Triggad

 

Triggad av mina framgångar som paparazzi (ett eller två "P"?) drog jag ner på stan igår för att göra ännu ett fotografiskt klipp. Nja, det där är väl inte riktigt sant förstås, men kameran hade jag med mig, dagen till ära. Och nog stod hon där livs levande och läste ur sin senaste bok. Humor har aldrig fattats henne, och således tackade hon idag på sin blogg alla snälla som var där och fick sina böcker singerade. Så roligt var det att hon nästan ville be oss att komma tillbaka imorgon. Om man vet att senaste boken heter "Kom och hälsa på mig om tusen år", blir det ju förstås desto roligare.

 

 

Senast jag fick en bok signerad var det Tage Danielsson (inget dåligt sällskap, heller) som stod på NK och svettades med millioner andra. Dessvärre gav jag nog bort boken med hans autograf i julklapp till någon. Min pappa tror jag, och jag har ingen aning om var den nu kan befinna sig. Ibland är det rätt roligt med en personlig hälsning om så bara en rad, från den person som har skrivit boken man ämnar läsa. Själv fick jag min namnteckning i den fina dagbok man kunde köpa med ett litet Finistère-emblem på. Kändes lite extra att få raden "Skriv mera!" inplitad där med hennes namnteckning under, fast det är ju inte autograf från författaren förstås.

 

 

Författaren skulle ju bli jag då. Eller "anteckningsboksinnehavare", för att uttrycka sig mer ödmjukt. Sedan datorn har intagit så stor del i mitt liv har jag nästan glömt hur mycket jag tyckte om att ha en ny fin dagbok med tomma sidor till mitt förfogande, förr i världen. Hur mycket böcker hade inverkan på mitt liv över huvudtaget. Och också hur jag tyckte om att teckna och måla innan min kamera tog överhanden. Framförallt teckna. Så sitter jag nu här med all världens hjälpmedel i mitt knä med möjligheter att framställa vadhelst jag vill. Filmer, fotoalbum, kalendrar, T-shirts, egen musik, ja allt som jag kan önska mig. Ibland är det som om möjligheternas mångfald förblindar och förlamar. Istället för att inspirera. Fast jag är orättvis. Jag har ju faktiskt gjort en hel del som jag har velat sen datorns intrång i mitt liv. Fast å andra sidan…vem vet vad jag hade gjort annars? Nej det vill jag nog inte veta.

Man kan väl bli deprimerad för mindre.

Och dessutom. Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Och framförallt….jag ska nog vara glad, för hade inte datorn funnits hade mitt hem svämmat över av böcker som jag inte hade kunnat förmå mig till att slänga. Anteckningsblock och gamla kvitton, allt sånt som det redan finns ett överflöd av.

Framförallt inte om alla hade varit signerade av författare som jag gillar. Nu har jag bara Bodils bok och bara för att den är så speciell så kommer jag väl inte kunna plita ner en rad i den eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kunna slänga den och så kommer den att gå till historien, inte på grund av sitt innehåll utan för att den är omtalad innan den har börjat användas. Få böcker förunnat, skulle jag tro.

 

 

 

Kanske var det just det hon kände på sig när hon skrev in sin uppmaning i början? Ja, ingen vet väl så väl som en författare vad en bunt med oskrivna blad kan ha för inverkan på en.

Så, jo…skrivkramp eller inte…man ska nog passa sig för att skylla på mediet, istället för sin egen förmåga, eller brist på, trist nog.

 

 

Jo, och väldigt många tacksamma var vi förstås, som alla fick en personlig kommentar och och trevligt bemötande och minst två autografer med kommentar därtill. En del av oss befarade skrivkramp, men så var inte fallet. Det känns faktiskt roligt att veta att en författare är sympatisk och dessutom verkar genuint intresserade av andra människor, också utanför boksidorna, även om man ju aldrig kan begära det av författare, där uttrycksmedlet i första hand är det skrivna ordet. Nuförtiden tycks ju författare mer eller mindre tvingade att agera som underhållningsdetaljer i diverse TV-program och i andra sammanhang för att deras alster ska bli omtalade och få ta plats i några medier överhuvudtaget. Fast det beror ju på vad man menar med underhållning. Jag är nöjd med det som bjöds och kommer gärna tillbaka om tusen år.

Om det vore möjligt.

=) 

 

 

Som det ser ut nu kan det vara lite svårt att komma loss….