Sitter här själv nu, gräsänka i helgen, och tänker på mig själv då….
?
Hehe…det var ett j*la tjat tänker väl ni, och då får ni ju tänka det….
Jag håller nämligen på och läser en bok som jag har blivit rekommenderad som heter "Självkänsla nu" av Mia Törnblom. Och i all sin enkelhet är den ju väldigt tydlig och bra. Det går inte att missta sig på skillnaden mellan självkänsla och självförtroende i den här boken. Självkänsla måste man öva upp om man inte har den av sig själv, och har man den innebär det att man tycker att man duger som man är. Man "tvingar sig" att tycka om sig själv när man övar via affirmationer och genom att tänka och skriva något bra som man har gjort varje dag. Till slut har hjärnan spårat in rätt.
Självförtroende däremot får man genom att vara duktig och att hela tiden få bekräftelse på att man är duktig. Annars känner man sig tom och betydelselös, om man inte hela tiden får bekräftelse. Om man inte har självkänsla, vill säga.
Boken handlar mest om de människor (har bara lästa halva än, måste jag erkänna) som har ett himla självförtroende men har noll självkänsla…och jag är övertygad om att det är ett vanligt fenomen.
Men nu slår det mig…håll i er nu… att jag tillhör nog de där "lyckliga idioterna" som sen jag var ganska liten har haft en ganska bra självkänsla men ett halvdåligt självförtroende. Jag har i min enfald alltid trott att jag duger som jag är och tyckt att jag är rätt OK och…tja…en gång bantade jag rätt rejält och lyckades faktiskt med det och sen var det inte mer med det. Jo ! Jag var ju stolt över att jag lyckades men det var som om alla andra tyckte att det var märkvärdigare än jag….för utseendet var för dem viktigare än för mig. Förstås…Dom visste ju inte hur jag såg ut inuti….att jag var samma millroll som alltid. Men det skrämde mig faktiskt en aning att jag för ett tag blev lite mer respektfullt behandlad efter den där lyckade bantningsperioden än före. För tänk om det hade gått åt fanders med bantningen…hade jag varit misslyckad då ?
Det här gällde väl inte dom som stod mig närmast, men ändå…
Jag hade ju bestämt mig för att gå ner i vikt för min skull och inte för någon annans…inte för att någon annan skulle vilja ha mig, för jag hade ju redan någon…utan för att inte känna mig obekväm och tung.
Vad jag nu upptäcker är väl att en god självkänsla på gränsen till självgodhet inte räcker ! Man måste nog faktiskt ha ett självförtroende också…veta att man kan något…inte bara att man ÄR något…för jag vet ju att jag duger som jag är, men vet alla andra det ?
Jo, kanske mina vänner och släktingar, men mina arbetsgivare och det övriga samhället som mäter framgång och lycka i något annat….inte frågar de efter min eventuella självkänsla, vilket är förståeligt.
Jag är helt enkelt övertygad om att självkänsla och självförtroende går hand i hand.
När jag var barn var två av mina bästa kompisar de där tjejerna med femmor i alla ämnen och jag såg väl att ingen av dem var speciellt mycket lyckligare än jag. Samtidigt såg jag ju hur smart man kunde vara på en skala och att så smart kunde jag aldrig bli. Speciellt inte i matte då, fast det inte var jätteuselt, bara jämförelsevis, men i de andra ämnena hade det ju inte varit lika självklart. Det bekymrade mig inte nämnvärt. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur bra det hade varit om jag hade bekymrat mig bara lite och inte hade haft så förbaskat bra självkänsla…för ju äldre man blir inser man att man inte kan leva på sin självkänsla allena…så hallå !
Skriv en bok åt mig, någon, som handlar om oss som hade självkänsla från början, men ett ringa självförtroende…
Då blir bilden komplett !
) …..
Time in Stockholm 
Tid 