Kavla upp…

 
Så var det dags att kavla upp de så kallade skjortärmarna.
Själv kommer jag säkert cykla i bara linnet till jobbet idag. Svårt att kavla då….
 
 
Men efter en lång skön sommar…5 veckor på landet utan avbrott…och med en toppenfin avslutande,
inte bara vädermässigt utan också med nära och kära vänner och släktingar på besök, känns sommaren avslutad, avrundad och inslagen som i ett litet paket.
 
 
Jag kan faktiskt inte minnas en sån sommar på mångar år, om ens någonsin. Alla nöjda.
Katterna inte minst.
 
 
Mina syskon och jag delar på detta sommarparadis som vi har fått överta efter våra gamla föräldrar som även denna sommar har kunnat vara ute på landet nästan som vanligt. Där har de gjort sina dagliga promenader, kokat sin potatis och sina morötter, bjudit på drinkar på den soligaste platsen på tomten på kvällen, deras "västsida". Vi har hjälpt till med handling, omplåstring av diverse sår, och andra småsaker, men i princip har de klarat sig själva. De går med stavar och mamma som nyss har brutit lårbenshalsen går fortare än någonsin.
 
 
Kanske för att hennes minne är delvis sviktande. Hon minns helt enkelt inte att hon har legat på sjukhus  för bara några månader sen, och pinnar på som vanligt, medan hon i andra lägen är väl så skarp som någon av oss andra. Dessutom är hon medveten om att hon faktiskt inte minns alting, ibland. Pappa har blivit nästan blind under sommaren, men går ändå hyfsat så länge mamma går före och visar vägen. För en vecka sen skulle han fylla på vatten i ett glas men råkade hälla fel. Det blev vattning av TV:n i stället. Så nu finns ingen fungerande TV på landet, heller. Men för pappas del går det ju lika bra. Han ser ju ändå inte och mamma slipper läsa textremsan. De är 90 och 97 år gamla. Man kan inte annat än förundras…
 
 
Det finns numera möjlighet till 5 olika självhushåll av varierande storlek, på en ganska stor sjötomt med tre större hus och ett litet. Det finns bara ett utedass och ingen dusch. Det finns en lång strandremsa med bara en riktig badplats, vilket är lite lustigt, men min mamma fick på sin 70-årsdag en flytbrygga av oss så att hon slapp gå ner och tvätta sig bland alla andra barn och barnbarn och andra gäster och löst folk som brukar hänga nere på bryggan.
 
 
Men i år har hon insett att hon varken kan elller vågar balansera upp på spången mellan land och brygga så nu har vi flyttat flytbryggan till stranden nedanför huset där vi brukar hålla hus.
 
 
Det är en lyx ! Jag kan inte nog säga: Jag är tacksam! =) Så nu är det bara att cykla vidare…
Kanske kan jag hitta något positivt även i jobbet, eller utanför, denna höst. Ingen anspänning som det innebär att vara musiklärare, inga sömnlösa nätter, inga planeringar…men heller ingen "status". Kanske att jag får bygga på min egen livskänsla som jag har fått med mig från sommaren.
 
 
 
Känna det svalkande Östersjövattnet mot min inre hud, känna dofter från skog och vindpusten från sjöbrisen i mitt ansikte. Om jag ska blunda ?
 
 
Nej, jag ska försöka göra om det till min yttre verklighet.
 
 
See You! =)
 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s