Goda exempel ur en skolgång

 
 
När jag gick i sjätteklass läste vår fröken högt ur Anne Franks dagbok. En berättelse som fängslade mig då och som jag har burit med mig hela livet. Säkert var det så att vi samtidigt läste om andra världskriget i historieämnet. Det minns jag däremot mycket mycket lite av, men den sanna berättelsen om en ungs flickas liv och ur hennes synvinkel, drabbade verkligen mig och resten av klassen. Hon läste också Utvandrarna, om jag inte minns fel. Samma lärare som vi hade mycket stor respekt för, blev sällan arg, men en gång när hon gått ut ur klassrummet för att uträtta något ärende och sen kom tillbaka för att finna en ganska pratig samling barn fällde hon kommentaren:
"Ni är ögontjänare! Det hade jag inte trott om er!" Och sen höll hon ett litet föredrag om vad det innabar att vara ögontjänare, som jag tror ingen av oss hade känt till innan dess. Men vi var då en mycket skamsen samling barn, när vi väl förstod varför vi borde vara det.
Jag gillar när vuxna pratar med barn som jämlikar och inte som om de vore mindre vetande. Och att faktiskt i den fostrande biten även ge ett stänk av allmänbildning i samma veva.
När det gäller demokrati i skolan var hon också ett föredöme. Vi hade klassråd en gång i veckan då stora och små saker dryftades. Hon satte den blygaste men mest  ordningssamma flickan i ordförandestolen, som fick hålla ordning på tallistan. Det gav henne makt och pondus och hon liksom lyfte av att bli tagen på allvar. Sen satte sig Fröken i klassrummet med oss, för som hon sa: "Jag vill också vara med och diskutera". Och diskussioner blev det. Om världshändelser, rasfrågor och om skolfrågor, förstås. Vi hade en slöjdfröken som hade uttalat sig väldigt nedlåtande om negrer (som man sa på den tiden) och vi gick genast till vår fröken och berättade om saken. Hon tog inte, som många lärare gör än i dag, sin kollega i försvar utan blev väldigt uppbragt och sa sedan att hon skulle prata med slöjdläraren om saken. Jag tycker det är bra när lärare så tydligt och klart visar vad som går för sig och inte. Det kanske inte fanns något värdegrundstänkande i skolan på den tiden, men det tycks ändå som om det hade behövts. Och det är i sådana lägen som barn behöver en förebild som säger till och ifrån. Detta var 1966.
När jag sedan flyttade till högstadieskolan var det med stor sorg. Men där visade det sig också finnas många goda exempel på bra lärare. Och de goda berättelserna fortsatte med vår klassföreståndare. Han läste t.ex Möss och människor av Steinbeck. Han var otroligt bra på högläsning och att gestalta. Man var praktiskt taget "där". Det visade sig sedan att han bytte yrke och blev präst. Inte så förvånande.
Men på högstadiet skils ju ämnena åt mer eftersom man har olika lärare i de olika ämnena. Inte så konstigt. Det blir ett större djup i alla ämnen, men integreringen kunde inte bli så stor. Men de ämnen som jag var intresserad av var de ämnen där lärarna gav mig något mer än bara korvstoppning. I geografi fick vi t.ex. göra ett specialarbete om ett eget valt land. Och allt skulle vara med: kultur, historia, kartor och invånare, och vi fick göra profiler för att se höjdskillnader. Allt sånt som kan kännas tråkigt om man fyller i, var nu ganska kul. Ens eget land skulle ju bli så fint.
 
 
En svensklärare började med "Lyriktoppen". Varje vecka fick några av oss hitta två eller tre nya dikter som skulle in på lyriktoppen. Jag minns att jag, dvs mina föräldrar, hade hittat en dikt av Gustaf Fröding. Den var rolig och låg listetta många veckor. Nu kan jag tyvärr inte hitta den hur mycket jag än googlar. ( Men hade det varit min pappa hade han säkert kunnat alla verser utantill) Sån var skolan på hans tid). Det var ju också ett roligt grepp hursomhelst. Men visst underlättade det för mig att jag hade ett hem med ett välförsett bibliotek och ett par belästa föräldrar.
Värre för dem som inte har.  Särskilt om biblioteken läggs ner och  fritids fylls till brädden av barn, men inte av personal. Vem ska man då fråga ?
 
De (Alliansen) säger nu att alla barn ska bedömas lika i skolan. "Inget flum"!
Men vad hjälper det när förutsättningarna är så olika från hem till hem, från skola till skola, från kommun till kommun ?
Men den sortens rättvisa har aldrig intresserat dem som redan har tagit del av den utan att märka det.
 
Även på gymnasiet fick man sig en portion kunskap via berättelser eller dramatiseringar. Mest minns jag tyskaläraren som gestaltade grammatiken som vore det ett drama av Goethe.  Det  var i alla fall underhållande, och hur han nu lyckades med det, vet jag inte.  Men tyska blev faktiskt mitt bästa ämne på gymnasiet.
Vår samhällskunskapslärare gav oss en läxa varje vecka och sen blev det skriftligt läxförhör på samma frågor! Första gången jag har varit med om liknande, men det var ju genialt. Det var någon som tyckte att det var "fusk" på nåt sätt, men hon förstod inte alls det påståendet. "Frågorna är bra ställda och kan ni besvara dem har ni förstått. Har ni gjort  bra ifrån er så kan ni sen vara med och diskutera utifrån det ni kan allihopa". Det blev ju också en slags berättelse. En gemensam "samhälls-kanon", kan man säga. Och det är väl just den sortens tydlighet man vill att läraren ska visa. Men att som lärare istället ställa kluriga frågor på något som man kanske inte ens har gått igenom, det kallar jag flum! Där eleverna får sitta och gissa sig till vad läraren tycker är viktigt…
 
Min skoltid förflöt under hela 60-talet och två år in på 70-talet. Under den tiden upplevde jag inget flum.
Sen började jag på Lärarhögskolan i Stockholm. Ingen av ämneslärarna eller psykologi/pedagogik-lärarna var flummiga.  Två kvinnliga äldre metodiklektorer var de enda jag såg till som liknade flum, men det berodde mest på att de inte hade undervisat i klass på länge och verkade därför ganska verklighetsfrämmande. Det som inte var så bra där var att det inte fanns någon riktig helhetssyn på skolan. Man fick plocka det göttaste ur allt, precis som jag alltid har fått göra.
Men det är konstigt att skolan som helhet, kunde bli så flummig under 70-talet, som Björklund hävdar. 
Egentligen tror jag inte det är flummet han är emot, utan de starka vänstervindarna som blåste då, och som den pekande handen inte kunde få bukt med.
Och kan han inte se skillnad på flum och vänstervindar så säger det nog mer om honom än om något annat.
 
 
Nu är emellertid jag mest rädd för hägervinds-flummeriet. Och det får jag stå för…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s