Sedan hösten 2019 har några stycken demonstrerat även på lördagar, för klimatet. Det var några av oss som brukade demonstrera med Fridaysforfuture som tyckte att även det ”arbetande folket” – alltså inte bara studenter och pensionärer – skulle ha möjlighet att delta i klimatdemonstrationer. Och på den vägen är det.
Under året 2019 var ju de globala skolstrejkerna riktigt stora i såväl Sverige som i resten av världen, för att sedan komma i skymundan av pandemin och sedan av krig och terror i Ukraina och i Israel/Gaza.
Men i t.ex Danmark hade man riktigt stora demonstrationer på just lördagar 2019, för att så många som möjligt skulle kunna vara med.
Här i Sverige har det inte blivit någon riktigt stor grej, men det känns ändå som om vi fyller en funktion. Folk ska veta att vi ”klimataktivister” finns överallt alla dagar i veckan – de ska inte komma undan oss. 😏
Det finns många sätt att aktivera sig och allt passar inte alla, men det är alltid en tröst och glädje att veta att man inte är ensam, närhelst man träffar likasinnade.
Gör vi någon nytta?
Det finns ju flera sätt att aktivera sig, och som sagt… alla sätt passar inte alla, men jag tror att det är bra att det finns många alternativ. Vi är ett av dem, som kanske passar några intresserade och nyfikna som också vill engagera sig.
Vi får se! Kanske en vacker dag… ?
Så här skrev jag i dagens rapport på Instagram:
”Idag, på ett av årets kallaste dagar var vi ovanligt många. Roligt att trotsa väder och vind tillsammans, och idag lyste ju faktiskt solen upp våra bleka ansikten.
Varje lördag ses vi – i med- och motvind – 12 – 13 på Medborgarplatsen för att demonstrera för klimatet.
Vi ses!” 💚🌍💚
Imorgon blir det en annan rapport av mer personlig karaktär …. 😏
Här lånar jag min egen text från dagens demonstrations-dokumentstion. Modell återanvändning…😏
”Aldrig, aldrig aldrig, aldrig ger vi upp…. Vi är en kör med kalla, kalla fötter, aldrig ger vi upp”, sjöng vi idag – som en av oss fyndigt och spontant kom på, efter att vi först sjungit originalet: ”…vi är ett träd med djupa, djupa rötter, aldrig ger vi upp…” Ja, det är ju så. Många av oss har varit engagerade i miljörörelsen sedan 70-talet, då den här sången var ny. Några av oss hakade på i och med kärnkrafts-debatten och valet om kärnkraften 1980. Då svenska folket faktiskt röstade fram att kärnkraften skulle läggas ner, ”men med förnuft”, enligt Linje 2. Det var Socialdemokraternas linje, men i princip valde alla att följa resultatet av folkomröstningen. Sedan blev det ju en blocköverskridande överenskommelse om energin 2016.
Det var då det.
Numera finns just inga överenskommelser alls, och om de finns, finns det politiker som inte bryr sig om att följa dem. Framför allt bland de nuvarande regeringspartierna. Sorgligt att se. Innan Ebba Busch i förra valrörelsen gick ut och sa att KD ville satsa på kärnkraft, hade KD varit ett kärnkraftsskeptiskt parti. Partiet hade överhuvudtaget ett mycket mer miljövänligt fokus. Det handlade ju ändå om ”Guds skapelse”. Kanske tycker de nuvarande politikerna i partiet att de vet bättre hur man ska behandla Guds skapelse, än Gud själv? Landsbygdsministern (KD) verkar heller inte intresserad av att värna vare sig ål eller fisk i Östersjön, eller den biologiska mångfalden i de kalhuggna skogarna. Ej heller dricksvattnet i Vättern, som Försvaret håller på att förorena med ammunition och PFAS, med regeringens goda minne. Även den,av regeringen planerade uranbrytningen kan ödelägga vårt grundvatten. Man kan inte ”rädda klimatet” genom att först förstöra naturen. Naturen är inte att leka med. Den kommer att ge igen, förr eller senare.
Men vi står kvar, ”med kalla, kalla fötter”, tills politiker och makthavare tar naturen på allvar, och behandlar den som en vän, och inte som vår värsta fiende.
Varje fredag 10-13 (lite kortare vintertid) på Mynttorget och vid Sagerska Varje lördag 12- 13 på Medborgarplatsen
Den här bloggen är mitt första hem på internet. Det var här jag började för 19 år sedan – på sommaren 2005. Sen många år tillbaka har det inte varit så livaktigt här. De som var mina bloggvänner då, ägnar sig åt annat nu, vilket även jag har gjort. Jag har återkommit då och då, men eftersom ”publiken” har funnits någon annanstans har det inte blivit mer än sporadiskt. Inte för att jag skrev här för att få många läsare, ursprungligen, men för utbytet och kommunikationen med andra – som i begynnelsen var lika rolig som själva skrivandet.
Sedan jag började klimatdemonstrera 2018, har mitt skrivande mer gått ut på att dokumentera och informera om vad som händer på våra demonstrationer på Mynttorget med Fridaysforfuture och senare, vid statsministerns bostad vid Sagerska palatset. Det har varit ett högst självpåtaget uppdrag. Ingen annan har bett mig, så jag hade nog ett eget behov av att förmedla till vänner och bekanta, vad som händer. Jag önskade nog att fler skulle ansluta, eller åtminstone delta i de stora, globala strejkerna. Några vänner har faktiskt anslutit, vilket jag är glad för, men det är naturligtvis inte tillräckligt många för att bilda en jättestor opinion. 😏
För att nå så många som möjligt började jag skriva på Instagram – där några släktingar och vänner höll hus – för att sedan skicka vidare till Facebook, där de flesta andra vännerna höll hus.
Nu kommer jag till den här textens ”klo”….
På Instagram kan man inte skriva hur långt man vill. Det är ju en bra träning för mig, som gärna skriver för långa texter, men det innebär också att texterna sällan blir som jag har tänkt mig. När jag har tänkt knyta ihop säcken och få till den lilla Knorren på slutet, som hela texten skulle leda till, tar det tvärstopp, mitt i ett ord, och inget mer kan skrivas. Då får jag gå tillbaka och stryka och delvis skriva om, och så …poff… försvinner liksom min ursprungliga tanke med texten.
Jag har ju förstås lärt mig en hel del av det, men det har också förstört lite av själva skrivglädjen. För mig, alltså…
Men nu när jag har återvänt till min kära blogg igen, upptäcker jag till min glädje, hur fri jag är att skriva hur mycket eller litet jag själv vill. Precis som att gå i pension. Jag bestämmer själv över min tid. Och nu över mitt skrivande.
Fritt fram, alltså! Och ja…ett ganska stort steg för mig, men ett litet för mänskligheten, som vanligt. Kanske borde jag ändra hashtaggen för det här skrivandet till #EverydayFörMig ? Det rimmar ju i alla fall bättre…. 😏
Fast det rimmar kanske inte lika bra med framtiden för vår planet?
Jag får grunna på det. En annan dag kanske det blir en rimmad vers inom ämnet, för att kompensera för viss självupptagenhet.
Och imorgon blir det fredagsdemonstration – ”same procedure as every week”.
Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏
Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.
Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…
Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.
Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.
Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣
Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.
Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.
Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.
Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.
Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏
Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.
Här är läxan över jul….
Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁
Om jag nu inte kan vara kreativ varje dag, kan jag i alla fall försöka återanvända det jag redan har gjort.
Idag var dagen kommen då jag skulle redigera min hemsida för sifferdanserna. Det stod nämligen fel år i ingressen – att det är dags att ladda om 2023 – och så kan man ju inte ha det… 😏
Problemet är att det verkar inte fungera att redigera i hemsidesprogrammet från min mobil, och min dator är fullspäckad med filer och program som jag inte kan få bort, vilket leder till att datorn har minimalt minne. Dessutom verkar det vara problem med nätanslutningen, så när jag efter ett oräkneligt antal försök lyckats ändra och spara och publicera så att det stod 2024 och inte 2023, bröts kontakten med nätet när 45% var sparat, så datorn stannade och gick inte att få kontakt med.
Men!
Jag gick in och kollade min hemsida från mobilen, och där var det redan uppdaterat. Det var bara min dator som inte fattat vad som hade hänt…
Byt dator, säger ni säkert… Jo, men det var ju det här med resursslöseri… 🙄 … Så länge det (nästan) funkar, så kör jag på mina gamla fälgar…
Det pratas ju mycket om att tekniken, som genom ett under, ska lösa all världens kriser och problem. Jag har haft en konversation med en moderat på nätet, som menade att framtida teknik ska lösa problemet med den radioaktiva strålningen från kärnkraftsavfallet, som inte avklingar förrän om minst 100000 år. Han såg ingen risk med att överlåta detta ”lilla” problem till framtida generationer.
Och samma risk tar man med klimatet. Det finns en förhoppning om att det ska lösa sig med hjälp av att AI räknar ut alltsammans på något snillrikt sätt. Hur det nu ska gå till, är man mer osäker på. Likaså tidsaspekten… Men har vi tur hinner AI räkna ut alltsammans innan det är försent. Men om inte…?
Kanske blir det något minnesfel så att hela processen stannar upp vid 45 %? Då kan man kanske inte hoppas på att det ändå löser sig med mobilen… 🫣
Nåväl… Det var inte bara min dator som hade problem med minnet. Även min skalle och mitt kroppsminne strejkade delvis, när jag kom på att jag skulle röra på mig och dansa, så jag återanvände mina sifferdanser för att få lite motion (istället för att halka omkull utomhus på hala vintervägar).
Det gick sådär.
Jag vet ju att man måste använda sig av det man har lärt sig, och öva och påminna minnet om vad man kan, hela tiden, men ändå blev jag förvånad över hur mycket som hade hunnit falla bort.
Men som tur är kan jag ju kolla på mina inspelade filmer, som finns både på nätet och i ”externa” minnen i någon gömma här hemma. Och det är ju bara att be till någon högre makt att det finns en fungerande apparat tillgänglig, som gör det möjligt för mig att se dessa dansfilmer. 😏
Livet är fullt av utmaningar, men ibland känns det som om mänskligheten krånglar till det för sig i onödan. Vi hittar på en massa hjälpmedel som faktiskt kan vara bra att ha, men ibland blir det många krångliga omvägar för att nå de resultat man vill ha.
Hade jag bara övat på dessa danser lite oftare, hade de ju fortfarande suttit som en smäck i såväl kropp som knopp. Och hade mänskligheten inte överproducerat en massa prylar och mat och andra lyxartiklar, hade vi inte behövt all denna teknik för att rädda livet på vår planet.
Jaja … vad hjälper det att vara efterklok?
Inte mycket, verkar det som.
Jag fortsätter med återanvändning så gott det går, så länge.
Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.
Men vad betyder det egentligen?
Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?
Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.
Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.
Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?
Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?
Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?
Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.
Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.
Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.
1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.
2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.
3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se
Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.
Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.
Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.
Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏
Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.
Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.
Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏
Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.
Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.
Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…
Ett steg i taget!
Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.
Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?
Hejdå och God Fortsättning på det nya året!
#EverydayForFuture #BlogForFuture
…och hur man än vrider och vänder på saken, kan man alltid se det från andra hållet… ❤️🐱❤️
(Förlåt alla andra arbetskamrater, men bara för att någon är bäst, betyder det ju inte att alla andra är dåliga… ❤️🙄😏🙄❤️)…
Jag saknar allt roligt vi gjorde, allt roligt vi hade tillsammans, och allt roligt vi inte längre kommer att ha. Du fattas oss – alla barn, arbetskamrater, och släktingar och vänner, och allra närmaste kära och nära, förstås… Och vi var många som ville och fick ta del av ditt goda humör, din humor och slagfärdighet, men också vänfasthet och lojalitet i livets alla skeden.
”Det sociala är det viktigaste”, sa Ewa, när vi någon gång i början hade samtal med någon rektor eller annat ”överhuvud” (jag minns inte riktigt vem det var) om vår verksamhet. Det var låååångt innan det fanns en läroplan för förskoleklassen och vi pedagoger hade ganska fria händer att forma vår verksamhet. ”Javisst ja”, tänkte jag i mitt inre, när jag försökte krysta fram vad som var vårt viktigaste uppdrag. Det behövdes inte, för hon var alltid snabbtänkt och kvick i repliken. Och visst var det sociala det viktigaste, men också hur vi gjorde det – den gemensamma synen på hur man är med barn och hur man bemöter dem. Med ett glatt humör, och med humor, men också en tydlig bestämdhet om vad som går an och inte. Jag tror att det var det som gjorde samarbetet så lyckat – att barnen kände att vi var överens om hur man uppför sig, och inte. De visste att de inte kunde komma undan med att säga, att ”Ewa (eller Camilla) sa att jag fick…”, om de hade hittat på något icke tillåtligt bus.
Men frånsett att vi gjorde det där viktigaste tillsammans – att lära barn att vara och leka tillsammans och att ge och ta av varandra och av oss vuxna – så hade vi också en pedagogisk verksamhet… 😏 …som även den byggde mycket på roliga lekar, att sjunga (som Ewa tyckte var så roligt) och måla och skriva egna böcker – ABC-böcker och egna berättelser.
Det jag lärde mig av mitt samarbete med Ewa, var att barn vill mycket hellre lära sig saker om lärarna är glada och skrattar än om de är huvudsakligen stränga och arga. En självklarhet kan tyckas, men det blev extra tydligt när vi jobbade ihop. Visst kunde vi vara stränga och arga ibland, men det ”tog” så mycket bättre när vi för ovanlighetens skull någon gång blev arga, än om vi alltid hade varit sura och stränga.
Det fanns nog en och annan som tyckte att det ”tramsades och flamsades” lite för mycket i vårt arbetslag i början när vi jobbade ihop på fritidshemmet Stubben (det var någon vikarie eller annan utomstående som yttrade något sådant någon gång), men ganska snart, när de själva fick ta del av Ewas goda humör och och humor, tystnade den kritiken snabbt. Det gick inte att motstå! Man blev också roligare och gladare i Ewas sällskap. Så även jag… 😏
Även när vi slutade jobba i samma arbetslag, efter 16 år, hade vi en fortsatt god kontakt, och även när det hade gått lång tid mellan varven, var det som om ingen tid hade gått, och vi kunde ta vid där vi slutade. Precis som alltid.
Sista gången vi sågs, frågade Ewa mig: ”Vad ska du göra nu, Camilla? Är du ledig, eller har du jobb?”
”Nej, jag är ju pensionär, så jag är ledig”…
”Men vad roligt! Då kan vi ju ses… Och leka”!
I wish!
För den sakens skull önskar jag att det finns ett liv efter detta.
Du brukade säga att om det någon gång kom någon liten fågel och pickade på fönsterblecket, så var det någon nära anhörig som nyligen hade dött och ville skicka en hälsning. Jag spanar efter den där fågeln, så länge, tills vi förhoppningsvis ses nästa gång….
Du hade ju, så många roliga uttryck. Bla brukade du ju säga om oss: – ”Vi är inte lika långa, men vi är lika många…”
”Rapporterna är entydiga: mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Flera tippningspunkter där utvecklingen i klimatet inte går att vända tillbaka är på väg att passeras. Trots det akuta läget är politiker över hela världen handlingsförlamade, kraftlösa eller ointresserade.
Men det finns hopp. En rad forskare och ekonomer har genom att använda banbrytande datormodellering lyckats identifiera fem vändpunkter som skulle möjliggöra välstånd för alla på planeten under en enda generation.
En jord för alla presenterar en tydlig väg framåt för att starta om vårt globala ekonomiska system så att det fungerar både för människor och den plats vi lever på. Det går att agera, men det är bråttom och ett verkligt politiskt ledarskap krävs.”
Citat ovan från baksidestexten på boken ”En jord för alla”, av bla Johan Rockström.
Att det ska vara så förtvivlat svårt för politiker att lyssna, lära, och följa råd från forskare över hela världen?
Jag har svårt att tro att de skulle vara dummare än andra människor. Är de medvetet onda när de väljer konsekvent att inte lyssna på forskningen eller bry sig om att följa råd och riktlinjer? Hur illa jag än tycker om den här regeringen, har jag ändå svårt att tro att de är medvetet illasinnade. Jag menar…kan människor vara så elaka att de på flit går in för att förstöra framtiden för egna och andras barn? Ingen av dem kan i efterhand säga: ”Hoppsan, det råkade bli fel. Det var inte meningen. Vi visste inte bättre” Men vad kan de ha att säga till sitt försvar?
Det enkla svaret är nog, att de kommer inte ta ansvar för sina handlingar….då heller. Nej, de är nog varken elaka eller dumma. Bara ouppfostrade. Utan hyfs. De har aldrig fått lära sig att dela med sig, eller att rätta mun efter matsäcken, utan istället ta för sig av andras tillgångar och slösa med jordens resurser som om de ägde alltsammans. Vilket de inte gör. Det är allas vår jord. Och hör sen! 💚🌍💚
All terrorism och våld, krig och förtryck är av ondo. Inte mycket av det som händer i världen just nu pekar mot en bättre framtid för kommande generationer.
När oskyldiga drabbas, i Israel, i Gaza, i Ukraina och i alla länder som drabbats av bränder, torka översvämningar, orkaner och matbrist i klimatförändringarnas spår, är det nästan alltid de mest utsatta som drabbas mest. De fattiga, och deras barn, med otillräckliga bostäder, äldre, funktionshindrade och etniska och religiösa minoriteter. Men det är nästan aldrig de som startar krig eller bidrar mest till utsläpp av växthusgaser i atmosfären.
I veckan drabbades två svenska män av terrorism, vilket ju var en fruktansvärd händelse. Det kommer väldigt nära oss svenskar när det händer. Det finns ingen rättvisa i att oskyldiga människor drabbas, oavsett om vi är fotbollsintresserade svenskar eller översvämningsdrabbade pakistanier, eller dödade och lemlästade israeler eller palestinier eller ukrainare. Vi är alla människor!
Jag önskar att människor i Sverige nu kunde sätta sig in i hur det är att ständigt vara utsatt för fara i kriser av olika slag. Att vi kunde se att vi är en del av världen, vare sig vi vill eller inte. Att vi inte har mer rätt än andra att leva ett gott liv. Eller snarare…att alla har lika mycket rätt till ett gott liv.
Det kan finnas sätt att sätta stopp för det som hindrar människor att förstöra för varandra. Det är om vi samarbetar och inte motarbetar varandra. Kanske släppa på prestigen och sluta skylla på varandra och säga att ”det var han som började”.
Säg istället: ”Den som slutar bråka först är bäst”! Då vill alla tävla om att sluta först. Det gör i alla fall barn, när jag säger så till dem. ”Jag har redan slutat”, säger de i kör, och springer iväg och leker med varandra, som om de aldrig hade varit ovänner.
Det vore nog naivt att tro att krigförande, klimatförnekande makthavare skulle reagera så, men vem vet? Kanske bor det ett litet barn inom oss alla, som egentligen bara vill vara bäst och mest älskat? Vi måste alla försöka påverka och medverka till förbättring! Försöka duger! 💚🌍💚
Time in Stockholm 
Tid 