas av kriser – pandemier och krig i ”närområden” – men någon klimatkris nämns inte.
Igår läste jag å andra sidan i The Guardian, om hur unga klimataktivister i Bangladesh hjälper översvämningsdrabbade med förnödenheter. Särskilt en tjejs berättelse drabbade mig. Hon var själv livrädd för vatten, och hon kunde inte simma, men ville ändå bidra med vad hon kunde, trots att en båt hon hade färdats i höll på att ta in vatten, men hon räddades i sista stund. Hon tyckte ändå att hon behövdes. Hon kunde särskilt hjälpa kvinnor med sanitära angelägenheter, när de hade mens, t.ex. I flyktinganläggningar kan det vara svårt. Samtidigt förberedde hon och hennes vänner klimataktioner med plakat och arrangemang.
Vi svenskar flyger, eller försöker oförtrutet flyga ut i världen till våra semestermål, och det närmaste en översvämning jag kommer i mitt sommarparadis är en o-öst roddbåt, efter några dagsregn.
Det känns som om vi svenskar lever i en skyddad verkstad, när det kommer till klimatkrisen. Men är vi särskilt dåliga människor för det? Jag tror inte det. Vi har vuxit upp i ett bra samhälle och vi är vana vid att kunna lita på att staten är på vår sida. Att den ska skydda oss från allt ont. När vår statsminister säger att hon ska fixa klimatet med en grön omställning, litar de flesta på att hon och regeringen vet vad de talar om.
När vi som har läst på om klimatet, om skogen, om havet, om biologiska mångfalden, påtalar att regeringens politik inte räcker, kallas vi extremister och alarmister, och avfärdas därmed.
Det är bra att vi har ett starkt samhälle, men när tilliten till makthavarna blir så stark att vi själva passiviseras blir det farligt för oss alla. Redan bakom nästa krök lurar sådana makthavare som rentav tänker motarbeta allt som främjar natur, djur och hållbarhet i skogsbruk och fiske i havet. Ska vi fortsätta känna tillit trots att vi vet att de har sämsta möjliga lösningar på problemen? Ska de få vår tillåtelse att förstöra vår planet? Det är upp till oss! God helg! 💚🌍💚
Time in Stockholm 
Tid 