Etikettarkiv: helen sjöholm

Efter sommarprogrammen i radio, brukade pappa komma ner till oss i Danahuset och fråga om vi skulle spela. Med spela, menade han stråkkvartett tillsammans med honom och mamma. Inte alltid var man på humör, men för det mesta var vi med på noterna. Alltid ett trevligt sätt att umgås med ”de gamla”. Så värst gamla verkade de ju inte heller, utom de sista 3-4 åren så det var ofta trivsamt att prat och resonera med dem. De var ju moderna i sitt sätt att tänka och vara. Men på en punkt var de inte så resonabla, i alla fall inte pappa, och det var när det handlade om musiksmak. Om det hade varit något rörande livsöde i dagens sommarprogram som gjorde att vi satt med tårar när pappa kom ner för att ”hämta” oss, hände det inte alltför sällan att pappa utbrast i ett ”vilket hopplöst sommarprogram!”. Vi bara tittade tårfyllt på honom. Hur kunde han säga så? Det handlade förstås om musiken som personen i fråga hade spelat. Kanske inte vår favoritmusik heller, men så hopplöst dåligt var det ju inte. Det visade sig att han inte hade orkat lyssna klart bara för den dåliga musikens skull. Där hade jag min överman, måste jag säga. Jag orkar ju inte lyssna på all musik till slut pga att musiken är så trälig, men i det här fallet kan man ju stänga ner ljudet på musiken och lyssna bara på pratet. Men för pappa blev den dåliga musiken så intimt förbunden med personen som spelade den att han såg inget förmildrande i somarprataren heller. Men tvärtom hände förstås också – att någon som spelade i hans tycke underbar musik, var alltid underbar själv. 

Tja…så enkelt kan man dela in världen….;-)
Idag kändes de där (uteblivna) kommentarerna så tydligt, när Lasse Kronér pratade. 
”Åh, jag hörde direkt att det var Helen Sjöholm! Hon är underbar…och Tage….Men en del av de där låtarna var ju så dåååliga, med bara några ackord. Men Simon and Garfunkel, dom är tjusiga….”
Han hade nog varit lite osäker beträffande Kronérs ”karaktär” med hänsyn till musiken, men eftersom programmet började så starkt, hade han nog översett med ett och annat…för han är ju ändå musikant i grunden…
”en tjusig kille”, helt enkelt. 

Faktum är att de där sommarprogrammen är nästan det enda jag har grälat med min pappa om. Jag tror att jag blev så arg på honom någon gång när han var extra mycket fördömande om någon person, att han blev lite ledsen. Pappa hade nog ett extra gott öga till mig och min syster, men eftersom jag var yngst, fanns jag kvar här under längst tid. Efter den gången – och jag tror att även mamma grälade på honom lite – sa han ingenting om sommarprogrammet om han inte blev direkt tillfrågad. Och då frågade inte vi, utan kvittrade glatt vidare och pratade om huruvida vi skulle spela Bachs air eller fortsätta med några av de lättare kvartetterna som fanns i ”Pouchon-häftet”. Det brukade bli både ock. Och där och då fanns inga fördömanden. Bara uppmuntrande tillrop, trots att vi var tämligen urdåliga på våra instrument, men vi gav av vår tid och entusiasm i alla fall, och minsta framgång noterades och belönades och vi var alla rörande överens om vilken musik som var vackrast….och roligast att spela.

Och nu kan jag sitta här och sakna både det ena och det andra. Både de okänsliga kommentarerna om sommarprogrammen och de långa kvartetteftermiddagarna med föräldrarna, som visserligen var mycket roliga i stunden, men som ibland hindrade oss från att göra andra saker med varann och på tomten. Och att vila efter ett långt arbetsår. 

Och nu i eftermiddags kunde jag inte annat än sakna kommentaren efter ”Sommar”, och undra vilken den skulle ha blivit…
”Vilken tjusig kille!”, eller ”Vilken hopplös musik…jag stängde av….”

Jag tror trots allt att han hade valt den första, för säga vad man vill, men dum var han inte, min pappa…fast man kan ju aldrig veta …vad han hade tyckt alltså – inte om han var dum. 
Det är det som retar mig. Att man inte kan fråga längre.