Rörande

Kroppen har ett minne, liksom rösten. När dessa får chansen att användas till det de är bra på, rörelse och sång, mår själen väl. Men inte bara själen. Även hjärnan syresätts och det blir luft i luckan. Vem kan tänka klart i en unken miljö ?

Det kom en körledare till den lilla staden i England. I staden fanns inga kulturella aktiviteter alls, knappt aktiviteter överhuvudtaget, av vad det verkade. Det enda staden förknippades med var dåligheter och fattigdom. Men den unge körledaren Gareth, som vi har kunnat följa på Svt ett antal veckor, hade en annan vision. Han visste att en kör skulle kunna skapa gemenskap och ge människor livslust igen. Han visste att sångarglädje och den gemenskap körsången ger skulle alstra ännu mer glädje och stolthet även utanför körens gemenskap.

I nio månader kämpade han och kören som han hade samlat ihop, väldigt många hade aldrig sjungit alls och än mindre i kör,  och de hade en jättestor festival på en stor äng i anslutning till samhället, som avslutning. Och det var tusentals människor som kom och alla var stolta över vad deras lilla stad hade kunnat prestera. Alla var lyckliga, men framförallt var körmedlemmarna lyckliga. De hade fått ett nytt liv, socialt och musikaliskt, och dessutom hade de fått ett självförtroende som aldrig förr.

Precis som i skolsystemet “El Sistema” i Venezuela satsade Gareth på de minst bemedlade, de minst ansedda i samhället och precis som där kommer så mycket tillbaka till samhället. Men visst behövs ett gäng eldsjälar med starka visioner och mycket kunskap i ämnet för det att det ska gå vägen hela vägen.

Nog kan man satsa på eliten, som man nu har valt att göra på Operabalettens elevskola i Stockholm, men har man inte basen i samhället faller även eliten samman  och rasar som ett korthus.

Liksom i musiken. Har man inte den stadiga och rytmiska basen i botten kan alla ylande gitarrer flyga och fara bäst de vill, för de behöver grunden, liksom basen behöver de flyhänta världsomseglarna, upptäckarna, de orädda. Så funkar det i musiken och så funkar det med människor, men så är ju musiken också mänsklig.

Det där påståendet jag har hört någonstans att “ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk”, tror jag fullt och fast på. Känner några människogrupper att man aldrig satsar på dem, att alla pengar går till något annat och framförallt till dem som redan har, kan det leda till såväl depressioner som aggressioner hos dessa personer som i sin förlängning slår tillbaka på samhället.

Det som kan ge ett samhälle en varaktig stolthet är ju där man tar medborgarna på allvar, där människor får komma samman, inte i form av idrottshejande klack på bygdens fotbollslag, t.ex, för vad händer när det går dåligt för laget…sponsorer drar sig undan, affärer och företag läggs och traktens unga flyttar därifrån.

Det enda som kan förena i långa loppet är en kör…..;-) Nä, jag bara skämtar…en orkester går bra också….eller kanske ett teatersällskap ?

Bara att det kan förena en stor samling människor känslomässigt och socialt och kunskapsmässigt.

Det är kriteriet. Det kan musik och det kan teater, men det är viktigt att en stor samling människor kan förenas i samma stora upplevelse för då sprider den sig som ringar på vattnet, och även människor och åhörare runt omkring blir rörda och berörda. Gareth hade också en bestämd önskan om att hans körmedlemmar skulle komma från alla samhällsklasser. Han blandade också barnkörer och äldrekörer med en manskör som hade bildats genom ett hopplocka av killar från traktens pubar. Och till slut gick alla ihop till en enda jättekör. Så bygger man en bro, ett hus, ett samhälle, från högt till lågt, från grunden till toppen. Jag är så glad att jag under den här våren har sett två bevis på att det går och att det funkar.

Dagens klo: Rör du dig inte i samhället får du inga beröringspunkter.

Och man kanske kan tillägga:

Sjunger du inga lovsånger får du aldrig lov….😉