Tid är ingenting när man har roligt

 

 

Nu är det tre veckor till min semester. Två av dessa veckor lär bli hektiska, inklusive nästnästa helg då det blir både bröllop (inte det berömda, dock), studentmottagning och konsert på kosnserthuset med Gustavo Dudamel och hans ungdomsorkester från Venezuela. Den orkester där han själv växte upp, och fast han och hans kompisar i orkestern kom från fattiga slumområden, fick de chans att lära sig spela fiol eller annat stråkinstrument för att kunna ingå i en orkester. Att ingå i ettt sådant sammanhang är fostrande såväl musikaliskt som intellektuellt. Man blir lyhörd och ansvarstagande på samma gång. Man får ta initiativ, men lär sig också att ligga i bakgrunden och kompa. Gustavo Dudamel själv har alltså vuxit upp i dena skola, denna orkester "El Sistema" och har ur den erfarenheten klivit fram och blivit en internationellet erkänd dirigent. På konserten den 13/6 kommer han tillsammans med denna ungdomsorkester leda bla Stravinskijs Våroffer + någon Boliviansk folkmusik. Det ska bli så spännande! Och jag gråter nästan  varje gång vid blotta tanken på att han som dirigent aldrig ställer sig framför orkestern vid applådtack utan han går in och ställer sig mitt ibland sina musiker.

Och nu gråter jag igen…fast bara lite…;-)

 

 

(På bilden: Sofia Kyrkas kammarorkester med deras och vår dirigent)