Det kan hända att journalister också vill bli sedda och bedömda…

 
Nu har det återigen hänt. Ytterligare en krönikör i  mängden "ironiserande journalister" har tagit sig friheten att göra sig lustig över människor som bloggar och/eller hänger på facebook och twitter. Samma "pack", tycks Ulrika Milles mena. Alla har den grumliga  och febriga önskan att bli sedda, upptäckta och tydligen även bedömda, enligt henne. Fast nu har samma "drägg" äntligen  insett att det inte var så lätt. Att ingen ska tro att den är nåt eller kan nåt om den inte skriver i Sveriges största dagstidning. En tidning som för länge sedan tog patent på fenomenet "blogg-förakt". Man har för all del försökt ge sig in i den hemska verksamheten själv, men mest för att liksom visa var skåpet ska stå, och vilka som egentligen har rätt att uttrycka sig i skrift på både längden och tvären.
Nå, Ulrika Milles kan ju ha rätt i mångt och mycket, som man ju alltid har om man drar alla över en kam. Några faller förstås inom ramen för hennes kategoriseranden.
Hon kan också ha fel. Det kan också hända att hon dömer andra efter sig själv. Det kan ju faktiskt hända att även journalister vill bli sedda och bedömda, men egentlgen är de bara avundsjuka eftersom de inte kan lägga ner sin verksamhet som skribenter utan måste fortsätta att håna och förakta andra som försöker skriva lite för skojs skull och för sin egen lusts skull. Som kanske får lite kontakt med andra människor som tycks ha samma "skumma böjelse" att vilja skriva och uttrycka sig utan att få betalt för det, eller ens för att vilja bli världsberömda…..
 
Men om jag nu ska ta mig friheten att generalisera så är det ju så förtvivlat många journalister som följer varndras snitslade banor. Som skriver samma som journalisten i granntidningen, som inte kan ha en egen åsikt om nånting av rädsla för att göra bort sig. Man kan ha missat någon viktig information som någon annan journalist eller tidning kan slå en på fingrarna med och så är det enklare att göra sig lustig över en mängd odefinierade människor som irriterar de människor som skriver för brödfödan. Och kanske tror journalister att bloggare är såna som aldrig kunde bli journalister eftersom journalister egentligen en gång i tiden var "författar-wannabees". Men nu är de för trötta och cyniska för att ens tänka tanken. Synd det, för de kan bevisligen skriva, så det vore bättre om de la ner lite tid och kraft och engemang på nåt eget skrivande istället.
 
Nå, nu har jag ju lärt känna en och annan journalist under årens lopp, så jag vet ju att livet inte är så endimensionellt…vad som förvånar mig är att skribenterna i DN inte tycks ha lärt känna en enda vettig bloggare…..eller så vill de inte lära känna nån ?
 
En form av..inte rasism…men "bloggism"..eller snobbism, om du så vill ?!
 
För min del handlar det om en, av alla demokratiska rättigheter, att få uttrycka sig fritt även på nätet. Om sen inte alla är fullfjädrade skribenter må det vara hänt. Det är nog en risk vi alla får ta. Även en journalist på DN….

2 kommentarer

Filed under Datorer och Internet

2 responses to “Det kan hända att journalister också vill bli sedda och bedömda…

  1. san

    Väl skrivt. När jag generaliserar tycker jag att jorunalister är som små ankor i en ankdamm, livrädda att plaska "fel" – för då åker de ur…sin lilla inbördes plask-bassäng – ofta placerad i någon större stad i riket.

  2. Gunilla

    Tror att konkurrensen och rädslan för att inte kunna leva upp till andra journalisters nivå gör att de sneglar på övriga i sin yrkeskår lite för mycket, istället för att stolta och orädda skriva det som behagar dem. Man är ju rädd att göra sig omöjlig och osedd. De måste ju uppnå ett namn för att bli kända och eftertraktade. Ja så är ju kanske med oss alla, vi vill bli bekräftade.Men visst, vi har ett flertal mycket bra journalister.Pratat en del om detta med min kusin som var rektor för journalisthögskolan. Jag har en del bloggvänner som är mycket duktiga att skriva utan denna utbildning och vad de har är en känsla, friska tankar och idéer sm de vågar och kan utan prestationsångest ge utlopp för. En rolig händelse i mina tonår. Det utlystes en novelltävling i mitt län. Jag skrev en novell åt min kamrat,därefter skrev jag min egen. Vi skickade in och kamraten vann första pris och jag andra. alltså vann jag egentligen både. Synd bara att det generade 200 resp 100 kronor. Ett minne. Kram//Gunilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s