En sak i taget…

 
 
Det här med stress visar sig mest hos människor som jobbar med människor. I skolan, förskolan eller inom vården. Den psykiska stressen som det innebär att behöva välja mellan att rädda ett barn som kanske har slagit sig och två slagskämpar som man behöver sära på. Det går att förhålla sig lite lätt kallsinnig till papper som har kommit i oordning eller som man inte hinner med att läsa på kontoret, men man kan inte vara kallsinnig när människor far illa. Det har ju visat sig att kvinnor springer in i väggen först. Och man (män ?) har väl tyckt att det har berott på att kvinnor hör till ett vekare släkte, men så är inte fallet, alltså. Det är ju i första hand kvinnor som jobbar inom dessa vårdande yrken. Så skickas vi på kurser om att finna balans i arbetslivet och att lära oss massage och avslappning. Vi får handledning när det gäller stora besvärliga barngrupper, etc, och sen skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd. Men när vi kommer tillbaka till arbetsplatsen är ju situationen lika dan om inte värre. I skolan får vi täcka upp för resurser och på fritids knappas det in på personal så fort någon blir barnledig eller byter arbete. Jag trodde nog att det skulle satsas på skolan, men …..så är det ju det här med betyg…Det blir ett tungt arbete till för varje skola och alla lärare, att gå igenom gemensamma kriterier för hur dessa betyg ska sättas.
Och föräldrar tror att de vet bättre om deras barn får en siffra än ett muntligt omdöme. Barn som kanske utvecklas långsamt får en stämpel redan i första klass om han eller hon inte har lärt sig läsa som inte direkt stärker självförtroendet. Betyg är bra för alla barn som får bra beyg. Men vad gör vi med resten ? Slänger på soptippen ? Ja, för några extra resurser till dem kan vi ju bara drömma om och sedan glömma.
 
Tja…om vi inte satsar det minsta på barn och deras skolgång respektive fritid får vi nog skylla oss själva. Då får vi de barn vi har gjort oss förtjänta av. Men skyll sen inte på skolan när ungdomarna går bärsärkargång på stadens gator och torg ! Den skola, där var och en i personalen får vrida ut och in på sig själv för att räcka till för var och en och för att kunna individualisera i undervisningen.
 
Och det här är inte bara en skopa åt den nuvarande regeringen (fast de hade ju lovat guld och gröna skogar till skolorna)…det är ett tecken i tiden att var och en ska sköta sig själv och skita i andra.
Men om vi vill kan vi kanske ändra på det och vrida tecknen åt ett annat håll i tid ?
Själv är jag lite för obalanserad just nu, trots alla kurser, för att kunna tänka ut hur…
 
Och varför lyder rubriken "en sak i taget" frågar sig vän av ordning.
Jo jag lyder en manlig kollegas råd, han brukar berömma sig med att säga att han är manligt fyrkantig med tunnelseende…att ta en sak i taget för att motverka stress…ska se om det funkar…vill i alla fall testa det hellre än att gå runt och klaga på min stressade situation hela tiden. Hittills har det ju funkat "så där"…jag började ju med att klaga här i bloggen….så ni fick ta min skit….hmmmm….Så varsågoda…slit den med hälsan !
 
Tack och Hej…leverpastej…….…lägger in en bild i stället….fast än så länge ser jag inte helt vidbränd ut, eller…?
 
 
Möjligen lite suddig….och det beror inte på att vi firade födelsedag igår…
 

6 kommentarer

Under Tid

6 svar till “En sak i taget…

  1. Unknown

    Minns när yngste sonen började skolan. En av hans bästa kompisar gick i en paralellsklass, Han vara äldst av 4 syskon och hade svårt att konsentrera sig och fick börja i någon läsklass en termin. Hans mamma kom och pratade med oss mammor och bad oss att aldrig nämna något om detta. Denne kille blev sedan jätteduktig  och doktorerade i kemi mycket ung. Just att få hjälp den första tiden om det är några problem tror jag är viktigt och att då skolan och föräldrarna fångar upp dem som är  kanske bara lite omogna så att de får vara i mindre klass och arbeta i lugnare tempo. Om det sedan blir ett betyg eller ett omdöme  har väl ingen större betydelse bara att de kan få hjälp och stöd i god tid.
    Kramis
     

    Gilla

  2. Aniara

    Usch vad deprimerande!
    DEn där nedrutsningen av skolan och barnomsorgen har pågått väldigt länge nu.Och hemskt nog är det ju så att man oftast inte "bryr sig" särskilt mycket förutom när man kanske förtilfället själv har ett barn i ex i skolan och ser hur det är i verkligheten.Då är man upprörd och bråkar med politker etc om nedskärningar  och dylikt. Men sen går barnet vidare i livet och då är det andra saker som "man" engagerar sig i.Och så märker "man" (ja, i det här fallet jag då) inte vad som händer, hur mycket sämre det blir undan för undan.
    Sen ibland inträffar nått, eller så pratar man med nån som jobbar i det hela och så fattar man plötsligt lite av hur jävla illa det är ställt.
    Och sen gör man – jag, ingenting åt att försöka ändra det hela ändå.
    USch och fy på oss, allihop!
    För du har naturligtvis alldeles rätt, vi får de barn vi uppfostrar.

    Gilla

  3. Anna-Lys

    Man blir vad man tänker …. så akta Dig!!!Jag blir vansinnig över hur det går utför med raketfart i vårt land.Att offra framtiden  …  dvs barnen  är  så dumt så man borde spärra in beslutsfattare … i såna därringa tyck-om-dig-själv-tröjor … för det ärett fruktansvärt narcisistiskt beteende de har. Sno medel från sjuka,barn och gamla … och höja sin egen lön, avgångsvederlag och pension medden andra handen.Nej, Upp till Kamp emot den obefintliga Moralen !!!

    Gilla

  4. K

    Smyger försiktigt tillbaka!

    Gilla

  5. CrazyYoda

     
    …Tungt inlägg!!!
    Det är nog möjligen inte lätt att finna en lagom-balans i tillvaron…om man inte känner att man fyller en meningsful uppgift i det man sysslar med…oavsett värderingar!?!
     
    Länge har vi pacifiserat sett vartåt det brakar med vår sociala trygg-het och vårt så kallade "välfärds-samhälle".
    Och värre lär det antagligen bli de närmsta åren…"mycket vill ha mer" som det så grandiost heter…
     
    Den stora frågan man ställer sig är ju egentligen …när/var/varför gick det snett?
    Vem ska vi klandra…vem är i så fall den/de skyldiga…och vad gör vi för att återställa?
     
    …Det enda svaret jag kan hitta…är nämligen "när var det bra/bäst"… ???
     
    Vi får väl göra som i andra "kollektiva" länder…nämligen sätta oss på arslet…och VÄGRA tills det sker en förändring…vad vet jag…???
     
    Jag lever ju själv "bara" i en så kallad "svävande" tillvaro…
     
    En sak är iaf säker…BARN ÄR ÖMTÅLIGA SAKER…de går lätt sönder…
     
    Vi vuxna har ju alltid våra "massagekurer" att ta till!!! 😉
     
    *May The Force Be With You*
     
    Kram…
     
     

    Gilla

  6. Eva

    Det är nog bra att lyda kollegans råd och ta en sak i taget för då blir man kanske inte stressad, svårare att omsätta i praktiken om som du säger ett barn ligger och skriker och har slagit sig och två slåss så det skvätter… det måste ju riva i hjärtat. Fast stress tror jag, vet jag, är lätt att få bakom ett skrivbord också, det är ju folk inblandade där också, såna som ringer och tjatar och vill att man tar deras saker först, andra som lutar sig in genom dörren med pappersbuntar i händerna som de hötter med och säger att nu gör du det här nu, och fort, och så andra som går utanför och tittar argt och elakt, och så är man järndum och fyller fritiden med extra studier för att bli bättre på att vara kass på allt och styrelser och extra jobb för att visa folk att man visst duger i alla fall…
     
    Stress finns överallt, fast den kanske känns olika. Din stress kanske känns mer i hjärtat än min stress som satt i huvudet och så småningom i hela ryggen.
     
    Vad det gäller skolan så har jag ju två barn där, nu bor vi ju i en liten ort med visserligen rätt kass ekonomi men skolan har fungerat rätt hyggligt ändå, fast det börjar synas nu hur det går utför med resurser och lärarnas tid, så fort de släpper efter poppar de bråkiga elaka ungarna upp och förstör livet för de snälla.
     
    Jag har alltid trott och tyckt att betyg i tidig ålder varit bra för att man haft en parameter att rätta sig efter, se där, det går ju,eller oj nu måste jag skärpa mig. Muntliga saker tar man i regel inte lika hårt på. Fast jag har alltid haft höga betyg så jag kanske inte förstår. Vad säger du om ordningsbetygen då? Är det bra eller dåligt? Jag kan inte låta bli att tycka att det känns bra, ett rättvist sätt att sätta åt mobbare och orosmoment som hittills bara lyckats sänka betygen för alla stackare som går till skolan ledsna och rädda för de som plågar dem.

    Gilla

Lämna ett svar till CrazyYoda Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.