Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.
Men vad betyder det egentligen?
Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?
Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.
Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.
Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?
Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?
Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?
Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.
Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.
Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.
1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.
2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.
3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se
Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.
Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.
Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.
Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏
Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.
Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.
Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏
Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.
Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.
Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…
Ett steg i taget!
Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.
Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?
Hejdå och God Fortsättning på det nya året!
#EverydayForFuture #BlogForFuture
❤️🐱❤️
Time in Stockholm 
Tid 