väntan…

      

 
Så mycket tid i livet som går åt till att vänta. På vadå?  frågar man sig..
 
Jag minns stora delar av min barndom som en väntan. Väntan på en speciell kväll när ett speciellt TV-program skulle gå, kanske. Eller att någon vän skulle komma och hälsa på familjen. När jag blev större väntade jag på att någon kompis till min yngsta bror (6 år älre än jag) skulle komma hem, eftersom jag hade blivit förtjust i honom. Antagligen mest för att han liknade Romeo i filmen "Romeo och Julia" (Zeffirelli regissör), som jag fullkomligt åt upp med ögonen och öron på den tiden. Då fanns ju ingen VHS eller DVD så det var till att vänta på att den skulle gå upp på biograferna igen, och igen. 5 ggr tror jag det blev + att det kom ut en LP med musiken och valda delar av "Pratet".
 
 
 
Jag lärde mig hela balkongscenen utantill, båda rolllernas repliker. Och…ja…där kan man nog lugnt säga att jag låg hästlänger före i genustänkande. Lika kär i Julia som i Romeo i denna film, kunde jag transcendera ur och i de olka rollerna. för varje ny replik. Mina föräldrar hade alla Shakspears dramer i en gammal gigantisk jättebok som jag släpade med mig var jag gick och stod. Jag var själv i samma ålder som huvudpersonerna i dramat, och även som skådespelarna, vilket var revolutionerande 1968 när filmen kom. Den hade ju bara spelats av 40-åriga damer och herrar på teatern förr. Företrädelsevis Dramaten.
Det som också var häftigt med just denna film var att Julia var så modern i sitt sätt att vara. Framåt, initiativtagande och samtidigt väldigt söt, men utan att vara mesig.  En levande människa, helt enkelt. Stor skillnad mot den sk modernare "Romeo och Julia" som kom för bara några år sedan och som utspelade sig mer i nutid, där hon gjordes till….just en väntande mähä utan egen vilja och passion.
 
Kanske var detta något jag har burit med mig genom åren  ? Att kvinnor har rätten till sin egen passion och vilja. Jag vet inte varför jag annars blir så frustrerad av alla dessa stunder när man är tvungen att vänta på en annans initiativ för att få göra det man vill.
Det mest typiska exemplet är ju det här med att få dansa när man är på fest eller i andra sammanhang.
 
Att behöva vänta på att bli uppbjuden!

Att behöva vänta på att bli uppbjuden!
Att behöva vänta på att bli uppbjuden!
 
Och att sen gå hem utan att ha fått tillfälle att dansa en enda gång.
 
Man kan väl dansa ändå, säger ni säkert……
 
Jo, när jag var ung och inte fullt så "tantig" kunde jag ju gå upp och dansa själv och då kunde minsann andra "ouppbjudna" också hänga på och vi fick egentligen mycket roligare än alla som dansade par om par. De manliga vänner jag hade på  den tiden spelade ju dessutom i banden som jag ofta dansade till så jag var ju liksom "ursäktad" av det.
 
Det känns lite lätt fördmjukande att behöva vänta på sin tur. Nuförtiden går jag inte upp och ställer mig som ensam tant och shakar loss på dansgolvet om inte andra gör det, fast det beror ju helt på tillfälle förstås. Men inte i konventionella sammanhang, bröllop, och liknande stora kalas. Dessutom kan det kännas nästan ännu värre när man väl blir uppbjuden av någon vänligt sinnad mobror till bruden, eller liknande. Eftersom jag har vant mig så vid att dansa mest på egen hand har jag förfärligt svårt att följa. Är den där mannen dessutom lite orytmisk blir allt bara så pinsamt som det kan bli.
 
Som jag alltid hatar detta väntande på att bli eller inte bli uppbjuden. Sak samma vilken. Det är själva väntan i det fallet som känns förödmjukande. Och visst är det på sätt och vis bättre nu…eller ? Tjejer behöver kanske inte känna att de ska stå i skamvrån längre om de inte blir uppbjudna ?
 
Har vi kommit så långt i utvecklingen, eller ska vi behöva vänta några decennier till ?
 
Jag vet inte om jag har tid att vänta så länge.
 
Det behöver jag inte heller. Jag dansar hemma i vardagsrummet som jag har gjort hela mitt liv. Synd bara att det är så många som missar föreställningen! 😉
 
 
 
 
 
 
 
 

 

1 kommentar

Filed under Tid

One response to “väntan…

  1. Gunilla

    Ja, jag kan se dig dansa fram där i vardagsrummet till en spansk flamenco, lycklig och leende.Sjunger gör du själv också förstår jag. Detta talar för en stor livsnjutarer med glädje i sig.Vår familj sjöng och spelade mycket förr men nu har vi alla dragit åt olika håll.Trode jag skull kunna bi balettdansös som min släkting Per Arthur Segerström men där blev jag nertagen på jorden."Du kan rita håll dig till det", sas det.Jag är en sådan som ka hoppa in och rädda alla svaga och olyckloiga men börjar känna att även jag behöver lite tröst ibland vilket jag glömmer.Ska intte tröötta ut dig. Här regnar kraftigt nu, Hur har ni i STHLM.Jag bode på Strandvägen nr? tror korsning till Grevgatan hos Juhlin Danfeldt på den tid detr bagav sig.Ha en bra natt om du inte redan kommit i säng//kram till dig från Gunilla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s