Ledighetsministern anmäler sig!

 

 

I år var det världsrekord i längtan efter sommarlov för min del. Jag har varit så trött, trött, trött sista tiden, fast jag absolut inte har jobbat mer än vanligt före sommaruppehållet. Snarare tvärtom. Men om jag ser tillbaka på hela läsåret har jag nog gjort en mer ansträngande resa än på många år. Byte av jobb efter jul, efter den hektiska sista perioden före jul med alla avslutningar, luciatåg, 100-årsjubiléer, musical-kompande, storsamlingar, etc, förutom det vanliga undervisandet som på något sätt fick komma i sista hand. Så glad jag var att få komma tillbaka "hem" till min gamla vanliga skola på vårterminen. Men jag var nog egentligen varken fysiskt eller psykiskt beredd. Fick en rejäl förkylning som varade hela jullovet och sen var min gamla arbetsplats inte sig lik. Varken mina arbetsuppgifter eller arbetstider, inte samma kollegor eller barn och föräldrar…förstås….

Vet inte vad jag hade väntat mig. Inte att nån hade rullat ut röda mattan för mig precis, men kanske någonting ditåt ? 😉

 

 

Och sen har resten av våren gått åt till att hitta olika förhållningssätt för att jag skulle hålla mig frisk och stark, såväl fysiskt som psykiskt. Och jag får väl säga att jag lyckades rätt bra, ändå. Jag överlevde även detta och är i hamn! =)

 

Egentligen handlar allt om förväntningar. Ens egna på en själv och andra, och andras på en själv. Fast mest ens egna förväntningar på en själv.

 

För min del har jag antagligen alltid haft för högt ställda förväntningar på mig själv och vad jag klarar av. Å andra sidan har jag ibland inte haft förväntningar på mig själv alls i vissa fall. Hur som helst är det i krocken mellan verklighet och förväntningar som allt går åt pipan. I alla fall för mig.

 

 

 

 

Fortfarande står jag, precis som jag har gjort hela mitt liv egentligen, och undrar vad jag ska göra när jag blir stor, med 9 år kvar till pension. Det är klart att man håller sin egen nyfikenhet vid liv på det sättet, men å andra sidan är det svårt att utvecklas inom något område när man får byta så många gånger. Fast det där sista är väl mitt eget fel. Det var mitt eget val att byta sysselsättning, att friskskriva mig själv i förtid, att byta sysselsättning igen. Fast det var INTE mitt fel att jag blev sjukskriven från början.

 

 

 

I skolans värld premieras inte tid till eftertanke och planering. I skolans värld ska alla utrymmen och all pesonal effektiviseras, återanvändas och tvättas ur, manglas och återanvändas igen, men utan tillförsel av nya färger och former. Allt ska vara så billigt och slimmat som möjligt…till och med barnen, som ju är våra "kunder" som det så marknadsanpassat heter, ska slimmas ner till minsta beståndsdel. De ska bedömas och inrättas i räta och raka led utpekade enligt Björklunds "peka med hela handen"-princip. En man med noll koll inom pedagogik och psykologi ska styra vårt lands skolor in i framtiden. Hans enda och absolut enda vision om skolan är att den inte ska vara flummig.

 

Men flummigast, mina vänner, är den människa som uttalar sig i frågor där han själv inte har aning. Så vår skolminister är enligt mitt sätt att se "Mr Flummig" personifierad.

 

 

Jaja…man kan bli sjukskriven för mindre..bara av blotta tanken, menar jag. 😉

Fast just idag skulle jag ju skriva om min lyckliga dag då jag går på semester, sorglös, men fortfarande trött…

Men det kan jag ju råda bot på. Jag kan sova och vila när jag vill. Behöver inte kasta mig iväg försenad till jobbet som vanligt,, med andan i halsen.

Jag kan sitta här vid min skärm och lukta på…tangenterna ?

 

See You! =)