Hur bekämpar jag den meningslösa känslan som smyger sig in i nackmusklerna, bakom alla glada tillrop och lustkänslor? Den som knycker till och snörper ihop min mun och frågar mig: "Vad tjänar det till allting ?"
När jag glatt fröjdar mig åt att jag i alla fall kan cykla till jobbet, blir jag förkyld och blir hemma under några av årets hittills vackraste dagar. Hade precis lyckats anamma en lust till mitt arbete, hade tagit plats där med mitt filmskapande (en liten "dokumentär" om fritids) och med musiken på drop-in-kaffe, för alla föräldrar på fritids. Men när jag blir sjuk känns det som om jag tappar mark såväl reellt som i min egen skalle.
Är det att ge upp för tidigt ? Att undra vad det tjänar till….att ta i det lilla extra…..för att sen dyka ner igen.
Ja, det är det.
Inte tycker jag att jag har gett upp för en liten förkylning förr,….Jag har väl inte gett upp nu heller, men den fula otäckingen, "Meningslösheten", med sitt vaga svaga tryne säger mig hela tiden att det inte är någon idé med någonting.
Varför då ?
Jag gör ju trots allt hela tiden framsteg, om man ser ur ett helhetsperspektiv. Jag var för ett och ett halvt år sedan heltidssjukskriven och nu jobbar jag ändå min fulla tid….inte helt och hållet med det jag önskar, men har ändå kommit in på min senaste arbetsplats rätt väl, ingen är dum mot mig utan snarare tvärtom är många mycket uppskattande och glada över att jag finns där.
Så vad begär jag ?
Kan det kanske ha med hela livet att göra ? Och min barndom, typ….?
Som sist ut av 5 syskon, en sladdis,
har jag ju alltid kommit sist…fått veta allt efter alla andra…ingen idé att försöka komma ikapp ens en gång.
Så jag har alltid hittat egna kanaler, egna "familjer" där jag är, eller åtminstone känner mig jämbördig. Kämpandet för att ta plats i en storasyskonskara har jag gett upp för länge sedan.
Och i själva uppgivandet blir jag så upptagen av att inte kämpa, så jag ser inte dem omkring mig som som faktiskt tycks lyssna till mig som en vanlig människa och inte som en "lillasyster".
Men kanske är jag bara en "lillasyster" ändå, hur jag än gör och hur jag än anstränger mig ? Om jag ser mig själv som det så gör väl alla andra också det ? Och jag behöver inte anstränga mig för att tolka allt till det sämsta. Inte när Meningslösheten får tala. Jag ser ju hur jag behöver ta i från tårna för att någon ska bry sig om vad jag säger och när jag jag tar i så pass känner jag mig jobbig och lite obekväm. Och för en kvinna i min ålder är väl inte just det önskescenariot.
Nej! Nu vet jag att jag överdriver. Jag tror inte att den situationen har uppstått än, att jag skulle uppfattas som jobbig, men varför verkar det då så skrämmande ?
Fast egentligen ger jag ju inte upp min plats hur lätt som helst, det har jag ju bara sett under den här vårterminen på jobbet. Jag struntar inte i det heller, när saker och ting går emot, men ändå…
Vad tjänar det till ? Vem bryr sig ? De sjuka meningarna äter sig in bakvägen medan mitt ansike och min tunga talar ett annat språk. Likt en tjuv om natten stjäl det meningslösa mina anspråk på mening med livet, äter i sig det roliga och lämnar det trista, övergivna, anspråkslösa grå bakom sig…
Jag ska utrota det meningslösa, till varje pris. Men till vilken nytta ?
Time in Stockholm 
Tid 
åh vilka fina och intressanta bilder. Att förändra sin plats i den gemenskap man föds in i verkar omöjligt svårt.Man definierade sig och definierar sig utifrån den. Det får man leva med. eller gå i analys kanske?Meningslösheten försöker jag mota undan med att lyssna på bra musik. Men all musik tar slut till sist.jobba och jobba över är också ett förträfligt sätt att slippa uppleva tomhet, har jag märkt. Tack o hej leverpastej!
GillaGilla