Sista

Så var det då dags igen att städa, städa, njuta, njuta, se och smaka alla bär som kanske mognat, äta frukost på altan på morgonen, att frysa i blåsten men inte gå in. Aldrig gå in. Tids nog gäller innnesittandets filosofi. Nej, min semester är ju inte slut. Jag fortsätter min fria tid flera veckor till på lärares vis. Men vi hade bara bokat 4 veckor och sen kommer nästa släkting. De har hund och vårt hus är det enda djurhuset, eftersom släkten i övrigt är mer eller mindre allergisk mot pälsdjur. Men huvudsaken är att det funkar. Att vi kan komma dit alls med våra katter. Efter 4 veckor har det dessutom börjat växa mossa och tallbarr mellan tårna och hö på huvudet. Jo, för att när man bor i ett hus vid skogens slut ser man inte slutet på mossan och om man badar varje dag i bräckt saltvatten bli håret mer som hö eller tagel i värsta fall…när vattnet inte är tillräckligt varmt för att tvätta håret i.
Ja….en ganska kall men ändå fin period var det. Och det var mycket sol och mycket inte sol…dvs växlande molnighet. Inga stora skandaler bland släktingar som kom och for…alla var snälla och glada och katterna skadade sig inte som förra året. Jag fick borelia (som ju botas med penicillin) och ett oräkneligt antal fler fästingbett som jag hoppas var ofarliga. Men allt det där är historia nu. Mina föräldrar har blivit ett år äldre vilket märks mer än någonsin (89 och snart 96). Båda lite yra och hade därför stavar att gå ut och promenera med varje dag. Lite förvirrade kunde en och annan vara också, fast vem är inte det? Men det var ändå som att de piggade på sig under veckorns gång. Det är nog inte så dumt när något yngre människor kommer och friskar upp deras egentligen mycket goda minnen från förr. Det är väl kanske bara vi barn som nog kan tycka att det är trötttsamt ibland, men tur då att det finns reservpratare att ta av…som tycker att det är jätteintressant att lyssna till….Ja, de är ju historia alldeles i sig själva…Och min tanke är att de inte ska försvinna från jordens yta, någonsin…fast tids nog så måste de nog det, som alla vi andra dödliga….
 
Och igår var det slutligen ett, tu, tre…dags att pallra sig hem igen till den hiss som repareras och inte blir klar förrän på fredag. Och tankarna gick till en rivningskåk, väl uppe vid vår dörr. Mycket för katterna att nosa på. Fast det var ju inte skogen. Mer ett skrotupplag…inga möss och blommor och fåglar. Och inga fjärilar..
Det gällar att köpa lätt mat som man inte blir tung av för vi som bor 6 trappor upp får ett sjå att gå. Men jag känner redan att det är nervägen som är värst för knäna. Uppvägen blir ju bara ett gratis motionspass. Kanske skulle skaffa en fallskärm ? Fast när vi skulle ta upp den nödvändigaste packningen efter 4 veckor på landet fick jag gå 4 gånger i den smala spiraltrappan, då kändes det inte bara som ett motionspass utan 10. Tur att det då finns dusch med varmt och kallt vatten som inte är bräckt. Och efter tre schamponeringar började håret kännas lite mindre som tagel, eller hö. Det närmade sig snarare gräsets kvalité. Blir nog bra i nästa tvätt…eller nästnästa! =)

3 kommentarer

Filed under Tid

3 responses to “Sista

  1. Anna-Lys

    Har du nånsin önskat att folk inte skrev så smått och tätt?Personligen anser jag det vara betydligt svårare att läsamellan raderna när texterna är allt för komprimerade ;-))Puss och KramAnna-Lys

  2. Eva

    Sorgligt! Jag minns så väl hur det var när vi semstrade i mammas föräldrahem i Västervikstrakten. Hon och hennes två systrar delade upp sommaren mellan sig, så det var likadant där att vi hade viss tid på oss, oftast var vi där bara en vecka. Alltid lika tungt att åka därifrån. Nu är huset sålt, till en som inte tar hand om det, det står och förfaller, hur nu någon kan slösa bort över en miljon, som han betalade, på det viset…
     
    Fast lite kul att komma hem också kanske? Fast katterna kanske sörjer mössen, fåglarna och fjärilarna.
     
    Läskigt med borelia. Jag har sluppit fästingar, Mikael har fått en, katterna massor men det verkar inte bekomma dem så mycket.
     
    Det låter som om dina föräldrar är pigga ändå för sin ålder, om de är ute och promenerar om än med stavar och orkar sitta och prata så mycket. Hoppas de får vara pigga länge än. Det är tråkigt om minnet sviktar. Det kanske är sent att börja nu annars kunde de ju skrivit ner sin livs historia. Pappa håller på med det, det blir en hel bok med hur han växte upp, han är född -35, en tid som känns som en annan värld när han berättar…
     
    Tung mat blir väl tung att bära i kassarna upp också, inte bara när den väl hamnat i magen… och jo, det har jag också hört, att det frestar knäna mer när man går nerför trappan än uppför. Har man hiss ska man egentligen gå upp och åka ner.
     
    Vad glad jag blir att du blir glad de gånger jag skrivit något i min blogg, det är inte många som bryr sig om den längre. Men jag tänker skriva ändå, för skrivandets skull. Kommer någon dit och läser den är det bara en bonus!

  3. san

    Hej
    JAg tittar "hem " till dig en vända. Du är ju liksom en av de trognaste beökarna hos mig:)
    Man uppskattar varmvatten och moderniteter när man varit ute på landet ett tag. Jag älskar det primitiva som vi har i Jämtland och jag uppskattar verkligen att komma hem och tycka att varmvatten, dusch och el är rena himmelriket.
    Hehe, det lät kul det där med fallskärm 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s