Glad Påsk !
Till påsk är det ju alltid någon som ska offras, enligt "gammal god sed", eller hur ?
En liten påskkycklings öden och äventyr ser du HÄR…
Lullaby of birdland
Ett sånt kvitter ! Våren är här….ljuv musik i varenda buske…fåglar sjunger och har sig..
Och så gör också människan…..
när hon möter sin like….
Och fast hon inte kan flyga, kan hon simma…
för att kanske möta någon vän i viken…
Vem vet ? Det kanske blir du….eller jag…fast utan simhud mellan tårna….
Tror att jag lyckas bättre med stämbanden, än som anden med "simhanden",
att knyta vänskapsbanden…..
Who sings ? "Tis not the lark that pierce so fearful hollow of thine ear", tis ….me and my band Edit…no longer existing…but I am, here editing !
Sing-a-long….sing this song !
Under Musik
Tid, förvandlerska….
Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Så skriver en känd poet. Vilken ?
Här i västerlandet säger man att "tiden går" och i österlandet säger man att "den kommer", och det låter onekligen trevligare om det bara inte vore så att den rusar emot dig utan stopp. Så kan det ju faktiskt upplevas ibland. Antingen reagerar du då med "anfall är bästa försvar" vilket kan leda till total konfrontation som i sin tur oftast leder till att du mår fysiskt och psykiskt illa av det, eller så går du helt enkelt och gömmer dig. Avsäger dig dina plikter och nöjen och stannar världen i en skymd vrå för dig själv.
Men finns det då inget mellanting ? En balans i livet. Där man hinner både få och ge, och vila lite dessemellan. Jag inbillar mig ju att vår tid är mer stressad än någon annan trots alla tekniska hjälpmedel som ska ge oss mer tid för annat, men att döma av raderna ovan så är tiden ett tidlöst problem, eller åtminstone en faktor att hela tiden ta ställning till. Att i tid och otid bli avbruten av annat än det man önskade sig. Och när sedan ett hav av tid oväntat infinner sig, minns man inte vad man ville göra av den…egentligen !
Så är det nog…För mycket och för lite skymmer allt. Ska vi då behöva ge oss för det gamla hederliga, men tråkiga ordet "lagom". Vad är då lagom ? Det är precis det…varken för mycket eller för lite….helt enkelt "perfekt" !
Säger man "perfekt", låter det i alla fall mindre tråkigt och mer perfekt.
Men lagom tid ?
"Hon levde lagom länge"….kan man säga så ? Och vem bestämmer vad som är lagom ?
Det gör nog bara du….och tiden du använder för att leva. Om någon säger:"Hon levde egentligen inte", menar denne någon då att hon slösade bort sitt liv (och tiden), eller att hon använde tiden så effektivt så att hon inte hann uppleva den, och därmed inte själva livet…… ?
Hmmm….Sug på den karamellen ett tag….
See You ! In times to come…..
Tid för bad ? Ja, redan igår enligt dessa gossar, som ropade "jävla kärring" efter fotografen. Mycket står man ut med, för konsten…
Musiken idag heter Elvor (för att det är nästan bara "elva-ackord, inte för att kompositören, som inte var jag, var dålig på att stava…;-)).
Bandet hette Edit och jag var med…gissa vilket instrument !
Under Tid
Utmaning
Jag har blivit utmanad av Eva att ange 6 egendomliga saker om mig själv….
Som så många andra, brukar jag inte svara på sådana utmaningar.
Det jag tycker är egendomligt är antagligen helt normalt för andra och tvärtom. Men, men…man ska aldrig säga aldrig. Har varit inne och tjuvkikat på några andra som fått samma utmaning och fick lite idéer. Doktor Mox, exempelvis skrev i slutet att han är för snäll för att skicka denna utmaning vidare till 6 nya. Jag är beredd att hålla med, fast jag gör om det så det stämmer mer in på mig: Jag är för lat. Men alla som läser och inte har blivit utmanade men ändå känner sig manade…varsågoda och häng på. Skriv gärna hos mig i så fall om det blir något….
Ni som har följt min blogg känner kanske igen några konstigheter som jag redan har presenterat.
- Tar numera aldrig på mig kjol. Kan bero på att jag en gång tappade en konsertkjol på väg upp genom kyrkogången. Hela kören tågade upp utom jag som hade fullt sjå med att dra upp kjolen samtidigt som jag skulle hålla i notpärmen och se ut som om det regnade….
-
Önskade alltid lever (inte rå dock, som Doktor Mox) till födelsedagsmiddag när jag var barn.
-
Kan nästan aldrig höra från början om någon berättar en rolig historia, med den påföljden att jag förstås missar poängen.
-
Kan applådera med en hand.
-
Gillar inte deckare.
-
Det svartnar när jag ser en dammsugare.
Så håll till godo…inte speciellt egendomliga saker, men lite egna, kanske….?
Nästa gång kanske vi får lista upp vår sex mest normala egenheter. Det kommer att bli om möjligt ännu svårare !
PS och musiken, förresten, vad säger ni om den ? Ibland lite egendomlig, eller hur ? DS
Under Mänskligt
Kommit ut….
Några har sett hur jag efterhand har smugit in bilder på cappuccinokoppar, här i min fotosamling. Och nu får jag väl lov att erkänna.
Jag har kommit ut som "Anonym Cappuccino-drickare". Likt den numer berömda Amerikafararen, har jag uppsökt caféer utefter min väg i städer, på landsbygd, i slott och koja, nära mig och i fjärran land. Faktum är att den bästa capuccinokoppen någonsin drucken av mig, inmundigades i Budapest av alla ställen. Nåväl …hemmakaféer går också bra, liksom båtfik och "söderhallar". Och nu har jag alltså tagit steget fullt ut och fotograferar mina kaffekoppar.
I Frankrike finns ett ord som betyder liten cappuccino med bara lite skum på ytan, "Noisette", och vi tänkte först kalla vår vackra mörbruna katt med mjölkfärgade inslag för just det, men hon hade redan ett namn som mer liknade "Miserere" så så fick det bli.
Att gå sin dagliga runda ner till fåglarna och sen ta sig en tår på något
närbeläget ställe, mer eller mindre charmigt, är nog livets salt.
Igår satte jag mig också ute, trots nästan köldgrader, eftersom det var fullbelagt inomhus, men när jag nu har kommit ut som "kaffetant" så….kan ju inte vara sämre än "hon på västkusten, snart hemkommen", och det gick bra ! Jag blev inte uttittad och ingen såg snett på mig. Tack alla rökare för det. Annars verkar det ju lite skumt det där att sitta ute om inte solen tittar fram…men det är skönt. Och röka behöver jag ju inte på en trafikerad gata som den jag sitter på. Får i mig alla gifter jag kan behöva.
Och apropå "skumt"…
Tack Carlos ! Jag har blivit rikligt belönad med en fin egendesignad kaffeslurk.
Det är en sån härlig gemenskap mellan oss udda kaffedrickare i världen.
Låt oss förenas i ett enda stort slurp…på första maj, kanske !
Under Mat och dryck
Ensam och stark ?
Kan inte annat än förundras över vår förre statsminister.
Hur blev han sådan ?
Jag har bara sett ett av de omtalade programmen om Göran Persson, men slås av hur ensam denne man måste ha levt där på toppen. Och visst fick han helt eller delvis skylla sig själv, eftersom han inte litade på nästan någon annan, verkade inte ha tagit intryck av någon människa utom sig själv. Men igen….hur blev han sådan ? Det verkar inte som om han direkt njöt av makten heller. Han tog det som ett tungt uppdrag. Han måste ro det i land. Regeringen var hans och de som svek hans idéer var inte pålitliga. Endast de som höll med var pålitliga. Fast då var de å andra sidan enligt hans förmenande inte särkilt smarta eller nytänkande. Inte intelligenta nog. Han omgav sig med andra ord med en samling jasägande mähän som han inte vågade eller ville lämna något förtroendeuppdrag till. Till slut stod han där ensam, men knappast stark.
Han kände sig så kränkt av Maud Olofsson till slut så han inte vågade träffa henne ensam.
Herregud en sån rädd människa !
Och eftersom han levde helt ensam i många år fick han ju tillfälle att odla sina ”förföljelsmanier” helt ostört. Fast störd var väl just vad han blev. Ingen nära anhörig som på ett eftertryckligt men kärleksfullt sätt satte upp en stoppskylt och sa:
-”Nu får du väl ge dig. Skärp dig !”
Han kunde odla sina teorier och älta sina oförrätter i sin ensamhet tills det blev till sanningar. Eller så var det så att det inte hade hjälpt. Hans förra fru kanske hade sagt emot så mycket så han inte stod ut. Jag tror egentligen inte att han är en alltigenom ond människa, bara en alltigenom ensam och rädd man. Och allra mest rädd är han nog att möta sanningen om sig själv. Så livrädd att han måste förtala alla andra som han såg som hot mot hans person och på så sätt göra deras kritik mot honom till bagateller. Så han målade in sig själv i ett hörn. Älskade ingen och blev inte heller älskad av någon.
Förrän Anitra kom då….Kan inte annat än önska henne lycka till ! Vad tänker hon när hon ser sin man i dessa evighetslånga intervjuer. Kan hon lita på honom ? Tänk om han plötsligt får för sig att hon har svikit honom om hon inte vill ställa skåpet där han vill. Kanske kommer han att uttala sig förklenande om henne då också ?
Det som skrämmer mest i allt är att vi i många år har haft en livrädd statsminister vid rodret. En som inte vågar visa sig svag för någon. En o-människa. Hans starka sidor, som han ju trots allt har, förbleknar på grund av hans pompösa sätt att försöka dölja sina fel och brister. Sin egen klumpighet i umgänge med andra människor kallar han för humor, medan sanningar om honom själv som andra uttalar kallar han för ljug. Det sägs ju att det en människa försöker dölja hos sig själv, det lyser som allra starkast. En allt för lång människa går allt för kutryggig, exempelvis. Man avslöjar sig alltid på något sätt.
Och Göran Persson har genom sitt omänskliga sätt att möta medmänniskor, visat att han i allra högsta grad är mänsklig, med allt vad det innebär.
Om man så vill kan man nog se programmen om GP som en studie i mänskligt elände. Jag tycker nog inte att det är så dåligt som många säger, det här evighetsintervjuandet. Det klagas på Erik Fichtelius, att han inte ställer några tuffa motfrågor, men det behövs ju inte. Göran Persson avslöjar ju sina svagheter och dåliga sidor så bra själv. Man får en ganska klar bild av en ensam människa på toppen och hur denne fungerar. Kan vara bra inför framtiden…man vet aldrig vad det här landet kan råka ut för för envåldshärskare i framtiden. Kanske vi då kan ha en bild av hur vi ska mota Olle i grind.
Och säga vad man vill om Mona Sahlin, men rädd är hon inte. Hon har redan förlorat prestige och anseende och vet vad det innebär. Hon har redan prövat sina vänner och vet vad de går för. Jag tror att hon litar på sina medmänniskor och då kan hon bygga ett starkt lag. Och själv kan hon ju föra ut budskapet, som Göran säger. Och nu kanske hon gör det ännu bättre för nu kan det utgå från henne och inte från ”her masters voice”. Man blir ju mer övertygande om beslut som fattas bottnar hos en själv och inte i Göran Perssons magkänsla.
Och frågan kvarstår…hur blev han sådan ? För han kan väl inte ha blivit född sån….
som en alldeles ovanligt vanlig och rädd människa…..?
Under Mänskligt
Svart
Det är snyggt med svart och det är trendigt och moderiktigt, men jag märker att jag blir dyster av det…och det är ju onödigt. Särskilt nu, när jag har varit sjukskriven ett tag av just den anledningen. Min bloggbakgrund har varit svart några dagar men är nu jämnblå igen. Det är bara att böja sig för fakta. Jag är varken trendig eller moderiktig och har aldrig varit. Min mamma ville alltid att jag skulle köpa det senaste när vi var ute och handlade kläder till mig.
Hon frågade expediten:-"Är det här modernt?" medan jag stod och gömde mig bakom hennes kjolar. Jag tyckte det var urpinsamt, fast jag förstod och förstår fortfarande att hon menade väl. Hon ville väl inte att jag skulle vara töntigast i klassen, typ….Det var jag inte, även om jag förstås inte hörde till balla gänget precis, men jag var aldrig mobbad. Det var ingen annan i klassen heller. Jag vet inte varför jag alltid har varit så anti, vad gäller att göra mig lite extra fin. Jag vantrivs i kjol och klänning och kan inte gå i högklackat. Om jag använder mascara ibland kan jag känna mig riktigt utspökad. Fast samtidigt lite nöjd att jag i alla fall bryr mig lite om mitt utseende. Och visst kan jag ibland njuta av att klä mig lite extra fint, men det måste ändå kännas som om det är jag. Är det teater eller maskerad är det väl en annan sak. Då är det ju meningen att man ska vara någon annan. Men på en fest skulle jag känna mig väldigt obeväm och nästan falsk mot mig själv om jag satte på mig en klänning. Det finns några undantag. Jag har en halvlång blå klänning, köpt på Indiska för länge sen, som jag brukar ha på sommaren när det är riktigt varmt. Och då slipper jag ju nylonstrumpor och sånt bjäfs, som jag direkt hatar.
Men jag har tur. Om det vore tvärtom att jag vore kille som hatade att ha byxor och bara ville springa runt i kjol, så skulle inte omgivningen se så milt överseende på mig. Det är nämligen mycket mer tabubelagt för en kille att vara klädd i tjejkläder än tvärtom. Småpojkar törs inte ha fel färger på sig, liksom flickor helst inte har svart eller nåt som signalerar tuffhet. Om de har det reagerar de andra barnen. Men oftast positivt. Pojkflickor mottas med respekt snarare än tvärtom, men pojkar i flickiga kläder behandlas med misstro. Och de kan ju bli hånade och direkt mobbade också förstås.
Oavsett om man bryr sig om sitt utseende eller inte så måste man ju förhålla sig till det ändå. Jag har fått en del kommentarer om att jag är modig som vågar lägga ut närbilder på mig själv. Jag vet inte om det är så modigt, precis. Eftersom jag inte lägger ner varken mycket tid eller pengar på mitt utseende har jag ju inte så mycket anseende att förlora. Skillnad vore väl om jag levde på mitt utseende…..
Min mamma som alltså ville mig väl i tonåren, försökte få mig att måla mig lite "så att jag skulle bli lite söt för pojkarna"
varpå jag snäste att "dom får ta mig som jag är, annars får det vara…" OK att det var 60-70-tal och man skulle bränna sin BH och jag var kanske lite obstinat åt andra hållet, men fortfarande bryr jag mig alldeles för lite om mitt utseende. I alla fall i det samhälle vi lever i idag där allt och alla ska göras om och kläs ut, och där ytan faktiskt är viktigare än innehållet. För visst kan man lura vem som helst med sina kläder och sitt utseende. Sin "framtoning" och "profil".
Alla politiker stajlas inför val så att de till slut ser likadana ut. Alla män ser ut som Fredrik Rheinfeldt och Göran Persson och alla kvinnor som Mona Sahlin och Maud Olofsson. Och det är nog ganska bra på ett sätt. Som ett slags skoluniform. Då vet man att det är åsikterna och inte utseendet som spelar störst roll. Men det konstiga är ju att ju mer en människa stajlas och profileras desto mindre unik blir hon….förklara det den som kan.
Och allt detta för att min bakgrund inte längre är svart utan blå, vad nu det kan betyda ?
Kanske att jag är tillbaka till GÅ. Bakgrund, profil och färdriktning är utlagd ….och …….ni "får väl ta mig som jag är", höll jag på att säga, för det har ju ni, vänliga själar, redan gjort, som har kommit hit på besök under åren som gått. Och jag har ännu inte dött av det. Och inte ni heller….Det är ju positivt !
Och idag har jag gjort morgongymnastik. För att åtminstone inte gå upp i vikt. Varför ? För att bli snyggare ? Säg det….
Ja, jag vill ju inte bli fulare i alla fall, så viss hänsyn tar jag ju till mitt utseende.
Jag är nog inget UFO i alla fall. Skönt….
Under Mänskligt
Den sista pillerburken
Igår skulle jag hämta ut mina vanligaste piller på apoteket, som jag ätit sen barnsben, och nej..det är inte knark.
Anledningen till att jag idag fick gå under jorden och ta tunnelbanan ända ut till Albys apotek (drygt en halvtimme från stan) var att denna medicin inte fanns att uppbringa i hela stor-stockholm. Den sista och enda fanns alltså just i Alby. Och jag fick boka den igår på hemmaapoteket. När jag väl nådde mitt mål sa hon att den inte fanns… min bokade burk…men sen upptäckte hon att den hade bokats av någon annan som inte hade hämtat ut i tid och alltså var det jag som fick den.
Synd att jag måste ha medicinen, annars hade jag ju kunnat sälja den dyrt på torget där. Verkar plötsligt vara hot stuff ? Har i hela mitt liv aldrig varit med om en sådan åtgång.
Nå…tänkte först fika på förortstorget. Såg till min förtjusning att det fanns kultur att hämta där, men min SL-biljett skulle hinna gå ut så jag tog tåget hem igen.
Och på vägen hem slank jag in på Söders egen "hötorgshall" där jag har mitt stamställe vid disken.
Borta bra men hemma bäst…..
Under Resa
Nattsvart
Vad har hänt ?
Någon/något har mörkat min sida.
Å, jag vet. Jag har gjort avsteg från den ljusa stigen.
Jag har försökt nyansera ljusets betydelse.
Jag har inte förhärligat våren.
Jag har inte tagit något för givet.
Jag har inte sett livet som svartvitt utan grått, lite gråare och mörkgrått.
Kanske med inslag av en strimma ljus och en mörk glänta här och var.
Men så komplicerat får det alltså inte vara.
Jag måste bättra mig, jag vet….men hur ?
Jag har vägrat att se allt i svart och vitt och ont och gott….men vart leder den stigen ?
Ingenstans. Jag har kommit till vägs ände.
Får ändra riktning totalt för att få upprättelse och så småningom återta min sidas tidigare jämnblå-grå status.
Å, varför kan inte livet få vara lite mer komplicerat ?
Varför måste det vara så enkelt jämt ?
Så begripligt och uttydbart.
Nu vet jag varken ut eller in..
Ska jag härda ut i detta entydigt svartvita eller ska jag göra uppror ?
När jag försöker ändra min bakgrund till något mer balanserat får jag bara det entydiga svaret
att sidan inte längre finns. Försök senare….
Ack, ack, ack, vad livet tycks enkelt att leva. Inga valmöjligheter längre. Inga svårlösta gåtor.
Någon annan väljer åt mig och ger mig en rak och enkel väg att gå.
Den svartvita…..
Upplyst dam
Idag fyller min brorsson, tillika gudson, 20 år.
Han firade det i stillhet igår med bla sina fastrar, systrar, föräldrar och farfäräldrar.
Eftersom han inte vill annat än flytta hemifrån fann vi det
lämpligt att köpa en liten inredningsdetalj. Och vad passar bättre än en lampa i detta
upplysningens tidevarv ?
Men inte vilken lampa som helst !
Han fick ju dessutom en upplyst dam på köpet.
Vad mer kan en ”systembolagsmyndig” ung man önska sig ?
Det skulle i så fall vara en bit av den snart oupplysta tårtan……
(han har inte druckit upp spriten själv utan fick hjälp av sina rediga släktingar).
Och joda…han lyckades i en enda pust släcka alla 20 ljus….och då
kommer ju lampan till pass … när mörkret känns som störst och ensamheten som ödsligast !
Eftersom det inte blev några vårtecken i dagens lilla gratulationskrönika,
hänvisar jag med ett varmt klick till Svärtan ”the transmade” och hans små
solskenshistorier.
Och ta inte allt för mycket illa vid er…mörkret ska snart sänka sig över oss alla igen !
..
Under Gratulationer
Time in Stockholm 
Tid 