tiden, tanken, roten och rörelsen..

 
När jag tar min tidiga morgonpromenad vet jag precis vad jag ska göra med resten av min dag. Full av energi (åtminstone för att vara jag) smider jag planer i min skalle medan kroppen förflyttas av sig själv på något märkligt vis. Plötsligt, innan jag vet ordet av,  är jag hemma och vet inte längre vad det var som skulle vara så fantastiskt välformulerat eller bra anpassade rytmikövningar, eller vacker musikfras,  som snurrat i mitt huvud under tidens gång.
Nästa tekniska innovation borde vara att på något elektroniskt vis spela in en människas hjärnaktivitet "while moving". Det är klart att det finns diktafoner och dylikt som hjälpmedel, redan nu. Men min erfarenhet är att när jag väl fått fram rätt apparatur ur fickan för att spela in så har hälften av tjusningen redan försvunnit. Ja, jag vet att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", fast jag tror inte på det. Jag tror att det "på gränsen till det omedvetna tänkandet och kännandet" är det mest geniala. Resten är bara pålagda överlevnadskoder, typ, för att vi ska kunna formulera oss inför varann på ett förståeligt sätt. Ett förståeligt men lite andefattigt sätt.
 
 
Jag tror också på rörelsens positiva inverkan på tänkandet, liksom syresättningen av blodet. För mig är det direkt synbart. Väl hemma i soffhörnet avstannar det mesta, inklusive mig själv med tillhörande tankar,  och jag tycks inte ha lärt mig något nytt. Fast det kan också vara inbillning.
 
Min bästa stund på dagen har alltid varit morgnar, och för all del… också sena kvällar.
 
När jag var liten brukade jag vara uppe med min pappa på morgnarna och rensa och skörda lite i "köksträdgården" på landet.  Minns särskilt hur vi plockade upp små färska fina morötter och sköljde dem under det iskalla pumpvattnet och solen lyste i ögonen och gräset var grönt och lite kallt och vått av morgondaggen, medan vi tuggade i oss de späda rotfrukterna. Sen minns jag inte så mycket av resten av dagarna. Låg mest och läste någon blytung roman, men på kvällen vaknade jag till liv igen, liksom min mamma, som ofta sov dåligt på nätterna och därför sov längre på morgnarna vilket ledde till att hon blev pigg framåt natten. Och medan Pappa somnade i soffan eller en TV-fåtölj, de äldre syskonen hade förmodligen något roligare för sig, satt jag och mamma och filosoferade i de ljusa sommarkvällarna. Ibland hände det till och med att vi tog på oss varsin gammal "mormorsulster"  och la oss utomhus och stirrade upp i himlen, medan vi pladdrade om än det ena, än det andra. Har kommit på efteråt att det var under de gyllene stunderna som jag fick mina föräldrars odelade intresse.
 
Så egentligen genomlever jag kanske bara, eller önskar genomleva min barndom, den lyckligaste delen,  varje dag då jag stiger upp tidigt på morgonen och promenerar med sambon till jobbet…såsar mig genom dagen…och vaknar till igen på kvällen när jag ihärdigt stirrar in i den förlovade cyberhimlen för ett ögonblick av  URL-gemenskap, alltmedan sambon snusar hemtrevligt inne i sängkammaren. 
 
Så enkelt kan det mänskliga psyket vara. Det var en rescensent i DN som påtalade fenomenet apropå matrecensenten i "Råttatouille", som först när han fick smaka något som påminde om hans barndoms ratatouille, som det var som om "himlen" öppnade sig för honom.
 
 
Så..mitt livs "morot", kan vara just en…morot :)…Tja, "tillbaka till våra rötter", heter det ju! 
 

7 kommentarer

Filed under Mänskligt

7 responses to “tiden, tanken, roten och rörelsen..

  1. Åsa

    Vad härligt skrivet och vilka härliga minnen! Själv är jag ingen morgonmänniska alls, och inte mina barn heller, därför är vardagsmorgnarna ofta riktigt jobbiga. Men jag har också ett morgonminne som måste vara från 3-4årsåldern när jag vaknade först i familjen och tog mig ut, satte mig på trappen till i solskenet med snuttefilten och bara njöt. Var nog soldyrkare från start. Kram!

  2. Eric

    Jag håller med helt och hållet om rörelsenernas helande krafter. Springa är min drog. Jag har aldrig längtat till Sthlm förut. Men nu längtar jag dit, till den 31:a maj. Den där råttfilmen har jag sett och charmats av.Och vad trevligt det låter att ligga ute under en sommarnatthimmel och filosofera. Jag skulle gärna vilja lägga mig där bredvid.Nu är det väl ingen snö kvar i huvudstaden efter helgens snöande antar jag. Här gör det inget annat än regnar. Ibland mer än annars. Korta, väldigt korta stunder är det faktiskt uppehåll måste jag i ärlighetens namn medge. Jag skall lägga ut lite bevismaterial i min blogg.http://whynoteric.blogspot.comHa det gott!

  3. Unknown

    Vad  du ändå kan vara glad som upplevt en så lycklig barndom. Det har inte jag och ändå har jag tagit mig genom livet ganska skapligt men det är klart, helt normal är man väl inte. Visst är det skönt att hålla kroppen i rörelse men idag tror jag nästan att jag tog ut mig på gymmet för jag fick ingen vilopaus innan jag skule iväg igen och det märkte jag att jag behövt.När jag kom hem somnade jag direkt och nu blir det nog problem med nattsömnen. Något som jag minns som väldigt avkopplande var att ligga i gräset och lyssna till alla fågelläten som man hörde förr. Minns att jag kunde ligga där och tycka att jag hörde en hel orkester på försommaren med alla fågelläten.
    Kramis

  4. K

    Morgonen är min tid, liksom din. Där är vi "kusiner". På morgonpromenaden äger jag världen. Och världen är en naturvärld eftersom civilisationen sover. det är ett gyllene ögonblick av födelse innan världen vaknat, innan larmet. Och vid en rask promend ca 25-30 min efter start när värmen spridit sig i kroppen och syresättningen är fin, då kan de nya sköna idéerna komma. Jag har ett anteckningsblck i varje väska, varje jackficka i fall att…

  5. Benedictus

    Orkar inte skriva nåt klokt just nu (inte för att jag brukar skriva nåt klokt annars heller). Vill bara säga att jag tyckte om att läsa din text.
     
    S
     

  6. tg

    Hm … barndomen … känns som jag alltid varit gammal …
    Minns den vagt … barndomen alltså …
    Brukar få en deja vu-upplevelse någon gång/ år …´
    Sedan är allt som vanligt igen … dålig syn, värk i kroppen och ett sviktande minne …

  7. berit

    Vilket härligt barndomsminne. Själv kommer jag ihåg promenader med min pappa som kunde många blomnamn på latin. Kommer fortfarande ihåg anemone nemorosa ( Blåsippa), anemone hepatica(Vitsippa) och anemone pulsatilla( möjligen Backsippa) och så tittade vi på stjärnorna. Orions svärd och Orions bälte och Betelgeuse som var jättestor.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s