Efter att ha skrivit ett långt inlägg om skrivande och bloggande råkade jag "deleata" hela rasket precis när det började bli ett riktigt intressant resonemang. Vart tog den tiden vägen och orkar jag tänka samma tankar igen, som nyss har satts på pränt ? Precis lika tom som dagens bloggpost såg ut efter försvinnandet, lika bortblåst var tiden som hade gått. Ändå hade jag fyllt den med något som kanske utvecklade mig personligen just då. Alltså var inte den tiden värdelös men den var oregistrerad…eller vad ska man kalla det ? Opublicerad ? Men den var inte meningslös. Ska jag nu fylla min sida med ännu mer meningslöst bloggande om ingenting eller ska jag gå vidare och stryka ett streck över det förflutna…ska nya röster sjunga det jag sjöng igår eller ska jag tillåta mig att uppta er och min tid en liten tid till ?
Tiden kan vara så dyrbar för en del att de inte ens ger sig tid att lyssna på varann och knappt ens lyssna till sin egen inre röst. När jag var liten skrev jag evighetslånga avsnitt om just ingenting men något säger mig att det var bra för mig (och i förlängningen också för alla andra vilket ni förstår om ni orkar följa resonemanget som följer..) . Mitt behov av att berätta om minsta småsak, varje frukostmacka och varenda blinkning från en för mig attraktiv person, är kraftigt minimerat, pga tidigt evighetsskrivande (läs mellanstadieålder) i just dessa frågor. Jag tror att dagens yngre (yngre än jag ,alltså) bloggare inte har tillåtits att bara sitta i en liten garderob förklädd till mysig koja, och skriva sida upp och sida ner om allt som inte händer ellerallt som borde hända bara man inte bara satt i den där gamla garderoben och skrev om ingenting, eller om allt man känner och inte känner, in till minsta kliande myggbett.Kanske många varit så uppbokade på dans, yoga, jui-juitsi (Vad sjutton heter det ?), fotboll, flöjtspel och annat smått och gott, så att tiden som borde ha gått till ältande om ingenting försvann och därmed möjlighet att skåda sin egen, visserligen unika, men ändå navel. Detta navelskådande utan slut har inte hunnit blomma ut i de år då begrundanden av denna art är naturliga utan poppar nu upp rent explosionsartat hos bloggare i relativt mogen ålder. I detta tidevarv som präglas av så mycket slimmade verksamheter och effektivitet pyser alltså det eviga babblet ut och tar mer plats i det offentliga rummet än någonsin och här sitter jag och bidrar till detta kackel ytterligare en stund.
Fattar ni det här ? Nä, inte jag heller. Eller borde jag det ? Jag har ju just skrivit det. En massa ord i luften skrivna av mig som vittnar om…vadå ? Att jag har tid över eller jag fortfarande har sjukligt behov av att skriva för mycket om ingenting? Att jag väldigt gärna vill förmedla ett budskap ? Nej, då skulle jag göra det betydligt mer korthugget och lättbegripligt. Att jag vill göra ett avtryck (intryck?) på nätet ? Ja, men helst inte ett så förvirrat.Att jag vill att någon ska förstå hur jag tänker eftersom inte jag riktigt vet bäst själv…jag tror vi börjar närma oss sanningen…och nu ska nya röster sjunga på detta tema några verser till och vad händer sen? När är vi framme ? När har vi nått en gemensam ståndpunkt ?
Svara mig du som har förståndet i behåll och inte alltför mycket tid på dig. Det brukar bli bäst då.
Till sist ett tack till Lisa, Aniara och Kerstin som gav mig mer lust att skriva (Hu!) och tänka ostyriga tankar.
Hm…
Time in Stockholm 
Tid 
Aldrig lita på msn… just nu verkar väldigt många ha problem med att texter försvinner när de just skall sparas här på msn.Lösningen är nog att skriva i något annat program och sen kopiera in det här.Vilket å andra sidan ofta gör att det blir svårt att få "rätt" storlek på texten.Grrr.Der här "spacet" är inte precis en dröm när det gäller layout, om man så säger.I vilket fall som helst kan det vara värt att kopiera in sin skrivna text med hjälp av ctr +c innan man publicerar. Så finns ju chansen att det finns kvar att klistra in om det försvann.Oregistrerad tid, hm. ja sånt kan väl få en att få lite ont i magen ibland.Tyvärr.Vi skall ju alla vara så himla tidseffektiva och rationella och…. bla bla bla.Och visst har du rätt i att vi alla, barn inte minst, helt enkelt behöver ha lite TRÅKIGT ibland.Det är ju då som man (förhoppningsvis) hittar på lite mer kreativa saker att roa sig med. Inte bara passivt blir matad med diverse underhållning.Tyvärr tycks vi vara närmast rädda för att våra barn skall ha det tråkigt, att sån tid är tid åt spillo.Kanske förväntar vi oss för mycket av livet?Att vi hela tiden jämför med allt det "häftiga" andra gör och upplever?Äh, nu har jag inte tid att flumma runt detta mer…Kul att du fortsätter att skriva!!=)Ps. Se där ja! Det var allt en himla tur att jag kopierade in den här kommentaren i mellanminnet! När jag tryckte publicera, vart del förstås fel… DS
GillaGilla
Dé va välan ett j***l långt utlägg för … VAD???
GillaGilla